Äventyret framtiden

Jag är i ständig städning nu för tiden.
Kanske jag alltid har varit det men
jag är mera strukturerad nu än tidigare.

Systematiskt går jag igenom både det ena och det andra
Det gäller skåp, lådor och allt som kan städas.
Jag sorterar papper, pennor, band, foton, tyger, kläder osv, osv....
Än slinker det något till diverse insamlingar, än till barn och barnbarn,
än in i skåpen tillbaka eller så blir det till något annat.

Det kommer att ta tid men jag har ju livet på mig
Kruxet är att jag är systematisk på så många sätt.
För tillfället är det garn som är på tapeten
och då måste jag förstås sticka slut på
lagret....
Det som är plus ska bli minus, inte kan ju garnet bara ligga där !

Å andra sidan blir det minus-et ett nytt plus
Här hopar sig halsdukar på hög, en rejäl plushög ska det bli under vårvintern
I olika färger.
Om halsdukarna säljs i sommar när vi öppnar hantverkscaféet,
så minskar plus-et igen och närmar sig minus
I kassan blir det givetvis plus men när alla skatter och liknande har gått vidare till staten
så kan man skymta minuset på nytt och av det sista som återstår köper jag
kanske gurka, äter upp den och så där fortsätter det...

Som företagare måste man arkivera bokföringsmaterial i minst sex år innan man får förstöra det.
( skattmasen ska ha möjlighet att syna papiren med alla plus och minus.)
Jag plockade nyligen bort år 2011 ur arkivet och det enklaste är givetvis att låta allting gå till retur
men om man är som jag är så uppstår det där speciella måstet att ta vara på och att skapa nytt
av det redan använda.

Nu har både plus och minus-siffror på boksluts-och skattedeklarationspapper
återuppstått i papiermaché-skapelser..
De är fortfarande under utveckling men jag lovar visa mera när allting blir klart
Det kräver en hel del timmar innan målet är nått

Det blir mycket papper sparat på ett år och naturligtvis blir allting inte till liknande skapelser
Det finns även andra idéer som jag tänker pröva och när allt detta är gjort använder jag
de återstående papprens vita baksidor att skriva på.
Här använder jag allt innan returen får ta vid.
Alla bäckar små betyder en liten plus-å.
För min del handlar det också om att ta vara på de resurser som är tillgängliga.

Jag hittade en gammal bild från början av 1970-talet, när jag städade bland fotografierna,
som visar mig själv när jag är mera minus än vad jag är nu,
med papiljotter i håret och för stora träskor på.
Jag var med på den tiden då det var hur vanligt
som helst att gå ut på stan med papiljotter i håret.
Där sprang vi om varandra i Mariehamn och
såg ut som hornsimpor eller så.
Nu använder jag varken papiljotter eller träskor

Med tanke på hur jag ser ut nu så fattar alla att jag är på plus, ca 20 kg.

    På något sätt så blir plus och minus sällan noll här hos oss.

De andra som också deltar i Veckans rubrik Plus o minus
är följande:
    Englundskan, Karin i Stockholm, Paula
    Musikanta , Anki , Olgakatt

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Vi skaffade oss en roddmaskin senaste sommar, som komplement till vandringarna vi gör
När vädret inte vill som vi vill så sätter vi oss ner i tur och ordning och ror ut i "vida världen"

Med tankens hjälp så kan man ro precis var o vart som helst
fastän man sitter hemma framför kakelugnen
Själv hamnar jag för det mesta i Färjsundet.
Jag minns när jag som barn
fick vara med mormor och morfar när de tog upp nät
men också när jag gjorde det tillsammans med pappa

Mormor Frida och morfar Frans

Mormor med en bamseabborre

Så här såg vi ut på den tiden.

Jag var inte särskilt gammal när jag fick lära mig att ro för att vara pappa behjälplig vid nätläggning och när han skulle ro drag.
Det tog inte länge (enligt mitt eget förmenande, pappa kanske skulle ha en annan åsikt om det hela)
förrän jag kunde vrida och vända på den lilla ekan som om jag var född i den.
Vad gäller att ro har jag ett gott självförtroende 😊
Kanske för att jag fick så bra uppbackning av pappa. Han var en väldigt god coach, uppmuntrande som få.
Vi rodde tillsammans många somrar i rad.

Så här sitter jag framför kakelugnen och ror ut nät,
vänder aktern mot land, slänger nätkobben av trä in bland stenarna, vetandes om
exakt var den skall ligga för att vara ordentligt fastkilad.
Jag lärde mig hur jag skulle vända båten
med årornas hjälp, och bromsa in, så att jag fick exakt rätt position i abborrgropen.
Det var jätteviktigt!
Snabbt skulle det gå, för annars drog strömmen iväg med ekan och så fick
jag göra det igen tills det satt som det skulle.
Sedan lade vi ut nätet.
Då var det pappa som höll i årorna och jag som lade ut.
Pappa "tur-spottade" alltid på nätstickan
innan han släppte taget och lät nätet sjunka ner i vattnet
Vi fick så gott som alltid bra med abborrar där.

Bilden är från Färjsundsbrons invigning år 1937, tjugo år innan jag själv rodde under bron ...

Skulle jag ha förmånen att få lägga ut nät i Färjsundet igen
så vet jag exakt var abborrgropen är än i denna dag.
(det är bara att ta vänster under bron på bilden, (Haraldsbysidan)
göra en 90 graders gir och så är middagen kanske räddad.
Betingelserna kan ha ändrat under åren som har gått.

Jaha, vad har nu det här med ansvar att göra?
Inte särskilt mycket annat än att jag tänker ta ansvar
för min egen person ett tag framöver
Jag var bara ute och "rodde" lite grann först.

Jag tar en blogg- och facebook-paus. NU.
Jag känner en viss leda och trötthet på att vara på nätet varje dag
apropå nät.
En paus känns högst nödvändig.
Jag kommer på mig själv att sitta här och titta på datorskärmen,
funderande över om "Är det här livet?"

Naturligtvis så är det inte så, men vardagstimmarna går
och nu just behöver jag tid till att hantverka, till att läsa, göra bokslut, skattedeklarera,
tid till rehabilitering och att fortsätta renskrivandet av gamla brev/ mitt projekt.
Hela jag är också full av idéer som jag ska pröva (hantverks- och matmässigt)

Snart blir det åter annat liv i källan.
Våren kommer med stormsteg och då vet ju alla hur det blir.
I all synnerhet om man har en trädgård och tycker om att så och sätta.
I år ska vi ha en utställning i Gula salen när vi öppnar för sommarsäsongen ( i midsommartid)
Det finns hur mycket som helst att göra, roligt göra
men jag behöver också ha tid för förberedelse och för mig själv ett tag, si så där några veckor.

Nu bästa bloggvänner och läsare, så försvinner jag ett tag härifrån och från Facebook
Sedan vet jag ju inte vad som flyger i mig, jag kan ju få abstinens (mycket troligt)
Jag kanske ploppar upp i alla fall på något sätt, mitt i allt.
Kommenterar, läser andras bloggar...
Men några veckor ska jag försöka klara mig innan jag själv bloggar igen !😃

Hej så länge!

ps. Jag tackar
Englundskan, Karin i Stockholm, Paula, Musikanta , Anki och Olgakatt
som har deltagit i Veckorubriken under januari.
Vem som tar över för februari har jag ingen aning om.
Själv deltar jag inte på obestämd tid ett tag framöver. ds.

Ha det bra alla!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En daglig syn

I vår lilla skogstapp samlas de fyrbenta vännerna flera gånger per dag
De är inte lika många som de har varit tidigare under vintrarna ( 12-16 st).
I år har vi fem rådjur här dagligen.
Fyra vuxna djur och en killing, vilket betyder att många djur gick åt under höstjakten.

Vitnos vilade mycket mot slutet

    Vår gamla Vitnos har somnat in för evigt nu under vintern. ( i början av mars)
    Med ålderns rätt, hon överlevde nästan sig själv. (12 år)
    Hon var bara en skugga av sig själv mot slutet. Det var rörande att se hur de andra runt omkring
    henne visade respekt när hon haltade fram till matlådan. Anmodern, som kanske hade fött
    fram dem alla. Vi, hennes tvåbenta vänner, minns henne med glädje.

    De två bockarna Bruse, som vi kallar dem, fejar hornen mot varandra, stångas mera på lek än
    på allvar, som det ser ut, medan de två getterna tar för sig av livets goda utan att ens ägna
    herrarna en blick. Låt dem hållas, ungefär, ser getterna ut som.

Krafter mäts....

Det låter rätt mycket när de slår ihop sina huvuden och klövarna slår mot den frusna marken

Av någon outgrundlig, säkert praktisk anledning, håller de allra helst till i det lilla diket

"Men, var är Lill-Stumpan?"

Allt är under kontroll! (Mor och far har henne under uppsikt)

Lill-Stumpan har ledsnat på renfoder....

Det är mycket godare med solrosfrön i fågelrestaurangen

Där höll hon till tills solen gick ner i väster

                     En stund senare kunde vi se några mörka silhuetter under träden
                     Det var dags för att sova en stund

   Nu när tiden för de blå skuggorna faller på snön och vi snart har lagt mars bakom oss känns det
   fint att komma igång med det egna bloggandet igen. Jag har en hel del att visa,
   som pockar på och vill komma på pränt.
   Ska bli Chabli, som Magnus Härenstam sade i en sketch där han var servitör.


   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.

   Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och
   var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,
   ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det
   kanske finns en liten gnutta kvar av.)
   För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men
   den här gången gick vi bet.

   Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn
   El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i
   övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,
   tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund
   på huvudet. -"Det stämmer inte".

I Ardales, en liten stad/by i bergen, fanns det också många träd av samma slag.

Det tog någon dag innan vi hade "luskat" ut namnet på det vinternakna trädet.
Paternosterträd är namnet ( Melia azedarach).
Ursprunget till trädet kommer från Himalayas sydsluttningar,
långt borta från Medelhavet, där det nu lär vara ett av de vanligaste alléträden i städerna
(har vi varit blinda?)
Det förvildar sig gärna. Det hör till mahognyfamiljen men det där med ask
som Uffe var inne på, var inte helt fel, fastän det är det 😉.
Löven liknar nämligen askens parbladiga, därav artnamnet azedarach,
blommorna liknar våra lila syrener.

På grund av årstiden såg vi varken blommor eller blad ,
bara frukterna som är som runda ärter, gula o fasta som mogna.
Det vi såg var kvarsittande fjolårsfrukter.
Vad som har gjort trädet mest berömt är de femkantiga fröna inuti bären.
Fröna använde man som pärlor och kulor till radband och just därför är det vanligaste
namnet Paternoster-träd.
( Kärt barn har många namn; indiskt pärlträd och persisk syren är också
namn som används)

En man utanför sin affär i gamla stan i Rethymnon

   I Grekland har man trätt upp fröna till radband "komwolýi".
   Särskilt männen ser man sitta och
   trilla radbandspärlor mellan fingrarna på caféer.
   Med cigaretten i ena handen och radbandet i "full aktion" i den
   andra förs intensiva samtal med bordsgrannen.
   Jag var fullständigt fascinerad av beteendet när vi var på Kreta i höstas.
   Hur i fridens namn hinner man läsa en bön för varje pärla i den rasande fart som man trillar iväg
   pärlorna? För det är ju den ursprungliga tanken med radbandet. En bön för varje pärla.

   Man ser knappt en kvinna med radband, (de hinner kanske inte?)
   men jag fick erfara hur en snärt av ett radband känns mot
   huden när jag gick förbi undantaget, en yngre kvinna i en gränd.
   En hårdkokt bön vill jag lova.
   Blåmärket satt i länge efteråt.
   Det var givetvis en olycka, ingen avsiktlig snärt.

   De gör en särskild knyck med handen när pärlorna tar "slut" och
   det är dags att göra om proceduren igen.
   Personligen skulle jag kalla dem stresskulor.
   Kanske det var ett omedelbart straff från ovan för min tanke
   då radbandet snärtade till?

    Nå, hur som helst, det upptäcktes att fröna är giftiga, så man säljer inte radband med Paternoster-
frön längre utan nu för tiden så kan radbanden se ut lite hur som helst och i olika material.
Dessutom har de fått en ny status som souvenirer till turisterna som söker sig till
    Medelhavsländerna. Bilden ovan är från Kreta.
Radbandet som sådant är intressant och används på olika sätt beroende på vilken inriktning
man har i sin religion. Läs gärna mera själv på Wikipedia om radband.

Så här kan det bli när jag "städar" i bildarkivet, det ena ger det andra så att säga.
Och blåmärket av radbandssnärten är borta för länge sedan.



    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Jag brukar så tomater senast i slutet av februari men i år har jag knappt kommit ihåg

det hela, inte förrän nu under de senaste dagarna.

"Hups, det ska ju vara tomater också!"

Härom dagen inköptes således såjord och igår kom jag äntligen till skott.

Igår var det vårdagjämning, så det var dags att få det gjort.

Under senare tid har jag läst mig till att det inte är någon större skillnad på

att så tomater i slutet av mars än att göra det i januari/ februari.

Det lär till och med vara bättre att vara lite på efterkälken.

Tomatplantorna blir lätt skrangliga annars

Trösterikt för mig som inte fått ändan ur vagnen förrän nu.

Nå, nu är de små fröna jordade, bevattnade och inburade i sina små växthus

Nu är det bara att vänta på att de ska gro.

De vanliga små groningsväxthusen jag brukar använda,

är rejält in-isade i lilla växthuset, så istället för att hacka mig in där, så

fick några vanliga plastkrukor duga med plastfolie över.

Växthus blev det likaväl.

Nu står de på brädet i söderfönstret och snart så händer det saker...

Very Sweet

   När vi är utomlands ( inrikes också för den delen) och en tomat ligger
   på min middagstallrik eller någon annanstans så förser jag mig i mån av möjlighet
   med några frön om tomatsmaken faller mig/oss på läppen.
   Det är så enkelt att pilla ner några frön på en servett och låta dem
   torka fast. En förklaring skrivs samtidigt på servetten för att jag ska komma ihåg var
   den kommer ifrån, smak, syrlighet, färg och så blir det dop.
   Jag/vi vet ju inte dess riktiga namn

   -"Very Sweet," sade marknadsförsäljaren i Rethymnon på Kreta ( sept-17) ,
   när vi köpte tomaten på bilden vid hans försäljningsstånd.
   Så nu heter tomaten Very Sweet här hos oss. Krångligare än så behöver det ju inte vara....


"The Holy Arkady"

The Holy Arkady, döpte Uffe tomaten till som jag hittade hos munkarna
uppe i bergen på Kreta. (sept-17)
    Vips hade jag försett mig med en tomat bland alla andra tomater i deras trädgård,
    smakat på den och så var saken biff, så att säga.
    Fast det nog inte är en biff-tomat utan en plommon dito.
    Jag blev ertappad men genast förlåten med ett leende (välsignat)
    Tomaten var jättegod och jag pillade ner några frön på en medhavd pappersnäsduk
    och tackade för generositeten som jag indirekt stal mig till.

"Mat-tomat"

   Den här tomaten kallar jag bara till Mat-tomat (Spanien-17) och hoppas att den ska klara
   av att växa i trädgårdslandet ( det blir trångt i växthusen) . Jag får fixa några glasväggar åt
   plantorna så ordnar det sig säkert. Vi har många gamla fönster i källaren som kan användas.
   För övrigt tycker jag att tomater som växer på friland oftast är de allra godaste.
   Att ha egna tomater att ta fram under vinterhalvåret är en ynnest.
   Lätta att frysa in och lätta att använda.

"Fulingen från Madeira"

    Den stora Fulingen från Madeira (-12) har vi haft i många år redan. Världens godaste tomat...
men något är på gång. En förändring har skett så jag förmodar att utsädet behöver förnyas
    Annars kan man ofta spara tomatfrön länge, i flera år och de gror bra när man sedan vill
    odla av den sortens frö.

    En hel del andra sorter har jag också i "arkivet", men jag varierar sorterna lite grann från
    år till år. Det finns inte utrymme för alla på en och samma gång.
    Nästa år ser urvalet annorlunda ut men Madeira-tomaten är ett måste varje år.
    Och någon körsbärstomat måste det också till. Annars varierar det som sagt.

Till något helt annat fastän besläktat:

    Då vi vandrade i Spanien, i Mijastrakten , fick vi se en märklig tomat högt uppe i en sluttning
    Den växte vilt, hade taggar och såg faktiskt smått skräckinjagande ut .
Allra först trodde vi att det var ett äppel men sedan insåg vi rätt snabbt
att det var en Solanum-växt av något slag. En potatisväxt alltså...
Dit hör ju tomaterna också, därav släktskapet.

"Solanum linnaeanum"

"Djävulsäpple" med potatisliknande blommor

Efterforskningar gjordes på nätet. Tack för Google!
Det tog inte länge förrän vi hittade vad vi hade hittat.
Växten kommer ursprungligen från Syd-Afrika, Zimbabwe och Mozambique men
har spritt sig till många platser på jorden. I Australien är den väldigt invasiv,
likaså på New Zealand, Hawaii, Fiji, New Caledonia, i Ost Asien
och nu börjar den inta Europas sydliga länder.
Man har hittat enstaka exemplar i Portugal och vi hittade
två exemplar i Mijastrakten i Spanien, helt säkert inte de enda.

Förr trodde man att den var bra mot cancer, vilket visade sig vara en rejäl och ödesdiger flopp. Frukten är mycket giftig så den ska man inte äta alls om man vill överleva.
De enda som tycks klara av att förtära fruktsaften är gräshoppor,
men de blir rejält drogade och sitter som förstenade kvar länge på plantan
som om de är döda. Efter ett tag så återuppstår de dock och hoppar vidare i livet.
Men de är de enda som hoppar vidare, så ät inte frukten om ni råkar ramla över en sådan.

På engelska heter växten bl.a. Sodom apple, Poison-apple, Blackspine nightshade, Devil´s apple....
Djävulsäpple eller Sodomsäpple är namnen vi hittade på svenska.

Nej, jag tog inte med mig den invasiva souveniren hem.
Det räcker gott och väl med tomatfrön, ätliga.

Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

När jag i Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind
om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv.

Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde
vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta)
Mitt i allt så var Uffe försvunnen.
Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv,
i god tro att han var hack i häl på mig
Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi,
att vi skulle äta lunch hos henne.

"I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.
Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch.
"No, no, he is there", fick jag till svar och så pekade hon på Uffe
som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan.

Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och
så visade hon oss vem spelmannen var.
Vilket ljud en så liten varelse kan åstadkomma!
Några fransmän anslöt sig till den uppåt-blickande lilla gruppen som vi bestod av
och tittade lika intresserat upp i kronan som vi gjorde.
Också de undrade vad det var som lät så mycket

Det slutade med att vi alla satte oss ner i damens taverna och beställde mat.
Kanske hon och cikadorna samarbetade?
Hon fick i alla fall sex kunder som troligen skulle ha gått förbi hennes taverna annars.
Vi tog varsin grekisk sallad men fransmännen
öppnade stora plånboken och tog var sin ordentlig maträtt var, åt och lät tallrikarna vandra
från den ena till den andra runt sitt bord
På det sättet fick de alla smaka på de olika rätterna. Smart!
Kaninbenen som blev över slängde de över stängslet till en innergård i närheten.
Där satt några katter som oväntat fick smörja kråset.

Jag har läst om trakter i USA o. Australien, där cikadorna spelar så högt att folk stönar
när de sitter i sina gungstolar på verandorna under varma sommarkvällar men själv
hade jag aldrig sett en i levande livet.
Nu har jag gjort det. Flera stycken på en och samma gång.

Cikadorna är väldigt speciella ( det finns ca 2500 arter över hela jordklotet)
De lever i marken i olika utvecklingsstadier, från ägg, nymf och till imago,
hos några arter så lång tid som 13 eller 17 års tid.
Där i underjorden lever de på rötternas växtsafter innan
det blir dags för dem att under två veckor som vuxna
krypa upp i ljuset för att kunna säkerställa parningar och en ny generation.

Det finns tre arter som prickar rätt på sjutton år och fyra arter som prickar rätt på tretton år.
Det märkligaste är att de alla utvecklas till vuxna samtidigt.
Jag hisnar av tanken att de cikador vi såg och framför allt hörde hade 2 veckor på sig att leva
innan de skulle dö och innan dess också hinna åstadkomma en ny generation
De spelar verkligen för livet.

För dem gäller det att under en kort tid hinna locka till sig honor med hjälp
av det ljudorgan hanarna har på bakkroppen
och som vi hörde redan ett par kvarter ifrån trädet där de befann sig.
Ljudmätningar av cikador i full aktivitet visar att ljudet
kan överstiga 90 dB, de australienska cikadornas ljud ända upp till 120 dB,
vilket gör dem till de mest högljudda insekter man känner till.
En sydeuropeisk sångcikada kan höras på 800 meters håll.

Faktum är att cikadan själv har svårt att klara det öronbedövande oväsendet,
men lyckligtvis är den enkelt uttryckt, kapabel att slå av hörselnerven, så att den inte själv lider av ljudet.
Varje art har sin ljudbild, men både frekvens och ljudstyrka
är beroende på temperaturen och tidpunkten på dagen.

Som ni säkert förstår har jag läst på.
Det här är ingenting jag kände till innan,
men i och med mötet blev jag nyfiken.
Och vilken lycka att vi var där just då, den tiden.
Två veckor senare hade vi inte fått uppleva det vi gjorde.

Vi hade fått vänta kanske ända upp till 17 år på nästa spelning under det där trädet,
vid den tavernan. I och för sig skulle vi nog överleva, maten var riktigt god
och värdinnan väldigt trevlig.

Cikadan är verkligen en spännande varelse eller hur?

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Så här brukar det se ut

I landet under vårt köksfönster växer det murgröna, vintergrön och vacker.....

Så här ser det ut!

   Eller rättare sagt så har det sett ut så under flera år, men när snön försvann härom dagen så
   såg det annorlunda ut. (Det som göms i snö kommer upp i tö )
   En snaggad murgröna är vad vi har i år.!
   Någon har friserat den medan vi var i Spanien ett tag!

   -"Bra" sa´Uffe, "den behövde tuktas! "
   Och så är det, absolut.
   Nu vet jag vad jag ska göra så snart det finns möjlighet att göra något
   åt det hela.

   Jag ska fortsätta tuktandet, ett arbete jag har tänkt göra under några vårar redan
   men aldrig fått gjort. Det har alltid kommit något annat "viktigare" emellan.
   När hösten har varit här så har murgrönan varit så himla vacker så jag har skjutit upp det
   planerade jobbet till nästa vår och så där har det fortgått ett antal år.
   Nu har jag fått hjälp på traven så att säga, nu måste det göras

    Vi har inte haft många påhälsningar av det här slaget tidigare under åren,
de får ju mat varje dag i skogsbrynet,
men Lill-Stumpan är lite kräsnare än de andra i flocken
( som nu består av 10 rådjur) .

Hon vill ha grönsaker!
    Eller så är hon intresserad av frisörsyrket och tränar för framtiden?
    Nu väntar vi på att snön ska smälta som ligger över bergeniabeståndet.
    Hon går ju där och krafsar med jämna mellanrum.
    Och så må hon göra, bergenian behöver också tuktas.
    Vi har en egen liten hjälpreda i vår trädgård!

Själv ska jag också klippas till och bli vårfin.
    På tisdag ska min frissa Pia hjälpa mig att få ordning på oredan
som nu faktiskt ser ut som den snaggade murgrönan under vårt köksfönster.
    Det är dags! Men frågan återstår, vilken av nedanstående frisyrer ska jag välja?
    Vad tycker ni?

Vild och galen

Krull, permanent?

Eller lite mera vågat?

Tintin-stuk?

Den mera åtsmitande ?

På hugget!

Nä, så arg kan jag ju inte gå omkring och se ut!

"Hårmodellerna", smileysarna, hittade vi i en botanisk trädgård i Malaga när vi var dit.
Jag ska återkomma och berätta mera om den trevliga trädgården senare.

********

Och påsken närmar sig med stormsteg!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

-"Jag borde ha konfiskerat din kappsäck ! ",
sa´ Uffe när han fick se garnmängderna jag hade släpat med mig
på flyget till Spanien. ( + ett par trästickor )
Men det fattar ju alla att ska man få något gjort så måste man göra det.
Och mängden var densamma när vi reste hem,
bara omvandlad till nästan färdiga hantverk.

"Made in Spain" (av skärgårdsull och norskt dito)

Desto mera visar jag inte just nu.
Först ska det bli fullständigt klart, lite till ska stickas ännu och sedan ska det hängas.
Men när det blir dags för utställning i midsommartid,
så blir det bilder och berättelser lite pö om pö.
Kanske blir det något "smakprov" innan.
Det är förstås en hel del annat som också är under tillverkning
Lite hemligt ska det vara innan det blir vernissage (datum senare)

Utsikten från vår balkong på fjärde våningen i förorten El Palo.

Vi har varit i Malaga-trakten ett tag, i första hand för att rehabilitera
Uffe men givetvis så har jag också haft enbart fördelar av vår vistelse där.
Alla mår vi bra av att röra på oss, så är det !
Uffe klarar inte den kalla temperaturen längre på samma sätt som förr,
innan stroken ( 2 år sedan)
Han behöver värme och fastän det inte har varit varmare i Malaga, än vad det är
under försommaren här hemma, så har det varit tillräckligt varmt för honom att
kunna träna utan att få spasmer/kramper.
Och träning är oerhört viktigt i ett sådant här sammanhang.
Det är huvudorsaken till våra resor söderut.

Vi bodde i en Air-bnb lägenhet i en förort till Malaga som heter El Palo.
Vår värd bor i London men är hemma från förorten.
Allt fungerade utmärkt och vi kände oss verkligen som hemma.
Vi kan rekommendera den typen av boende med de två olika erfarenheter vi har
av Air-bnb. För två år sedan bodde vi också på liknande sätt på Teneriffa.
Vi är helnöjda med våra värdar och våra boenden.

Bussändhållplatsen fanns direkt utanför vårt hus, bara några steg behövde tas
och så kunde vi fara in till Malaga på 20-30 minuter. (1.30 € per person enkel resa)
Var tionde minut gick bussen, så kommunikationsnätet fungerade väl.

Vred vi på huvudena åt vänster såg vi det här från balkongen

I El Palo bor det mest spanjorer så vi har känt oss som
mitt i det "riktiga" livet mera än i det turistiska.
Alla pratade spanska och förväntade sig detsamma av oss.
Det finns förstås undantag och det är tavernorna vid strandpromenaden.
Där försöker de prata lite engelska, men
helst bara det allra nödvändigaste, som att säga tack, välkommen och adjö.

Nej, vi pratar inte spanska, men förstår en del och säger några ord.
Om man skulle vara lite längre i Spanien tror jag att man lätt lärde sig språket,
som ser helt annorlunda ut i skrift än som det pratas.
Vilken fart de har på talet när de pratar med varandra.
Osökt gick tankarna till kulsprutor.
Det var ett stort nöje att bara lyssna och iaktta.
Så härligt det är med olika kulturer eller hur?

Här blev det stopp på vänstervridandet. Balkongväggen med Kristus på korset tog emot. Bron i bakgrunden är en del av motorvägen som går norr om El Palo.

Som vanligt har vi vandrat många kilometer varje dag, förutom
ett par dagar när vi blev inregnade/inblåsta. Orkanen Emma tog sig in över sydkusten
så det bara sjöng om det under några dagar.
Cadiz, som ligger väster om Malaga tog emot den värsta anstormningen.
Då var det bra att sitta inne och sticka, skriva och planera.
Titta på tv var ett alternativ.
Alla utländska filmer och serier är dubbade till spanska.
I alla program pratar man spanska.

Vi är inte några nattsuddare precis när vi är på resande fot.(inte annars heller)
Vi är aktiva och ute på dagarna men tar det lugnt under kvällarna.
För min del finns det bara två knappar. Det som gäller är on eller off.
Ofta somnar jag innan huvudet ligger på kudden.
Så vad gäller nattklubbslivet så blir det inte rikt på oss i alla fall.

Vi äter sällan ute överhuvudtaget.
Det blir hemlagat också när vi är utomlands. För det mesta.
Så där står jag och kockar varje dag och stortrivs.
Vi är angelägna om att köpa inhemskt där vi är, för att understöda det land vi besöker.
Så luppen är på när vi går och handlar i Mercadona eller någon annan butik.
På det sättet sparar vi lite slantar också, för maten är mycket billigare där än vad den är här.
Märkligt nog så kostar det inhemska mera här hos oss, än det som är importerat.
I bl.a. Spanien, Portugal och Grekland är det tvärtom.
Där kostar det importerade mycket mera än det här- o närproducerade.
Klokt, så ska det förstås vara. Det gynnar det inhemska.

Ovädret Emma tog alla med storm i ordets rätta bemärkelse. Det efterlängtade regnet kom och eukalyptusträdet utanför vår balkong vajade betänkligt i storm/orkanvindarna. Men allt gick bra. Cadiz-borna längre västerut tog emot det allra värsta. Vi satt trygga och torra i vår lägenhet.......

Vi har upplevt mycket och på ett litet från "insidan om"- perspektiv.
Jag kommer att skriva om våra små "äventyr" i Malaga-trakten,
men eftersom jag är i ständig rörelse när det gäller att "städa"/radera
i bild-och minnesarkivet, blir det helt säkert en del
om Grekland (Rhodos och Kreta) och Madeira, också.
Jag har fortfarande en hel del jag vill dela med mig av från våra resor
från hösten -16 fram till och med nu.
Nu ska vi vara lite lugnare av oss ett längre tag. Vad gäller resor.

Mitt i allt detta kommer jag förstås att berätta om livet här och nu hos oss.
Det blir med andra ord en rätt så blandad kompott ett tag framöver.
Jag kombinerar helt enkelt, dået och nuet.

************************

Det blev en liten introduktion mitt i allt idag!
Så kan det bli! 😐 Helt oväntat, också för min del.
Det gäller att hänga med i de egna svängarna.

Headern/huvudbilden visar utsikten från vår balkong i El Palo, när vi vred huvudena åt höger.
Medelhavet låg framför oss

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

När Uffe och jag gick ner till El Palo- playan en dag, tog vi en liten genväg via
en av gränderna som förde oss dit lite snabbare.
Det var inte alls strandväder (vinter ) men att vara vid havet är alltid fint
och vi hade gjort en ny bekantskap ett par dagar
tidigare som vi ville bekanta oss mera med.
Men mera om den nya bekantskapen i ett senare inlägg.

   Som ni förstår stannade vi till för att betrakta de äggskalsdekorerade penningträden/
   paradisträden. Crassula ovata på latin.
     Varför man lägger äggskal i dem vet jag inte men trevligt såg det ut.
     Eftersom det här var i februari så förstod vi att det inte handlade om påsken alls
     utan om någon annan tradition

Det var bara i El Palo vi såg pennningträd dekorerade med äggskal på det här sättet.
Ingenstans i Malaga och längre västerut i städerna längs Solkusten eller högre upp i bergen.,
dit vi också tog oss, såg vi tillstymmelsen till detta.
Vilket förstås inte alls behöver betyda att man inte gör likadant där men vi såg
i alla fall ingen som gjorde det.

Jag har verkligen försökt ta reda på varför man gör så här men jag har tillsvidare gått bet.
Kanske är det en lokal nyårstradition?
Förmodligen räknar man med att gesten ska bringa en lycka eller rikedom.
    Varför inte?

      Ingenting har jag hittat på Internet som berättar vad det hela handlar om.
Och någon som kunde förklara det hela ....nej, det lyckades inte.
      Spanska är inte vår starka sida.

      Hur som helst så döpte vi gränden till Äggskalsgränden och vi gick där flera gånger bara
      för att se på detta "äggstra"

      Det här"äggstra" passar bra in i påskveckan, fast det troligen
      handlar om en helt annan tradition eller högtid.
      En lyckobringare av något slag är det säkert


      Kanske någon av er som läser det här vet mera ?

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

"Ägget"/ " The egg"

En lite annorlunda påskhälsning blir det från min sida
i år. Istället för blommor och blad så blir det ett par bilar!

Jag är förtjust i gamla bilar (Uffe med) och när vi var till
Malaga passade vi på att gå på Bilmuseum !
En hel dag ägnade vi åt gamla bilar, kläder och lite till.
Ett underbart museum och som ni förstår så har jag
tagit många bilder som jag kommer att visa lite nu och då

Ägg-bilen heter egentligen Fuldamobil och är av årsmodell 1955.Namnet kommer från Fulda.
Bilmärket föddes där 1951 och levde så länge som till 1969.

Titta bara på detaljerna!
Baklyktan är väl för härlig?
Gångjärnen!

   Jag kan tänka mig att tuffa på i det här charmiga lilla Ägget. Backe upp och backe ner.
   Trycker jag gasen i botten kan jag komma upp i 80 km hastighet.
   På den tiden det begav sig så fanns det rätt många som ägde en "Ägget". Fyra personer
   fick plats och man kunde även göra den bäddbar. En liten husbil på sitt sätt.
   Framför allt var det i Grekland, Chile, Indien och Great Britain man kunde få se Ägget.

    En annan charmig liten bil delade utrymme med Ägget.
    De är inte alls släkt men lite gult finns det också i den så den platsar bra nu i påskveckan.
    Velorex är namnet och den pratar tjeckiska.

   Årsmodellen missade jag. Ja, jag missade faktiskt det mesta om den sötnosen, tyvärr.
   Men fin är även den!

   Nu önskar jag alla en riktigt Glad Påsk med allt vad det innebär för var och en!
   Här hos oss tar vi det som det kommer, äter gott och njuter av livet!
   Och jag kommer att titta in på bloggen, helt säkert, någon gång nu och då.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    fångade min blick redan när jag gick på trottoaren mitt emot, på andra sidan gatan.
    Tanken flög genast genom mitt huvud att skulptören som har gjort den statyn är skicklig.
    En stund senare hade vi gått över gatan vid grönt ljus och så stod vi där vid kvinnan
    som lyfte upp det lilla barnet mot mannen högre upp.

I nästa ögonblick stod jag plötsligt på barrikaderna!
" - Varför lyfter hon upp barnet så där? "
Jag kände mig nästan arg.
" - Vad är det hon lär barnet? "
" -Så underdånig får man väl inte vara en man? "
    " -Vad vill skulptören säga egentligen? "
   Jag visste förstås att statyn visade en annan tid då livet såg så ut för de flesta kvinnor...
   men ändå! Jag skrattade åt mig själv.
   Statyn och dess mästare hade fångat en iakttagare med hull och hår.

Vi var på väg, vi hade ett mål för dagen,
så vi skyndade vidare men jag visste att
jag skulle komma tillbaka igen.

Jag var inte färdig, jag ville veta mera.
Uffe vet förstås vid det här laget
att jag inte går att stoppa om jag är
på just "det där" humöret😐

När vi gick förbi nästa gång tog jag tid
på mig. Jag rundade härligheten flera
gånger, funderade, studerade och lät mig
hänföras av en mycket skicklig hand,
nämligen skulptör Mariano Benlliures,
hemma från Valencia men välkänd och
berömd i hela Spanien.

Statyn är gjord i brons och står på
en marmorpiedestal.

År 1899 reste Malagaborna statyn, för
att hedra markis Domingo de Larios
som hade donerat staden en stor summa
pengar för att den skulle kunna bygga
den viktiga gatan i stan som också blev
uppkallad efter honom.

Så här såg gatan, Calle Larios ut just den dagen då vi var där första gången.
Juldekorationerna var fortfarande kvar i början av februari.
( Jag återkommer till gatan i ett senare inlägg.)

Mannen till vänster i bild
gestaltar arbetaren med sina
verktyg över axeln.

Två olika historier fick jag
till mig i mina små efter-forskningar om statyn.

Den första, berättade att
statyn restes år 1899, men
att markisen inte betalade
lön åt arbetarna som byggde
gatan. I ilskan rev de statyn
och kastade den i havet där den låg i åtta år.

Oj!
Jag måste tillstå att även om det var drastiskt gjort så tycker jag om den historien. Det finns en viss humor i den och också en sense moral.
"Reta inte en arbetare, för
då kan saker hända."

Jag hejade på, sent omsider dock, men tyckte att de kunde ha slängt markisen i havet istället och använt honom som en tepåse ett tag. Markiser är ju till för att dras upp och ner....
Löner ska betalas för utfört arbete och därmed basta! Doppa på bara!

   Givetvis var den historien alltför bra för att vara sann. Markisen dog redan 1895, fyra år
   innan statyn restes.
   Den sanna historien är att statyn revs av ilskna folkmassor år 1931. Man släpade statyn
   på tråg genom gatorna i staden innan den vippades i havet där den låg under åtta år.

   År 1931 bildades den andra spanska republiken och var Spaniens regim mellan
   den 14 april 1931 och den 1 april 1939, när de sista republikanska styrkorna kapitulerade
   inför fascisterna under det spanska inbördeskriget som började år 1936.

   Allt skulle väck som påminde var och en om förtryck. Gatan blev omdöpt till 14 april, istället.
   Nu är allt det där historia. Ordningen är återställd, gatan heter Calle Larios igen och statyn står där
   den ska stå.
   En liten fågel viskade dock att den snart ska flyttas på igen. Trafiken ska dras om på något sätt.
   Men det är en annan historia som inte har skrivits än.

   Kvinnan och barnet då?
   Hon och barnet står för det tacksamma Malaga som visar sin vördnad inför den generösa
   givaren, som hjälpte staden att få sin affärsgata. Så är det tänkt, har jag förstått.

   Jag har tagit mig ner från barrikaderna igen, lite klokare på kuppen.
   Tänk ändå, vad en liten bedårande barnrumpa kan ställa till det för en kvinna
   som bor långtbortistan som än så länge heter Geta.
   (Det verkar som det ska skrivas historia i de här knutarna också. Men det blir väl
   ordning på den oordningen också. Folkets röst är inte hörd i sammanhanget.
   Man vill nog inte ens höra den, för då rubbas cirklarna .
   Vi får göra som spanjorerna, vi som inte vill det som regering och styrgrupp vill
   Kruxet är bara att vi inte har en staty att kasta i havet, något annat måste till )

God fortsättning på påsken alla!



   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Vi har varg på Åland just nu.
En varg som troligen är på väg österut igen, därifrån den kom
över isarna för några veckor sedan.
Vi brukar inte ha varg här alls men för kanske trettio-fyrtio år sedan
minns jag att man hade sett varg en vinter när isarna låg tjocka
och det var lätt att ta sig hit och hälsa på.
Fast ingen trodde på dem som hade sett vargen...

De här sötnosarna sade inte ett ljud alls

Nu har man tagit bild på den här vargen, när den vandrade över Vargsundet.
Givetvis så sökte den sig dit, mera lämpligt ställe rent namnmässigt kunde den ju
inte ha hittat
Den kanske också passade på att gå en sväng till Ulfsby och Ulversö?
Jag tror att den har varit lite överallt och rekognoserat läget
En varg kan röra sig 40 km per dag, så Åland är som en fjärt i rymden
att springa över, även om det blir lite kors och tvärs i jakten på en vargflicka.
Och en sådan finns ju inte här, har jag förstått.

Den här låtsades som om vi var luft

Nej, Åland är inget ställe för en varg att vara på.
Åland är alltför litet. Skogarna är pyttesmå och många är kalhuggna
Här skulle vargen bli störd och något eget revir
med vargtik och valpar tror jag att inte alls skulle fungera.
Mat finns det hur mycket som helst däremot,
rådjursrikt som det är men ändå...

Den här däremot skällde ner oss ordentligt....

Om jag vore varg skulle jag ta mig österut i snabba ryck igen
medan det fortfarande finns isar att springa över,
och sedan söka mig in i de djupare skogarna.
Där sitter nog en söt liten vargflicka
och väntar på sin prins. Tror ni inte det?

Skallet bara rullade ner för alla trappsteg

Nu påstås det i dagens tidning att vargen förmodligen är en rysk spion.
Det ni!
Här springer Putins hantlangare och vi tror att det är en vanlig varg och inget annat.
Men så är det en spion som via dolda manicker på kroppen registrerar och fotograferar och
gud vet allt om oss ålänningar och allt vad vi har för oss.
Skogarna på fastlandet lär vara fulla av ryska spioner de också.
Här dokumenteras vi från alla håll och kanter, vinklar och vrår.
Och Putin rår.

Den här var tyst som musen

Jag har ingen vargbild att visa er men kanske det duger med hundbilder från El Palo istället?
De är ju släkt med vargen från "the first beginning".
På något sätt så fungerar de ju också som spioner.
När vi gick utanför deras hus och hem, så skällde de ner oss och
skallet fördes vidare till nästa spion, förlåt hund,
så vi var avslöjade minst en kilometer innan vi syntes till.
De höll ordning och reda på löst folk som inte hörde hemma i "byn."

Flickor med rosett i håret är tysta

I så gott som varje hem och hus fanns det hundar i förorten till Malaga.
Galler för fönster och dörrar, hundar som vaktade och gav skall när man gick förbi.
Undantagen, de som var tysta, finns på bild förutom den
lilla hunden med den långa trappan.

God fortsättning på påskhelgen och första april!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Jag börjar tro att jag, liksom Sisu-Taina trodde om sig själv härom dagen, att hon hade fått en härdsmälta, när hon plötsligt skriver blogginlägg på blogginlägg efter att ha hållit en längre paus.
Något sånt har hänt med mig också men det är väl som med så mycket annat här i världen,
det gäller att ta vara på ilet medan det pågår.
Är man antingen on eller off så är man och nu just är jag ON.

För min del tänker jag hålla ett eget vintage-tema en dag i veckan, ett tag framöver
så jag hoppas att On-knappen hålls på plats och inte får något annat för sig,
för i mitt bildarkiv finns det många vintagebilar och -kläder med mera att visa efter vårt besök
på bilmuséet i Malaga.

Alla bilar och övriga saker som finns där tillhör portugisiska Joan Magalhaes.
Samlingen är jättestor, bara bilarnas antal är ca 100 st. Ett stort utrymme behövdes och hittades
just i Malagas f.d. tobaksfabrik från år 1927.

"Delphos"-dress och "Horseless"

    Den här bilen heter Winner (USA), Transition. 2 cyl. Modell A. Kallad "Horseless"
("Sin caballos" på spanska)
    Modellen visar på övergången från hästekipage till automobil.
    Man tillförde bara en rudimentär motor till hästekipaget för att få igång den första automobilen.
Hästen fick stå kvar i stallet och automobilen rullade ut i världen.

    Klänningen till vänster i bild är skapad av modeskaparen och allkonstnären
Mariano Fortuny y Madrazo ( 1871-1949) .
    Han anses vara den mest betydande nydanaren inom mode och textil design
    under det tidiga 1900-talet.
Bland annat är han känd för de berömda Delphos -klänningarna,
    som är kroppsnära och olikfärgade klänningar i veckat siden.
    De bars av den tidens kändisar som Sarah Bernhard, Isadora Duncan, Peggy
Guggenheim, Mata Hari och Oona Chaplin.

    Mariano Fortuny, var född i Spanien och började sin konstnärliga bana som målare.
Han är också känd för sina tekniska uppfinningar, framförallt inom
elektrisk teaterbelysning och arbetade också med fotografi, industriell design och måleri.

På en skylt vid klänningen stod det "Down with the Corset!" Ner med korsetten!
Ingenting blev det samma efter Fortuny.
    Jag har inte länkat till Fortuny, det finns så mycket att läsa om honom så jag hade svårt
att välja länk. Men googla om intresset finns och välj eller läs allting.
I en av länkarna framgår det att han inte var ensam om att skapa Delphos-stilen.
Inspirationen fick han och hans fru från den grekiska gudinnan Delphine.
Som alltid finns det en kvinna bakom en framgångsrik man.

    Minerva är märket på bilen med paraplyet.
    Den är tillverkad i Belgien år 1904.
    (1 cyl. 5 hp 600 cc. Modell A "Minervette")
    Det är den minsta modellen av Minervafamiljens prestigefyllda bilar.
    Märket (brandet) såldes av Charles Stewart Rolls (Rolls Royce).

    Bilen användes av kung Carlos I av Portugal under hans turer till staden Vidago.
Vidago ligger nära norra gränsen till Spanien.
Den räknades och räknas fortfarande till en spa-stad och är känd för sitt mineralvatten.
    Bilen hittades på samma ställe sex decennier senare.
    Kungen körde bilen i början av 1900-talet eller i alla fall så åkte han i den.
    Han hade säkert chaufför medan han vinkade till folket

Troligen tillhörde capen till vänster någon som var sällskap åt den portugisiska kungen i samma bil
( Minervette)
när han besökte den norra delen av landet (Portugal) år 1906

Don Carlos kallas capen, men har ingenting som helst med Giuseppe Verdís opera att göra.

Vad gäller capen spekuleras det...
ingenting är säkert, bara osäkert men ändå så säkert så sannolikheten att
det är sant är stor.

En liten touch från början av 1900-talet blev det idag.
Förmodligen också nästa gång när jag tar er med till vintagebilarnas och -klädernas tid.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

När flugorna vaknar till liv på vinden och fönstret blir prickigt..
När flugsmällan får dansa sig varm....

                När Wilhelm hittar ""Kör sakta Lekande barn"-skylten liggandes på marken
   och försöker få den att stå stadigt igen efter plogbilens framfart under snöiga dagar,
   men det inte lyckas för att marken fortfarande är isande kall och hård

När snön gnistrar till innan den smälter bort i det lätta regnet....

När det ogjorda som har gömts i snö kommer upp i tö (här finns att göra, fjolårsgräset ska bort)

När dimman ligger tät över nejden...

När tomatfröna har grott och små plantor tittar upp ur svarta myllan....

När sättpotatis har satts till groning...

När rödhaken har anlänt

När marskalk Mannerheim har tagit solhatten på sig

Ja, då är det bara att konstatera att våren är här.
Kung Bore försöker hålla sig kvar men nu är det snart förkylt för den herrn.
Prosit på dig kung Bore!
Nu har våren snart tagit över helt.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Wilhelms fotografi

"Mormor, får jag låna din kamera?" viskade Wilhelm till mig igår när han fick se
Tajgersson utanför fönstret.
Jag kom på mig själv att viska tillbaka. "Jo, det får du, givetvis".

Så knäppte det till några gånger och så viskade W. igen: "Coolt, jag har aldrig sett en
levande ren tidigare i hela mitt liv (7 år)".

Han såg fundersam ut när jag berättade att det inte var en ren utan en rådjursbock.
Sak samma ungefär.

Sen bakade vi bullar.
Wilhelm ville ha den större delen av degen; jag fick den mindre
13 bullar åt Uffe och 18 bullar åt Wilhelm.
Rättvist enligt sjuåringen.
Sen avsmakades bullarna ( Uffes) av de båda kumpanerna och gavs högsta betyg...
De är utsökt goda (W.:s ord). Jojo, någon ville ha en bulle till!

Det är väldigt givande att vara tillsammans med en sjuåring, vill jag lova.
Mitt under bakandet funderade han högt om vad jag ska göra när jag är död.
"Ska du baka bullar åt änglarna då, mormor? "
Det var på vippen att jag svarade honom med att jag faktiskt tänkte ta ledigt när den dagen är kommen, men jag kom på andra tankar.
"- Varför inte? Det är ju ingen dum idé alls.
Jag kan ju hålla café, ett änglacafé med himmelska bullar och paradisiska bakelser. "

Sen diskuterade vi recept och vad änglar vill ha till kaffet eller teet.
Och under tiden växte de jordiska bullarna fram och lades på plåt för att jäsa.
Plötsligt så kändes döden som en utmaning på ett annat sätt än förr.
Behöver jag ens jäst i änglacaféet?
Saliga bullar är säkert andligt uppfyllda och svävar fram som små lätta moln.
Man får säkert binda fast dem med tunna trådar.

Marmelade (katten på bakbordet) har kommit in i Wilhelms liv, (farfar köpte den på Supermarket Mattssons åt honom) och eftersom Wilhelm är en huld liten pappa åt alla djur och dockor han äger, så sökte han fram garn ur mina gömmor.
Nu finns beställning på sockor, vantar, byxor,
jumper och pyjamas.

Rånarluvan hann jag få färdig medan vi väntade på mamman som var i stan på ärenden.

När mamman kom så åt vi alla middag tillsammans men Wilhelm var förstås inte alls hungrig.
På frågan vad vi hade ätit till lunch kände mormodern sig plötsligt väldigt ställd.
Herreminje, jag hade helt och hållet glömt bort att vi skulle äta lunch
och det duger ju inte att ljuga.
Det var bara att bekänna att vi hade glömt bort den saken helt.
"- Bananer och bullar för hela slanten, ungefär. "
Ibland vill man sjunka genom golvet.
Men dagarna är så roliga och intensiva, fyllda av så mycket på så många olika sätt, så vem
har tid att tänka på mat?
Ibland får man mätta sig med äventyr och annat roligt som finns att göra.
Och mamman såg inte helt missnöjd ut trots allt.

Nu är påsklovet slut för Wilhelm och hans storebror Timothy
På måndag börjar deras skolor i Sverige igen
Det har varit fint att få vara nära dem ett tag igen.
Det lever jag länge på.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Muffins blev det på tisdag, som ni ser av huvudbilden.

Ja, så heter den gröna vildpapegojan/munkparakiten som vi blev bekanta
    med när vi kom till El Palo (Malaga ) i februari i år.
Vanligtvis så är det duvor som blir vår första bekantskap på en ny plats
    men inte den här gången.
Charmig och till synes smått uppstudsig i sitt lynne är denna Kalita som den kallas i folkmun.
    På latin heter den myiopsitta monachus.

Jag blev helsåld när jag såg denna lilla syd-amerikan som den egentligen är från första början.
    Duvorna hade inte mycket att säga till om. De höll sig på bekvämt avstånd om det hettade till,
    vilket det gjorde nu och då. Öronbedövande! Den här lilla sötnosen vet sin plats och det med
    besked.

    Vi träffade på dem i Malaga också. I en turistbroschyr stod det att man skulle skatta sig lycklig
    om man fick se den lilla vildpapegojan, man kunde ha tur.
Vi räknade oss till jättelyckliga, för det fanns många av dem.
Längs kusten västerut från Malaga och El Palo hittade vi dem bl.a. i Fuengirola och i La Cala
i Mijastrakten. De tar över och det med stormsteg, tycks det som.
De har kommit till Europa som burfåglar någon gång
    och sedan lyckats rymma när luckan stått öppen.

   De kom överens med duvorna men man såg tydligt att de inte var riktigt önskvärda alla gånger,
   småfräcka som de är. Så fort en skock duvor samlades runt brödbitar som kastades ut av taverna-
   ägarna så kom de gröna små personligheterna farandes och blandade sig i leken.

"Nå, nu har jag en bra pinne"

Snabbt som ögat och rakt upp!

De hade stora bon i palmerna och jobbade i ett på att samla in bomaterial. Det var noga med vilken pinne som skulle plockas också. Ibland fick de bakläxa när de kom upp till kommendorskan i

boöppningen.

" En annan pinne tack!"

"Pinnar, pinnar, pinnar! "

"Det är ett knog"

" Duger den?"

Förmodligen gjorde den det, för den kom inte ut genom bohålet igen.

Headern visar utsikten från den bänk vi brukade sitta på när vi tittade på de gröna vildpapegojorna.

I bakgrunden syns Malaga med hamn och hela härligheten.

Bänken vi satt på kallade vi själva till glassbänken.

Varför får ni själva räkna ut.

******

Det här inlägget kallar jag också till pausfågel, för jag har plötsligt inte tid och möjlighet

att titta in här på några dagar, så eventuella kommentarer får svar senare i veckan.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Jag fortsätter på mitt eget veckotema med olika rubriker
med den gemensamma nämnaren vintage, vackra bilar och kläder.
Här och här kan ni läsa de tidigare inläggen

Den vackra epoken/le belle époque varade mellan slutet av 1800-talet
och första världskrigets början år 1914.
Under den tiden hände mycket, man kastade inte bara korsetten.
Från att ha åkt med hästekipage förändrades världen snabbt.
Bara i Paris fanns det ca 30.000 bilar mot slutet av Le Belle Èpoque.
Bilen hade kommit för att stanna.

"Runabout: the Dandy"

Hupmobile USA 1912
Detaljer: 4 cyl. 20 hp 1800 cc.
Modell 20 " Hupp 20 "

Det här var en av de första sportbilarna, som endast ett fåtal personer hade råd med.
Den ägdes av "Don Juans" eller lite mer allmänt kända playboys
Bilen kostade 750 dollar när den lanserades.

    Under samma tid "föddes" också den typiskt amerikanska" the Picnic Car"

    Richmondär märket, året 1909 ( 4 cyl. 22 hp 5200 cc, modell J )
   Bilen var mycket allmän i högklass familjer.
   Den användes på söndagar för turer på landsbygden.
   Modellen är extremt unik; man vet att det finns endast två modeller i världen.
   Den andra finns i the Historical Museum of Wayne County i Richmond, Indiana.

    Den glittrande dressen med strutsfjädrar
    vet jag dessvärre inte mera om.
Den stod där mellan de vackra bilarna

    Jag förmodar att den inte
    var på när det var dags för en picnic.
    Fast vad vet jag?

Ska man vara fin så ska man.
Själv föredrar jag ordentliga jeans
när det ska picknickas.

Det var det, det!
Nästa vecka kommer det mera vintage.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   Mitt i tuggan uppstod magi!
   Jag satt vid frukostbordet på Rosella i måndags morse, på väg till barnbarnen i Sverige.
   De behövde en mormor några dagar då dottern skulle på resa, så med siktet inställt på dem
   äntrade jag färjan som går mellan Mariehamn och Kapellskär.
   Vid Kobba klintar dök kryssningsfartyget Birka upp i morgondiset/dimman.
   Ombord fanns barnbarnens far på jobb.
   Synd nog så såg vi inte varandra annat än så här, plåtbåtbeklädda som vi var.

    Sen "vippade" Rosella över "tröskeln" ut mot havet. Marhällan lyste så röd och grann om styrbord.
    Ett par timmar senare var jag i Sverige

    Ett möte med dottern var planerat till Åhléns där vi sedan åt lunch tillsammans.
    Från fönstret där vi satt, såg jag detta lejon nedanför. Det har gått över ett år sedan
    terrordådet på Drottninggatan och fortfarande känns det väldigt overkligt.
    Den isande känslan finns fortfarande i magen och tankarna går till dem som drabbades
    så grymt och så skoningslöst. Sms, telefonsamtal från nära och kära i Stockholm den dagen
    gav oss betryggande besked, men alla hade inte den lyckan och turen.

Efter några ärenden till i Stockholms city, tog vi tunnelbanan och anslutande buss
för att slutligen efter en sväng via Wilhelms skola, landa hemma hos dem.
Charmtrollet Loki tittade under lugg på "mormor". En rolig liten filur som hoppar fritt omkring
i hela huset. Mot kvällen hoppar den in i sin bur för att sova. Ja, den är väldigt renlig, går på pottan
när det behövs och så vidare.

Den allra första tussilagon för i år hittades i en sluttning innan Wilhelm och jag hoppade på
bussen som förde honom till skolan.

   Livets förunderlighet är det att i bönehuset på Lidingö bodde och verkade min farfars bror
   Josua Sommarström (född i Mariehamn) tillsammans med sin hustru Hertta.
   Det var utgångspunkten för dem när de jobbade som missionärer i Kina.
   För rätt många år sedan hölls det släktfest just där om jag inte minns helt fel.
   Med bönehuset framför ögonen stod vi och väntade på bussen.
   Nu bor mina barnbarn bara ett stenkast därifrån.

   Wilhelm är min egen "hovfotograf" nu för tiden. Här är jag på hemväg med honom
   en sen eftermiddag, då skolan var slut. "Du har väl kameran med mormor?"är den första frågan
   jag får när vi träffas. Och visst har jag det. Snart ska han få sin egen första kamera av oss.
   Intresset måste tas vara på. Jag tror på det där med att smida medan järnet är varmt.

   Underbart är kort, alldeles för kort. Men det kommer flera dagar i öster då jag får följa Wilhelm
   till och från skolan igen. Timothy klarar sig hur bra som helst, "gamla" killen som han är. (16 år)

   Tur att avståndet är kort över Ålands hav.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

..sade engelsmannen åt mig när vi möttes mellan grindstolparna med de två vaktande lejonen på
Han såg euforisk ut, ja, nästan vild och lyste som en sol.
Det är längesen jag har hört någon säga så åt mig och så spontant, hann jag tänka
För säkerhets skull svarade jag med ett "thank you !"
medveten om att ett litet missförstånd kanske förelåg.

Så svävade han ut genom grinden och jag i min tur svävade in
och uppåt längs gången.
Småskrattandes. I min tur smått euforisk.
Ibland uppstår så roliga situationer.

Uffe bestämde sig för att inte komma med mig in på kyrkogården alls.
Det kostade ju 3 € i inträde!
Han skulle äta glass för slantarna istället för att titta på dödingar fick jag veta.
Jag skrattade ännu mera, glad över den euforiska engelsmannen
men också åt Uffes funderingar.
Solen sken och mitt i allt så fick jag sällskap!

Den allra sötaste tänkbara smög sig upp bredvid mig och så gick vi,
min tillfälliga kattunge och jag
tillsammans in på välsignad mark.
När vi svängde till höger uppe på krönet
så fick jag ett litet fnissanfall.
Nu visste jag!
Det var inte jag som var så vacker, det var kyrkogården mannen hade menat
Naturligtvis!
Indirekt visste jag det förstås genast, men att lite suga på karamellen kändes inte helt fel.
Man måste ju passa på och ta för sig av livets goda.
Undrar vad han tänkte när jag tackade honom.?
Ibland blir allting så roligt av sig självt, så där bara

Att med några steg ta sig in på en så lugn plats mitt i en storstad som Malaga (600.000 inv.)
med starkt pulserande trafik utanför murarna kändes overkligt.
Jag som sällan söker mig till kyrkogårdar hade fått för mig att jag bara måste gå in just där.
Den manade liksom på, kyrkogården.
In med dig Karin!

Som kanske någon av er redan har sett
så var jag på Engelska kyrkogården (i Malaga).

Den ligger inte långt ifrån tjurfäktningsarenan, men på andra sidan gatan. År 1830 grundade
Storbritanniens konsul William Mark den för att han ville att de protestantiska kristna skulle få en värdig begravning. På något sätt lyckades han få till det hela riktigt bra.

Det var på den tiden då alla icke-katoliker ansågs vara hedningar.
En icke-katolik blev begravd stående på stranden, med ansiktet ut mot havet.
Allt skedde under nattens timmar.
Havets vågor och tidvattnet spolade bort sanden som täckte den döda
och liket spolades ut i havet eller också så åt vildströvande hundar upp det
Ett mycket ovärdigt sätt att begrava människor på och just på grund
av det kom den engelska kyrkogården till.

Kyrkogården består av fem olika nivåer/ avdelningar eller
vad jag nu ska kalla det.

Om källorna jag har läst ur stämmer så var det konsul
William Mark som först begravdes där men av
någon outgrundlig anledning hamnade han under en
av murarna som byggdes senare, så hans grav syns inte.
De spanska grannarna behövde stenar
och plockade åt sig sådana från kyrkogården.
Praktiska har folk alltid varit

Då byggdes murar runt kyrkogården och Marks grav hamnade under en av dem / på utsidan?

Man räknar istället med att det var löjtnant Robert Boyd, 26 år som blev den allra första som begravdes inne på kyrkogården.

Han arkibuserades i tidig timme en söndagsmorgon i början av december 1831,
tillsammans med 51 andra personer, varav den yngsta var 15 år, efter att de hade varit med i ett uppror mot den spanska kungen Ferdinand VII

För att hedra Robert Boyd samlade
folket ihop snäckor för att smycka hans grav och sedan fortsatte man med den traditionen också för andra som dog efter honom.
Det finns hur mycket som helst att skriva om det här men om jag gör det så får det bli en annan gång.

Jag vandrade vidare ut på kyrkogården tillsammans med den lilla kattungen i ständigt släptåg

Som de flesta säkert förstår så fanns det hur mycket som helst att titta på i de olika

"avdelningarna" . Jag vandrade än hit, än dit och tog en hel del bilder

av olika detaljer.

            Både stora och små....

           Gravgården har förfallit en hel del men under senare år har man lyckats att sätta saker
           och ting på den plats de ska vara. Jag har läst om kistlock som har ramlat av, benpipor
           som har stuckit upp osv men ingenting av det syntes nu i alla fall
   även om det fortfarande finns mycket att göra, mycket att reda upp.
           Själv fick jag åter en aha-upplevelse av att man kan jobba här mot tak över huvudet och
           mat i magen. Platsen är värd att rustas upp ordentligt.
   Blir jag sysslolös någon gång så kanske, kanske...

           Fortfarande väljer folk den engelska kyrkogården till sin sista viloplats men
           kistbegravningar tillåts inte längre, enbart urnbegravningar.

                Och min lilla söta kattunge? Ja, den hade valt ut en grav åt sig till sandlåda.
                Sanden hade rätt konsistens för att gräva små gropar i och att täcka dem efteråt.
                I huvudänden av graven låg en uppslagen bok /bibel av marmor, med knäckt rygg.
                Synd nog tog jag inte bild av "sandlådan". Jag kunde inte annat än att skratta.
                Bor man på en gravgård så gör man det. Är man vaktkatt så måste man
också få en liten extrafavör i form av en egen sandlåda. Självklart!

Jag kanske skriver mera om det här längre fram, visar flera bilder och kanske
berättar mera om den unge Robert Boyd.

När man står på mittennivån på kyrkogården ser utsikten ut så här. På 1830-talet och framåt såg det säkert helt annorlunda ut.

Jag sade hej då åt kattungen, som förståndigt nog stannade kvar och inte
följde med mig ut på den livligt trafikerade gatan, där Uffe stod och väntade.
Han hade "hittat" en secondhand-affär på andra sidan gatan som vi genast måste
besöka. När en kund råkade stöta till en hylla så allting rasade ner på golvet
avslutade vi besöket rätt snabbt. Vi ville inte bli indragna i det kaos som uppstod
    utan gick med raska steg till en cafeteria i närheten
.
Ja, jag åt också glass, inte bara Uffe. 😉

               Om ni har vägarna förbi den Engelska kyrkogården i Malaga, gå in.
               Ni ångrar det inte. Allt är "oh, so beautiful..."

               Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Så var det åter dags för veckans bidrag till mitt eget vintagetema

    Bilen ovan är en fransk Delage från 1910 ( 4 cyl. 14 hp, 1400 cc, modell T)
    Se hur glad chauffören ser ut!
Förstås, en så vacker bil kan väl göra vem som helst glad
    även om kappsäckarna framför bilen hindrar framfarten en del
    Och vilka kappsäckar sen! Wow!

    Aha, vem sitter där?
    Svärmor förstås!
Tur att hon har päls på sig, för kallt kan det bli att sitta där

    Det här är en familjebil, med ett baksäte, inte helt bekvämt, benämnt för svärmors sätet.
    " Mother-in-law"-seat ( brittisk humor) .
    Så stod det på informationsskylten. ( bilmusèet i Malaga)

   Jag hittade däremot ingen skylt
   som beskriver klädseln till höger...
   Från samma tid som bilen är den dock
   och väldigt vacker i mitt tycke.

     Snyggt klädde de sig på den tiden,
     då det begav sig.
     Inte sant?

"Victorian Style"

     En fransos, modell Charron från 1910.
     ( 4 cyl. 22 hp 2400 cc Modell X, info för den intresserade)

Den sista bilen för den här gången är en Buick (USA) från 1916.
( 6 cyl. 45 hp 3700 cc, modell D 44)

David Buick grundade sitt bolag år 1903. Bolaget gick ihop med General Motors år 1907
och bildade det mest vinstbärande märket GM.
Modellen ger ett återsken av de första turisterna på Costa del Sol, i det här fallet
ska de spendera sin smekmånad där.

En klänning till
att beundra, från 1910-20-talet.

Samt några andra detaljer..en orm och många spindlar....

Så här långt, så här mycket, den här gången!

Nästa vecka fortsätter jag på vintagetemat.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En uppdatering:

Till höger i bild ser man "headern" stå på sminkbordet. Det är en parfymflaska från
1950-talet (Rita Hayworth) .

Plus och minus

Ansvar / Bloggpaus

Våra skogsvänner

Fader vår-trädet

Lite på efterkälken

Öronbedövande

Frisyrfunderingar

Med kappsäcken full

"Äggstra"

Glad Påsk!

En bedårande liten barnrumpa....

En rysk spion?

Från hästekipage till att kasta korsetten

När...

Bullar, bananer och levande renar

Kalita

Le Belle Épouqe

Tur och retur över havet

"Oh, so beautiful..."

Svärmorssits till smekmånad på Costa del Sol.