en längre stund och tittade på storskrakarna som till synes åkte
"gratis" med strömmen
Det såg rätt lustigt ut.
De bara gled med utan någon som helst ansträngning
och det såg ut som om de visste om att de kunde åka snålskjuts
Efter en stund simmade de motströms tillbaka till utgångspunkten
för att åter driva med en bit
Kanske de roar sig så alla dagar?
Åhej...här kommer jag också. Undan gick det men på behörigt
avstånd från storskrakarna
Och där stod människan på bryggan och log för sig själv,
ja, hon tyckte rent av att det var riktigt
roligt att se de befjädrade glida förbi
Lättroad, ja absolut
Ett ögonkast lite snett bakom mig visade var jag befann mig
Utifall att jag inte skulle veta...
Åländska Segelsällskapets Paviljong
har ritats av arkitekt Lars Sonck
och hör till en av de anrika sommarrestaurangerna i stan
Uppriktigt sagt så känner jag inte till varför segelpaviljongen
har så många fågelliknande utsmyckningar,
men jag kan tänka mig att de kanske ska föreställa albatrosser
Ett ankare måste finnas med i maritima miljöer, förstås
Här har många mariehamnare pumpat upp vatten åt sig sedan år
1884. Nu är pumpen borttagen
Varför känner jag inte till, men även jag har hämtat vatten här ett
par gånger för ett antal år sedan
då jag bodde i Mariehamn.
I minnet skymtar ett förbud att dricka vattnet på grund av
otjänlighet, men jag kanske har helt fel...
ibland spelar minnet en spratt
”Adams söner må ej glömma att sin kropp i skynket gömma”.
Huset ovan på bilden var en gång Mariehamns stadsbastu och en
av baderskorna, Emmy Jäkälä broderade ovanstående text på en
tavla som hängdes upp i mittgången
mellan de olika basturummen.
Damerna fick vara i rummet på landsidan och
herrarna på sjösidan och samma uppdelning
gällde i korridoren med omklädningshytterna.
Ursprungligen var bastun tänkt som en exklusiv
inrättning för välbeställda familjer med karbad,
ångskåp och elektrisk ljusbehandling.
Men så blev det inte.
Stadsbastun blev en folkbastu ända fram till 1971.
Lokalen togs 1972 över av föreningen
Träffpunkt Ungdom som renoverade byggnaden
och inredde den som pub. Pub Bastun kallad
Jag släntrade ner mot kajen igen. The meeting point lyste vit...
Någon hade stigit ur sommaren och skyndat iväg mot hösten
När jag var barn för längesen gick alla mammor på Köpmansgatan
10 och 12 med tvätten hit
för att skölja den i sjön. Det här sköljhuset ansågs lite modernare
och bättre än det i Österhamn
Vi ungar tyckte att det var jättekul och mammorna sköljde, vred
ur, sköljde och pratade
för kung och fosterland och vi barn lät lakanen nästan sjunka till
botten, precis så där mycket att vi hann ta fatt i dem igen innan det
var för sent
Och ibland blev det för sent, men märkligt nog så tog någon av
mammorna genast en båtshake
och drog upp det försvinnande lakanet, medan de fortsatte prata
och prata som om ingenting
hade hänt. Och ingenting hade hänt, bara nästan
Den tidens sociala samvaro var inte så dum,
men kanske lite kylig vintertid
där vi stod i tunnorna som fanns i "golvet"
Nu är den tiden en saga all, men lite nostalgiskt kändes det i alla
fall att få se "golvet" flyta där
inne i huset. Där har alla mammor och barn i Rundbergs husen på
Köpmansgatan gått både barfota
och med stövlar på
Förtöjning som heter duga...
Pommern är säkrad för stormar
Det behövs knappast någon förklaring.
De flesta människor känner till Pommern,
världens sista fraktfartyg i ursprungligt skick,
nu museum. Pommern i sig själv, kräver ett långt eget inlägg,
men det får vänta till en annan gång
när hon åter är tillgänglig för besök.
Igår var sista dagen för den här säsongen som
man kunde gå ombord
Jag gick förbi, lite hemmablind av all skönhet
som finns i knutarna runt omkring mig
Jaha. Där ligger Birka...en modernare variant på fartyg än Pommern
Men även om jag känner en viss person väldigt bra ombord
(pappan till barnbarnen),
vinkade jag bara tyst till honom och gick upp för backen
Så stannade jag åter till en längre stund
och där står jag till nästa inlägg.
Min måndagspromenad kommer att ta hela veckan, tror jag...om ni vill så häng med på fortsättningen av den