Plopplopp.....

kommer det att låta om ett par dagar här hos oss i köket

Det är skördetider och vi har blivit bönhörda,
för bönor har vi i mängder och gurkor likaså
Det såg osäkert ut för bara några veckor sedan om det
överhuvudtaget skulle bli någonting att skörda alls


  Första skörden är tagen och det var nästan med förskräckelse jag insåg att vi kommer att
  få gurkor i övermått om det fortsätter så här
  Tur nog så är Uffe snudd på gurkoman så för hans del är det enbart till glädje
  

   Och om han är gurkoman så är jag bönoman
   De allra första bondbönorna har plockats, förvällts och klätts av
   Det är mycket skrik för litet ull kan man lugnt säga, men ack så god "ullen"är
   när den väl är färdig att äta


           Femton liter gröna bönor blev också plockade, ansade och förvällda innan....


    de blandades med de skurade, rengjorda, pickade gurkorna i ....


det stora mjölksyrejäsningskärlet.
Den handdrejade lerkrukan har sin egen historia, smugglad från Östtyskland till Västtyskland förbi tulltjänstemännens nitiska blickar av ett, på den tiden ungt par som lämnade sitt hem bakom sig
för att bygga sig en framtid i friheten medan det ännu var möjligt, innan gränsen stängdes för många år framöver

Den unga kvinnan makade kärlet bit för bit framför sig med fötternas hjälp, där hon stod med sin man i en kö som långsamt slingrade sig förbi de myndighetspersoner som granskade deras pass.
Och hon klarade det! Hon ler alltid glatt när hon berättar om bravaden
Hon fick sin mormors gamla mjölksyrejäsningskärl med sig till framtiden p.g.a att det inte syntes
när de kom fram till den långa bänken där alla tjänstemännen stod och granskade alla.....
Den långa kappan skymde föremålet som hon visste att hon inte skulle få ta med sig
Krukan smögs över gränsen
Ofattbart. Den rymmer tjugo liter så den är inte liten precis och dessutom är den tung.
Men när hon ler så charmar hon alla. Det är nog så det måste ha gått till:)

Och det är många burkar surkål som har förfärdigats i den här krukan
När barnen flyttade hemifrån så slutade hon att syra grönsaker själv och tänkte att någon av dem
kanske ville ha krukan som hade en alldeles särskild betydelse för henne, men ingen visade intresse för den sysslan

Och åren gick och så korsades våra vägar
När hon insåg att jag också mjölksyrade grönsaker blev hon extra glad och en dag
kom hon hit med krukan och gav den till Uffe och mig.
Hon ville verkligen att den skulle användas

Nu är hon snart nittio år, hennes man likaså och åldersdomskrämporna gör att de inte kommer till Åland längre.
Vi har varit till dem i Mettmann och krukan kommer alltid på tal...
-"Mjölksyrar du?"
Det är med stor ödmjuk tacksamhet som jag lägger in våra grönsaker till mjölksyrning i den här krukan, det kan säkert vem som helst förstå
Hon gav sin dyrgrip åt oss, med alla minnen som är så starkt förknippade med det som var en gång för länge sedan....


Nu står den här och vi väntar på att den ska börja säga plopplopp...när mjölksyrejäsningen
har kommit igång. Om ett par veckor är gurkor och bönor förhoppningsvis färdiga att
lägga på burk och ställas kallt.
Och på något sätt så knyter livet ihop säcken på ett särskilt sätt

Deras yngsta son har börjat tycka om mjölksyrejästa grönsaker igen och eftersom han är en av våra bästa vänner så får han alltid några burkar med sig hem till Tyskland när han är här på besök
Naturligtvis så tar han alltid omvägen till sina föräldrar som också får en burk

Ni förstår säkert att allt som mjölksyras i denna kruka smakar alldeles särskilt gott
Man kan inte annat än att äta innehållet med största andakt