Quantcast
Channel: Äventyret framtiden
Viewing all 1766 articles
Browse latest View live

Jag har blängt på ungtuppen

$
0
0
länge och väl redan, varje gång jag har lättat på locket till stora frysboxen.
Där kan den ju inte ligga så länge till har tanken varit, även om vi har 34 grader kallt i frysen

Idag blev det tupp i vin enligt grekiskt recept med salt, peppar, kanel, kryddnejlika, lök,vitlök,
olivolja och vitt vin. Till det hör potatisklyftor ( tillsammans med ungtuppen i grytan)
och en god sallad bredvid.
Så himla gott med Kókoras krasátos (tupp i vin)!

Grekisk sallad åt jag flera gånger

Jag blev så inspirerad av den goda grekiska maten på Rhodos,
så nu har vi ätit grekiskt varje dag sedan vi kom hem.
Tidigare har vi ätit Sousoukâkia smírnis, mormors lammfärsbiffar med spiskummin i dagarna två,
idag blev det ungtupp. Med den här farten börjar jag säkert prata grekiska snart...
( en överdrift men man kan ju alltid hoppas på att man ska lära sig förstå krumelurerna)

Jag minns inte namnet på rätten  men god var den...

Ju flera kockarär rubriken på veckans tema, kanske förra veckans? med tanken bakom att
soppan blir sämre ju flera som är med och lagar den, men det håller jag inte riktigt med om fastän det är jag själv som har lagt temarubriken.

Ju flera kockars mat vi åt av på vår vistelse på Rhodos, desto mera tycker jag om grekisk mat
De var precis lika skickliga allihopa! Vi besökte många olika restauranger och alla bjöd till så
det stod härliga till. En stolt yrkesgrupp som utför ett oerhört fint mathantverk.

Uffe älskar bläckfisk och fick sitt behov mättat för ett tag framöver

Vi åt grekiskt alla dagar Uffe och jag förutom två, då Italien låg på tallrikarna (också favoritmat).
Uffe åt många olika lammrätter medan jag gick in för mycket vegetariskt bl.a. Briam, Gemista och sallader av många olika slag.
De kan laga mat grekerna, jag lovar!

Uffe åt gärna lamm

Vad är det som är så speciellt med det grekiska köket?
Den frågan ställde jag mig så gott som varje dag,
då jag hänfört högg in på det välsmakande som låg på min tallrik.
Jag tror att det handlar om det ursprungliga, enkla och vardagliga tillagat med stor kärlek som tar en
till kulinariska höjder. Maten är mild och tillagas av olivolja och milda värmande kryddor och innehåller
mängder av grönsaker, baljväxter och nötter.
En mycket välbalanserad kombination

En av kockarna på Kostas

Jag har kommit på att grekerna lever för att äta. Så kändes det
Ögonen glödde på dem när de pratade mat och visade vad de hade på menyn.
Jag smög mig in till kockarna på en av restaurangerna för att se på  när de jobbade
Koncentrationen var stor, de märkte mig inte ens förrän en av servitriserna viskade att jag var där för att
ge dem en applåd för gott (i dubbel bemärkelse) värv.



De knusslar inte med ingredienser och med mängder. Synd nog fanns det inte möjlighet att äta upp
allt som låg på tallriken alla gånger, hur gärna jag än ville. Är man  mätt så är man och portionerna var stora.
Jag hoppas att det fanns en glad gris någonstans som fick äta upp resterna.
Jodå, de erbjöd doggybag men jag avböjde.

Mätta av moussakas eller souvlaki?

Schäferhundarna mitt emot en av restaurangerna fick däremot en liten bit ibland av det som inte gick åt.
Lyckostar!

Chokladfondue

Är man på semester så är man och givetvis så åt vi efterrätt nu och då
Det har varit gott att leva och jag är innerligen glad över att det finns flera kockar som lagar så god mat
Den ena lika bra som den andra. Konkurrensen är hård och alla bjuder till och gör sitt absolut bästa
för att gästerna ska bli nöjda. Och lita på att den här gästen är helnöjd.

De övriga som också skriver under temat veckans rubrik hittar du här:
Anki,Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Katten på bordet

$
0
0
Som vanligt när det gäller temarubriker
har jag tagit en bok på måfå, blundat, bläddrat och låtit fingret visa vägen
Det blev katten på bordet  den här gången

När temperaturen är över trettio och solen gassar är det skönt att ligga i skuggan under en bil

Jag tänker givetvis på de katter som har ägt mig under
många långa år.
De har alla tyckt om att ligga på bord eller andra upphöjda ställen,
för att sova eller titta ut genom närmaste fönster
Där har de legat majestätiskt och sett på sina ägor både inne och ute
Ibland har de haft en egen kudde under sig för att ha det riktigt bra

En liten lurvig en utanför hotellet ovetandes om att det redan fanns en hotellkatt ?

Atlas till exempel låg på en näthylla från en gammal buss som
monterades fast  ovanför ett värmande element under ett fönster så han
hade bra utsikt över alla som rörde sig på vägen utanför tillika som han hade det
varmt och skönt.
De andra två katterna i familjen hade inte en chans att ta den platsen till sin


En tamkatt med halsband

Jutta låg gärna på köksbordet och Randamanda gjorde henne ofta sällskap så det uppstod vissa små problem ibland när människorna skulle äta...
Nå, "tjejerna" förstod vinken och masade sig ner via stolarna så småningom
så att vi kunde borsta bort katthåren, innan vi själva satte oss till bords

Den här herren låg verkligen på ett särskilt utmärkt piedestal i gamla stan i Rhodos-stad


Inte vilken plats som helst....

Katter vet sitt värde och då ska man förstås se till att man ligger på guldplakett där det står att man hör till Unescos utsedda världsarv

Många gånger såg katterna till att de låg nära tillhands för att återta utsikten
i snabba ryck när vi hade ätit färdigt.  De höll sina människor under uppsikt
Det var ju deras plats som vi lånade en stund
Jag är säker på att de såg på det hela så...
men de tillät oss att vara där ett tag för husfridens skull.

En bit längre ner på samma gata som "världsarvet" låg, tvättade sig en skönhet i solens sken

Jag vet att det finns ett uttryck som heter "Lyfta katten på bordet", vilket betyder att
nämna något vid dess rätta namn, ett idiom
När man tar itu med eventuella problem så lyfter man katten på bordet.
Man talar rent ut, man slutar gå som katten runt het gröt, tar tjuren vid hornen, ser
sanningen i vitögat....

En vänlig själ gick omkring i den gamla stan och gav alla katter mat

Nu har jag/vi inte någon katt längre och tänker inte skaffa en heller inom närmaste framtid
men om och när det händer så vet vi att den ska ha en bra utkiksplats
Det är så viktigt för den fyrbenta självständiga varelsen att  ha sitt eget piedestal
för att må riktigt bra

Den här lite blyga raringen bodde i Ialyssos och lyssnade noga på vad jag hade att berätta. "Konstigt språk", tänkte den kanske. Den tyckte säkert att jag talade rena grekiskan....

Det är viktigt att piedestalen inte är alltför liten i omkrets, för katten behöver svängrum när
den ska hoppa ner. Ofta tar den stöd med frambenen på vägen neråt,
så helst borde det finnas avsatser också .
Jag vet att den klarar sig hur bra som helst egentligen men man kan ju alltid underlätta lite grann
för sin vän eller hur? Katten hoppar upp på ett bord eller en hylla utan problem men vill helst
hoppa ner i etapper. Har ni tänkt på det?

Uffe är katternas stora vän. Han behöver aldrig göra väsen av sig men så snart de ser honom så kommer de som på ett löpande band och tar genast kontakt med honom. Här blir en katt klappad under ett bord på ön Symi då vi drack frappe. Frappe är ett kaffe med isbitar i, ungefär som iste fastän med kaffe och ibland också med glass i .........


De bilder som jag visar i inlägget är alla från vår resa till Rhodos. Där fanns det många katter,
till synes mera vilda än tama
De fanns överallt och de dristade sig också att gå på museum och på restaurang som den mest
självklara sak. Ibland slängde någon restaurangägare en tom petflaska efter en katt, lite ursäktande
för att den var där den var men tillika visade uppsynen på ägaren att egentligen hade han inte
någonting emot katten så länge den inte lade sig på borden

"Kan du klia mig lite mera till höger"?

Det var där gränsen tycktes gå,  för katten hjälpte ju till att hålla möss och liknande i schack.
Lite väl magra var de nästan allihopa, så när ingen såg passade jag på att mata en kattunge
som kom strykande runt bordsbenen en kväll då vi åt middag i en trädgårdstaverna
Den tyckte riktigt bra om mousakas. Plötsligt var de två och mitt i allt så var de tre.
Ja, jag slutade med matandet, för mousakas är gott och katterna
kunde bli hur många som helst insåg jag.
Jag höll på att bli utan mat själv. Där satt de tre små ett tag men
när de insåg att mannan från himlen hade upphört att falla, 
skyndade de sig obekymrat vidare till nästa bord i tavernan 
som den mest självklara sak i världen.

 

Vi hade också en välmående pool-katt på hotellet där vi bodde.
Redan innan alla hade packat ihop alla sina attiraljer för dagen så började den stryka omkring där
Den blev nästan irriterad om någon människa stannade lite för länge i poolområdet
Den skulle ju sova....
Ibland gick den till hotellet på andra sidan gatan, reviret var stort.
En fyrstjärnig hotellkatt minsann... en riktigt manlig diva

En del kan välja och vraka...

Den uppmärksamme har säkert märkt att jag håller mig till Grekland och Rhodos i mina inlägg
just nu. Jag har tänkt mig det så att jag ska skriva så mycket som möjligt om vår vistelse där nu under oktober, för att inte glömma bort vad vi upplevde och vad vi såg.
Därför flätar jag in så mycket jag kan därifrån i mina inlägg
Jag har lärt mig att det är bäst så, gör jag det inte genast så blir det bortglömt

Jag har rätt mycket att berätta och visa från Teneriffa i januari i år
Det blev aldrig gjort under vårvintern av förekommen anledning då Uffe blev sjuk.
Men det kommer...allt finns kvar.

De andra som deltar i Veckans rubrik är:

Anki,Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Här hemma

$
0
0
   
    går dagarna sin gilla gång. Det finns alltid precis hur mycket som helst att göra både på insidan och på
    utsidan.  Jag blir alltid lika glad av att få se vildvinet den här årstiden...utsikten inifrån "bageriet" gör mig
    alltid lite euforisk


    Vi går våra dagliga rundor och är ofta ute i skogen där det blir mera terränggående än på vägarna
    Nu finns inte så mycket kvar som blommar men också det överblommade är vackert

Maskros

    Nu klär vi oss varmare igen. Mössa, vantar och underställ är en självklarhet. Det har blivit kallare
    men tillsvidare har ingen frost synts till här hos oss


    I år är det första året som båten aldrig kom i sjön för vår del och det känns märkligt
    Men så blir det ibland
    Vid Lökholmsbryggan ligger bojarna båtlösa....bara någon enstaka båt ligger kvar, kanske i väntan
    på sikfisket?


    Svamptiden är förbi. Vi tittar per automatik efter sådana ännu....men inte en endaste liten
    trattis visar sig i år. Troligen för att det är för torrt
    För vår del gör det inte särskilt mycket för vi har kvar i frysen från ifjol, det är bara en
    vana att titta efter svamp som inte går ur, det hör till på något sätt men det finns mycket annat
    att vila ögonen på där vi går fram


   Vackert förbrukat smide, troligen någonting man använde till en grind för längesen låg på en stubbe
   längs stigen vi gick på igår


    Därute brukar vi pilka abborre på vintern och det är ju de facto inte längesedan vi gjorde det
    I mars var sista gången för i år. så mycket som har hänt sedan dess....
    När man ser sig bakåt i tiden inser man att man hinner med mycket


   Nu ligger vassen höstgul och vacker....snart har vi höststormarna här
   Idag ska jag fara iväg på ett eget litet äventyr till ett ställe jag inte har varit till på länge, länge
   Men det berättar jag mera om i ett senare inlägg

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Idyll/ Kobba Klintar

$
0
0
Jag har insett att jag krånglar till livet för mig själv rätt bra emellanåt.
Ta bara det här med veckans rubrik, "Idyll".....vad tänkte jag på när jag valde
en sådan rubrik?
Vad är en idyll egentligen, finns det överhuvudtaget någon idyll i vår värld av idag?

Idyll står för, enligt Wikipedia, en problemfri värld, ofta med betydelsen opåverkad av industrialiseringen.
men är ofta också förknippad med en lantlig idyll eller en småstadsidyll
Sedan nämns herdedikter...mm.

På vägen ut till Kobbarna mötte vi Rosella, färjan som går mellan Kapellskär och Mariehamn.


Först tänkte jag berätta om Symi, ön i den grekiska arkipelagen som ligger nära Turkiet, dit
vi tog båten en dag när vi var på Rhodos. Naturligtvis finns det mycket idyllisk glansbild över den
Ja, jag menar det jag skriver, glansbild.
Under ytan handlar allt om turism och om att överleva, inte så idylliskt när det kommer till kritan.
Köpa, köpa, köpa är melodin, så vill man att besökaren ska göra ( precis som på de flesta ställen i världen).
Jag beslöt mig för att inte räkna Symi till en idyll men ska givetvis ta er med dit en dag längre fram
Det är absolut värt att resa dit när man är i närheten, en fin upplevelse och visst hittar man inslag
av det mera idylliska slaget där också om man ser över den turistiska horisonten lite grann.

Bakom oss i den lilla båten på väg till Kobbarna låg Mariehamn i gråväder....

Men så blev det som det blev, vardagen gav mig en handräckning i hemmavatten
Tillsammans med Kulturdelegationen, där jag också finns med, så for vi iväg till Kobba Klintar
för att bekanta oss mera med föreningen Kobba Klintars vänner som ser till att allt fungerar som det ska ute vid  "tröskeln"/in- och utfarten till/från Mariehamn/Åland
Alla som kommer till Åland med båt, nästan alla i alla fall, åker förbi Kobba Klintar
Det är ungefär som en av medlemmarna i delegationen sade:
"Kobba Klintar är  som Frihetsgudinnan i New York"
Vad vore inloppet till Mariehamn utan Kobba Klintar?
En otänkbar tanke....så kan det ju inte bli.  Någonsin
Kobba Klintar måste finnas

Marhällan

 När ålänningen har varit utomlands och på vägen hem över havet har Marhällan tvärs om babord
 och Kobba Klintar till styrbord, då står man redan på tröskeln till hemmet.
 Den känslan tror jag att vi alla har, som bor här i öriket
 Bara det är en idyllisk känsla enligt mitt förmenande.
 Att känna tryggheten i att vara hemma igen

 Idyllen har sin historia som återgivning av det ideal-sköna läste jag någonstans....
 Pastoral idyll har alla säkert hört talas om också.
 Pratar man om sådant i dagsläget så tas man inte på allvar, utan förmodligen skulle folk tro
 att man är ironisk. Vilket är fullt förståeligt
 Sedan politik, kritik och gud vet vad,  tog över världen är det besvärligt det här med idyllen,
 men jag är en envis rackare, jag vill ändå påstå att det finns en idyll mitt i det icke-idylliska


Så där ja, nu är vi nästan framme ....båken står där och någon till på berget till höger i bild

Konstnär Juha Pykäläinen har avbildat sin farfar berättades det för mig. Nu står han där vid sitt staffli, året om i alla väder och målar. Det ser ut som om det är båken som avbildas den här gången...........................

   Jag undrar om det är med idyll som med lycka? Det handlar om en stund av skön känsla på rätt ställe
  vid rätt tillfälle, om harmoni.  Jag bestämmer mig för att det är så enkelt.
  När jag ser konstnären på berget känns det så. Bilden av honom sprider idyll omkring sig.

  Men även om jag upplever att Kobba Klintarär en idyll så har det inte varit fullt så idylliskt där ute alla
  gånger. Där har manfolk stått på utkik i alla slags väder, fått vara med om det ena äventyret
  efter det andra. Också många tragiska händelser har utspelat sig inför havets anlete i Kobbarnas närhet
  Kvinnor och barn som har haft anknytning till männen på Kobba Klintar har också de känt av oro
  och allt hårt arbete som har hört till allt lotsande på den tiden det begav sig

Lägg till bildtext

 På vägen ut till Kobba Klintar kör man förbi minnesmärket över dem som omkom då barken
 Plus förliste i december 1933. Här kan man läsa lite mera om detta
 Då var ingenting idylliskt, nu i dagsläget ser allt däremot idylliskt ut, fridfullt och vackert
 
 




    Vi "hoppade" iland och blev välkomnade av medlemmar i föreningen som visade oss omkring
    Det har hänt mycket positivt sedan jag besökte kobbarna för flera år sedan. Här är fina fiskar
    placerade på väggen till ett av husen. De ingår i lekfulla tävlingar för barn som kommer i land med sina
    föräldrar sommartid. Jadå, det är åter Juha Pykäläinen som har skapat dem, mångsidig som han är i
    sitt konstnärskap.
   


   Jag behöver knappast berätta vem som är skaparen till utkiken och havstruten på balkongen?
   Just precis, samme Juha P. som redan nämnts ett antal gånger. Jag stod bredvid mannen på balkongen
   en stund senare (jag nådde honom under armen, så stor är han) och tittade ut över havet, jag också
   Som modell har alias "Örat" Rune Karlsson stått, en av eldsjälarna bakom Kobba Klintars vänner.


   

   Juha till vänster i bild och Raffe till höger



    Vi hajade till allihopa när vi kom in i huset och fick se mannen/ Ralf som stod vid maskineriet som en gång
    höll igång mistluren ute på Kobbarna. När maskinen körs igång skakar dockan så han ser ut att röra sig
    Han är så bra gjord så jag tror att dockorna i Madame Tussauds vaxkabinett skulle blekna av avundsjuka
    om de såg honom.
       

        Antikvarie Marita Karlsson som också är en av Kobbavännerna,
        berättade att man fortsätter med sin pietetsfulla
        renovering av interiören, så som den såg ut på femtiotalet.
        Man kommer inte att riva ner plattorna i taket,
        utan man ska ge dem en ansiktslyftning, måla och fixa

     

     
        En av järnsängarna från tiden då det begav sig finns fortfarande kvar och en hel del litteratur som
        har lästs ligger kvar på ett av borden.

       


       Så kom jag så nära mistluren att jag kunde klappa den.
       Ljudet av den hörde till min uppväxt i Mariehamn....när dimman låg tät
       hördes mistluren långt.
       Det är många gånger som jag har somnat till det ljudet, tryggt förvissad om
       att det fanns människor därute som hjälpte fartygen att navigera rätt

      


        Naturligtvis så gick jag också högst upp till utkiken, där man har en utsikt som bara måste upplevas
         för att göra den rättvisa.
        


         Här höll vi vårt möte inne i båken. Kobba Klintars vänner har sett till att besökare har en utsikt
        som inte går av för hackor precis.
        "Örat" berättade att många människor som kommer dit stressar av ordentligt, bara är och landar i sig
        själva på det sättet som naturen är en mästare på att få människan till.
        " Hit skulle man sända patienter" tyckte han, "det skulle avlasta samhällsekonomin när det gäller
        sjukvården.
        Här frisknar man till och får ro i själen."
        Jag håller med honom. Att vara i naturen, nära havet och alltet
        är en lisa för själen som många borde få vara med om i dagens stressiga samhälle.

        

       Den här vyn ser alla som kommer till Åland den här vägen.....



        Båken Göte. Uppkallad efter sjökapten Göte Sundberg för att ge honom den heder som han så väl
        förtjänade och som nu hans minne förtjänar.

      

       På vägen tillbaka till båten som skulle ta oss därifrån såg jag den här skylten
       Tydligen finns det grodor därute

     


       Väl nere i båten igen såg jag att man är välkommen till Kobba Klintar...och på många olika språk
       Det finns många däck längs piren/kajen som man har målat vita och skrivit välkommen på
       Hoppas att någon av er som läser det här och som inte redan har varit där ute gör en tur dit ut
       när sommaren åter är här. Ni ångrar er inte, jag lovar

     

        En stund senare var vi redan långt borta, på väg tillbaka till Mariehamn
        Tack för besöket Kobba klintar!

    De övriga som också skriver Veckans temarubrik är:
    Anki,Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

    Idag känns det nästan förmätet att måla upp eller berätta om en idyll i den komplexa värld av alarmerande problem som vi lever i men konstigt nog så finns det guldkorn även av en idyllisk kaliber både här och där i alla fall. Tack och lov! Det gäller nog bara att öppna ögonen och hjärtat för dem. Då finns de där!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Löften

    $
    0
    0

    är till för att hållas.... även om det tog tid innan jag infriade mitt löfte
    som jag berättar om i dagens inlägg.

    Vy mot Norrhavet över Getabergen.

    För riktigt många år sedan då jag gick i småskolan i Mariehamn skulle en vårutflykt göras
    till Getabergen och till grottan.
    Det var ett enormt stort äventyr för oss åttaåringar som stuvades in i en buss som skulle ta oss till målet
    Hos mig fanns ett motstånd som jag inte kunde förklara.
    Jag ville inte men det var bara att följa med fastän jag mycket hellre
    skulle ha stannat hemma. Det tog verkligen emot
    Att åka buss på den tiden tog sin tid, så kändes det i alla fall,
    (kanske min motvilja bidrog till att göra turen extra seg och lång )
    men slutligen var vi framme vid Soltuna och på vägen ner längs berget mot grottan.



    Det var då jag fick fnatt och bara satte mig ner i rent trots och vägrade gå med de andra till grottan
    Varför har jag ingen aning om, inte då och inte nu heller.
    Min lärarinna gjorde allt för att få mig med men gav  upp.
    Jag förstår henne väl, för när jag har satt mig ner så har jag liksom gjort det.
    Jag blev som urberget jag satt på.
    Hon insåg snabbt det omöjliga och lät mig hållas med orden att jag måste lova att sitta där jag satt tills
    de andra som inte hade fått fnatt, kom tillbaka.

    Urberget


    Det löftet höll jag, även om jag kände mig oerhört liten och ensam en längre stund, där jag satt på berget
    med martallarna omkring mig och vinden vinande i håret,
    men så mycket insåg jag att det inte lönade sig att ångra sig.
    Hade jag satt mig ner så hade jag
    Det var bara att sitta där och låta det oförklarliga inom mig sippra ner i graniten
    i väntan på att de andra skulle komma tillbaka.
    Det kändes som en evighet och dessutom kände jag mig rätt eländig och övergiven,
    fastän jag själv var orsaken till den situation som jag befann mig i.
    Hela jag var som ett enda utropstecken vid den åldern.
    Men att ha varit på utflykt och inte fullföljt den, kändes oerhört jobbigt, trots allt.


    Vad jag sade hemma minns jag inte längre men jag antar att mina föräldrar senare fick allting till livs av min
    lärarinna. Jag gick inte med till grottan helt enkelt. Men ingen gjorde någonting mera åt min
    märkliga manöver, tiden har gått och händelsen förbleknat
    Men jag har burit på ett löfte hela livet sedan dess...."Jag ska gå till grottan!"



    " Den här delen av berget kallar man Amfiteatern som består av ett stort terassliknande område. Terasserna bildades för ca 1600 miljoner år sedan. Det var då den röda graniten vällde fram ur jordens inre och stelnade till berg. När den avkyldes blev det slitningar i bergsmassan. Räfflorna uppstod. Fenomenet kallas bankning. Räfflorna blev sedan större under istidens händelserika slutskede. Stenar och grus släpades med vatten som rann under den gamla glaciären, lekande små bäckar fann sin väg längs bergets sprickor, suckande i solskenet tvingades den väldiga ismassan uppleva sin undergång. Ty alla imperier har en ände...."

       Nej, jag har inte hittat på allt ovanstående själv. Jag har läst och återger texten om amfiteatern.

    Nutidsmänniskorna har gjort det till en tradition att plocka stenar från rösena som finns överallt. Nu finns det små torn på många, många ställen

    Så blev jag getabo för drygt sexton år sedan och tro det eller inte, trots att jag har bott ett stenkast
    ifrån grottan under hela den tiden, så har jag inte varit dit, trots mitt löfte.
    Men i söndags blev det äntligen av...
    Jag packade ryggsäcken med kaffetermos, muggar, bananer, kanelbullar ( var det söndag så var det) och vatten. Vi drog iväg...

    Både här och där finns stenar staplade...

    Ingången till grottan

    Jag vet sedan tidigare att grottan inte är så särskilt stor och imponerande men den har haft sin stora betydelse
    Djupviksgrottan är ett namn, Kyrkan ett annat. Det har hållits både gudtjänst och predikan i den....
    Under den Stora ofreden år 1714 förrättades gudstjänst just här
    Ryssarna brände ner gårdar och många getabor gömde sig här i grottan. De väntade på båtlägenhet till Sverige men resan var farlig och väntan blev lång. På söndag togs psalmbok och postilla fram och den lilla församlingen höll sin andakt i berget.
    Just en sådan söndag, hördes ryssarna komma strövande. De sköt och ropade till varandra. Det var tydligt att de letade efter folk och fä och vad som var värst, de kom med spårhundar!




    En bit in i grottan


    Plötsligt stod där ett vidunder till hund i grottöppningen, morrande, med gnistrande ögon och bakåtstrukna öron. En rådsnar Getakvinna kastade hastigt en filt över den dreglande besten. I ett nu tog hon av sig strumpebandet och ströp hunden. Ryssarna hörde inte längre något skall och förlorade spåret. Församlingen kunde avsluta gudstjänsten med ett samfällt Fader Vår och fräls oss ifrån ondo.
    Hur jag kan veta allt det här? Det har man berättat genom tiderna som gått och någon/några har 
    skrivit ner allting så att vi som kommer efter inte ska glömma hur det var en gång.



        I söndags när vi var dit så var allting väldigt fridfullt och stilla, vädret var perfekt för att vandra i bergen 
        men innan vi gick vidare från grottan satte vi oss ner och höll vår egen lilla söndagsandakt med medhavt 
        kaffe och kanelbullar från i somras. De allra sista bullarna från sommaren togs fram ur frysen
       

     -"Pst, såg du? Vad var det för väsen som fladdrade till "? 
    -"Ingenting",  sade Uffe och tuggade vidare på sin bulle
    -"Hmm, men..."

    Det sägs att det fladdrar ett tyst väsen över grottplatsen. Än idag flyger han...
    utan frid och utan försoning. Såsom han har gjort sedan den olyckliga söndagen år 1714, då han våldgästade en Herrens gudstjänst. För den oinvigde kan han tyckas likna en fladdermus, en läderlapp. 
    Men nej, osalig är han, en osalig rysk hund, som hade alltför gott väderkorn.

    Ja, bästa ni som läser den här bloggen, nu har jag infriat mitt löfte som jag gav mig själv
    för över ett halvsekel sedan
    Uppriktigt sagt fattar jag inte alls varför det har dröjt så länge men nu när jag har fått upp farten och andan
    så lär jag återkomma titt som tätt hit till grottan där den osaliga ryska hunden fladdrar allt jämnt.


    Vi vandrade vidare efter en stund, men den delen berättar jag mera om en annan gång.

    De övriga Veckans temaskrivare är:
    Anki,Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Förbi Borggård och Skeppsbog fram till Djupvik....

    $
    0
    0

        När vi steg upp från vår kaffestund utanför grottan och vände oss om,  såg vi genast någonting intressant
        Jag vet inte om ni ser på bilden ovan vad vi båda två såg just då. En smal väg/gång vid bergsväggen
        

        Men vad är det här?  Naturligtvis så måste jag få veta, nyfiken som jag är.
        Jag lade ner ryggsäcken på marken och gick in mot "rummet" bakom det stora stenblocket
        Uffe kom naturligtvis efter


       Ett stort utrymme öppnade sig, en "hemlig" spännande gård, Borggården kallad.
       Nästa gång vi vandrar i Getabergen, så ska vi dricka vårt kaffe här inne på gården

       Ingen vet med säkerhet  hur Borggården har uppkommit men det
       berättas att det var Sjörået som var här och släppte ut Skogsrået för att det ville ha sällskap.
       Självklart så  lyfter man bara bort en del av berget så en väg uppstår ut (och in),
       märkvärdigare än så behöver det ju inte vara.
       Är man sällskapssjuk så är man och vad gör man inte för en i berget instängd vän.

       Inte långt härifrån, ner mot Lökhäll till, sägs det att Volmar Troberg såg Sjörået, så sant som det är sagt.
       Sjörået är en liten grå gubbe med hårfläta, så nu vet ni det.
       Skulle inte Volmar ha sett det så skulle ingen veta hur det ser ut.
       Skogsrået har ingen sett ännu men mitt i allt så kanske det sker.
       Det är bäst att vara vaksam, i Getabergen kan vad som helst hända även om det inte
       är en stor ofred på gång.
       Vem Volmar är vete gudarna, men han såg i alla fall Sjörået, så mycket vet man.


       Jag är nästan säker på att Skogsrået står precis utanför Borggården,  förklädd till en ungbjörk.
       Den är så stark, så stark som orkar hålla det stora stenblocket på plats utan att det faller med ett dån.
       Det ni, klarar ingen annan än ett Skogsrå. Försök om ni kan...
       Liksom Volmar visste att han hade sett Sjörået så är jag nästan säker på att jag har sett Skogsrået.

       Vetenskapsmänniskorna säger någonting helt annat. Förstås. De påstår med bestämdhet att
       flyttblocken som ligger utspridda i bergsterrängen har åkt skjuts med inlandsisen för 15000 år sedan.
       Många av de stora blocken damp ner endast tjugo meter från bergkanten som de brutits loss ifrån.
       ( här tror man inte på Sjörået och Skogsrået, nänä )
       Den åländska rapakivi-graniten har en tendens att spricka sönder i rätblock.
       Sprickorna finns alltsedan graniten bröts fram ur jordens inre.
       Is och värme arbetar sedan växelvis, så att vissa sprickor vidgas, tills väldiga block rasar ner från
       bergssidorna. 


           Den väldiga Skeppsbogen här vid bergssidan lär ha fallit ner så sent som år 1823.
           " Då i januari, anföres af Bremer, en stark jordskakning i denna socken".
          Så står det i en skrift om detta  och det förefaller fullt möjligt att raset
          kan ha åstadkommit de markvibrationer och dån som nämns.
          Man har uppmätt Skeppsbogens vikt till 1.070 000 kg. Höjden är 11 meter och bredden vid
          basen 7,5 meter.

          Man anar också att en fransk arkitekt har smugit omkring här med måttband och ritblock, för klippans
          exklusiva form har tydligen inspirerat så mycket att en skyskrapa med exakt samma mått
          finns i La Défense i Paris. Och varför inte? Bara den lilla stund vi satt utanför grottan träffade vi på
          folk från Finland, Sverige och Tyskland. Om de var arkitekter må vara osagt.
         De såg mera ut som motionärer men man kan ju aldrig veta hur landet egentligen ligger till.
         Getabergen är inspirerande, jag lovar, även utanför turistsäsong

         Jag googlade på skyskrapan i La Défense i Paris men hittade ingen bild av den och när jag tänker
         efter så är den kanske en av de lägsta skyskraporna som finns, så den syns säkert inte så bra.
         11 meter?
         Så högt är vårt eget hus på högsta stället. 
         
       

        Här, där Uffe stod vid bergssidan ser man bättre hur stor Skeppsbogen till vänster i bild verkligen är
        Uffe för sin del, vandrar glatt på för hälsans skull. Fortfarande är högra handen lam, men armen är
        mycket bättre. Med tanke på att det är ca sju månader sedan han blev förlamad i hela högra sidan så
        har det gått över förväntan bra eller hur? ( Det här är förstås en liten parentes i det hela, men ack så
        betydelsefull för oss båda) Ja, nu vet ni det också....och vi vandrade vidare över mossbelupna stockar
        och stenar...
       


        Jag vet att vetenskapsmänniskorna är av en helt annan åsikt än vad jag är men för min inre syn
        kan jag se hur Skogsrået och Sjörået har haft roligt när de möblerade om lite grann i terrängen.
        -" håll upp kanten så jag kan lägga en sten under!" sade säkert Sjörået åt Skogsrået som höll i
        för Talman och Självstyrelse (Kung och fosterland kan man också säga). Så pillade Sjörået dit
        stenarna, klappade i händerna när det var klappat och klart, så hårflätan flög hit och dit


        De sprang vidare till nästa objekt och travade stenar ungefär som när barnen, både stora och små
        bygger med legobitar i våra dagar....
        Vackert och förtrollande är det hur som helst, vad de än gjorde och  om de gjorde det. Här kommer
        åter detta in med sannolikhet om vad som har hänt eller inte har hänt.


       Så stod vi själva mitt i allt på stranden till Djupviken. Denna dag lugn och oerhört vacker.
       Vår vandring fortsätter en annan dag i ett annat inlägg, då vi går över berget till höger i bild
       Det är dit vår väg bär

       Jag har skrivit om den här vandringen tidigare: Löften
       och förutom detta blir det ytterligare ett där jag berättar om vad vi upplevde på vår vandring
       i Getabergen.  En vandring i tre delar, så blir det.

       Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Vi stegade vidare....

    $
    0
    0

      Vi tog oss uppåt från stranden vid Djupviken och besteg det ganska branta berget,  där vi fann en pil som
      visade oss vägen vidare på vår vandring. Jag tycker om pilar som visar vägen och i all synnerhet om det
      också finns kloka ord inristade på dem. Naturligtvis fanns det många flera pilar men den här hade text.
      Vandringsleden är väl utmärkt för övrigt.


    Djupviken låg nedanför våra fötter och härifrån går vägen söderut över bergen. Har man båt och seglar ut genom "hålet"  är det bara att ta segelleden som allt sedan medeltiden har förbundit Sverige och Finland.
    Tack och lov har vi bra sjökort till vårt förfogande i dessa dagar för
    många är de skepp som i höst -och vinterstormar har gått i kvav mot klipporna utanför Djupviken.
    När Norrhavet visar sig från sin stormiga sida är det inte roligt att vara därute....

    Jag tar er tillbaka till Stora Ofreden och den mest beryktade förlisning som inträffade år 1742. Det var då som lotsåldersman Nils Åman på Bolstaholm fick höra att en rysk flottilj sökte nödhamn här ute. Åman tog sig ut för att lotsa fartygen i skydd.
    Enligt traditionen hade han förmått sin båtsman Ruskens Frigge, att tända en eld på klipporna vid Gröndal
    alldeles här i närheten.
    I stormen och det tilltagande mörkret var det omöjligt att se strandlinjen. Åman lotsade det första fartyget tätt intill klipporna och vid villervallan som uppstod på däck lyckades han, via bogsprötet, hoppa iland.
    Men bakom, följde fartyg efter fartyg. I stormen kunde de varken se eller manövrera. De slogs alla till spillror mot bergen.

    Det var efter detta man lade till en litania i de ryska kyrkornas bön: " för Getabergen bevara oss, milde Herre Gud".

    Allt detta kan man läsa på en skylt man vandrar förbi när man nästan har gått över krönet på högsta delen av berget ovanför Djupviken.

    I krig och kärlek tycks alla medel vara tillåtna.



       Torneå nästa! Så långt ögat når är det Bottenviken som ligger där lugn den dagen vi var där.
       Vi gick vidare över bergen


                        Martallar, berghällar...


                         Martallarna på bergen måste vara urstarka som står där de står  i alla väder...
                         men att vindarna tar på är ett som är sant. Många är de martallar som har
                         vridit sig i alla möjliga och omöjliga variationer. Fascinerande.
                         Jag upplever dem som ett släkte för sig, de är gamla som urberget och har förmodligen
                         "sett" mycket. Tänk om de kunde tala


        Vi hade just berömt vandringsleden och höjt den till toppklass med tanke på hur lätt det är att hitta med
        hjälp av pilarna. Här vid ett kärr tog vi oss ner från leden en stund,
        för att se om det fanns tranbär och på vägen därifrån
        gick vi vilse. Efter en stund kom vi på att vi inte hade sett en endaste enda liten pil på rätt länge....
        Så där är det nästan alltid eller hur? Så snart man har givit någon beröm så ....
        Nå, det var inte pilarnas fel, det var vårt som inte gick tillbaka samma väg vi  kom.
        Efter en del springande, jodå, jag sprang upp för berget både här och där för att rekognosera,
        hittade vi tillbaka till leden och kunde fortsätta på rätt väg igen. Det blev någon extra kilometer förstås...


       Synd nog tänkte jag inte på att ta bild av den klyfta som vi gick bredvid...den är lång, många kilometer
       åt både öst och väst, ibland är den smalare än en handsbredd, ibland många meter bred. Vi tog oss över
       den på ett av de smalare ställena. Nästa gång vi går dit ska jag föreviga den och visa klyftan som enligt
       legenden var ett utmärkt gömställe åt den engelska prinsessan S:a Signhild som seglade till Åland
       på en missionsresa. Hennes predikan om Vite Krist väckte ont blod här i trakten.
       Folket ville inte överge sina råbarkade men välbekanta gudar.

       Därför satte Getaborna iväg efter den kvinnliga aposteln, i akt och mening för att dräpa henne.
       Men hon räddade sig genom att gömma både sig själv och sin häst i klyftan jag skriver om här ovan.
       Klyftan kallas Signhildskrubba. En tradition säger att prinsessan lät sin häst dricka just där vi
       vandrade. Men det är kanske bäst att vi vandrar vidare annars förlorar vi oss långt in i historiens
       snårskog. Signhild var i alla fall den som allra först försökte få ålänningarna att bli kristna.
      


        Här har vi just tagit steget över klyftan ....och ser havet igen.
        Sedan gick leden över stock och sten, ner i skogen och upp på berget, ner igen och så där höll vi på ett
        tag....


       En av bygdens söner har skrivit detta....så sant som det är sagt, det är viktigt att stanna till



      -" Men här har vi ju varit förut",  sade jag åt Uffe när alla stenhögar/troll kom emot oss...
       Och visst hade vi det.
       Vi var nästan framme där vi började


                       Jag borde förstås skriva något om Stefan Löfving också men jag tror jag lämnar
                       det till en annan gång. Fast jag och mina löften är det lite skralt med. Mitt i allt
                       tar det ett halvt sekel i tid igen men tiden går fort och plötsligt så har jag
                       infriat mitt löfte. Ja, så får det nog bli


         Här någonstans gömde han sig, Stefan Löfving....
         Fast så var det ju det där om urljudet också förstås. Förutom Signhilds krubban.
         Men det får också vänta till  en annan gång längre fram
         när våren är här igen. För inte väntar jag ett halvsekel på att gå till Getabergen igen.
         Jag lovar! I det vårliga ljuset ska jag ta er med dit igen. Det kommer att se helt
         annorlunda ut då än nu när höstmörkret omsluter oss


                 Det är inte bara vi som har en getabock på tomten. På Getabergen, står det 
                också en som ser ut över havet. Snart klär den om sig och blir julbock
                och hälsar alla välkomna till julbordet på restaurang Soltuna
                
                 Nu har jag visat er en del av Getabergen genom vår vandring där för ett par veckor sedan.
                 Här nedan har jag länkat till de två tidigare inläggen från vandringen: 
                 Tack alla ni som har varit med på vår vandring! 

                 Löften
                 Förbi Borggård .... 

                
                Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Ernas längtan / I väntans tider

    $
    0
    0
    Mitt i allt så är oktober nästan slut och jag får lite bråttom att skriva
    den sista temarubriken för den här månaden, nämligen " I väntans tider"

    Det finns så många olika slags väntan
    Väntan är också en längtan till någonting
    Längtan är en väntan.
    Jag väljer att återge Ernas längtan till huvudstadens brus
    men också samtidigt hennes väntan på våren som ger henne möjlighet
    att ge fullständigt sjutton i att hålla plåtkaminen varm.


    Dikten har jag läst tillsammans med min svärmor Birgit, som snart har varit död i två år.
    Vi kröp ofta upp i en av hennes soffor och tittade på fotografier och läste brev tillsammans
    från förr i tiden, hon och jag.
    Birgit älskade att göra det och berättade med varm glöd om hur det var på den tiden
    det begav sig, som hon sade.
    Jag tyckte mycket om den samvaron

    Erna och Birgit var mycket goda vänner alltsedan ungdomsåren och följde varandras
    öden i torrt och i vått.
    Som tack för att Birgit och svärfar Hakon, hjälpte
    folket på Strandgårds på Borstö, där Erna levde med sin familj,
    med att få en del till deras plåtkamin sänd dit ut så skrev
    Erna "Långa längtans sången" till dem som tack.
    Jag passade på att skriva av den eftersom jag tyckte att den var
    både humoristisk men också belysande på  hur det är att vara utskärsbo när
    snön viner runt knutarna utanför.



    Långa längtans sång
    Jag ligger uti kammaren på golvet på knä invid vår gamla plåtkamin,
    och blåser flitigt på den sura veden tills jag är både röd och gredelin
    av mödan o av ilskan om varandra
    Du vet det kostar på ens runda buk allt medan sot och aska flyger kring en,
    att kravla svärande omkring på huk

    Därute viner nordan kall och bister och snön i sjok och mängder vräker ner
    Och brasan dånar, rök ur skorsten stiger, kvicksilvret åker neråt mer och mer
    Som vålnader vi skrida om varandra, vi kura var och en uti vår knut
    Och vädrets alla makter ruskar om oss och lär oss nu om nånsin veta hut.

    Vi fryser smått och surar åt varandra men brasan flammar värmande och glad
    Jag fyller litet vatten i Johanna och skriver lite smått i mina blad
    Då höres plötsligen en välkänd vissling från övre ändan av min plåtkamin
    För tusan bövlar! Morr och "tandagnissling"
    Nu har jag orsak bli helt gredelin

    Se upp min fru! Där är vad man behöver
    Visst var det ett beklagligt mellanfall att kaffehurran skulle koka över
    Men snart är åter allting som det skall
    Och medan brasan sakta falnar neder vi styrker oss med brygden stark och fin
    Och värmen känns i alla frusna leder, själv blir ens nuna mindre gredelin.

    I brasan sen de sista kolen glöda. I Österfjärden blinkar fyrars ljus
    Här sitter jag i nattens ro allena och längtar hett till huvudstadens brus
    Jag drömmer om kaféer och teatrar, reklamerna på Mannerheimintie
    Flanörer, skåda fönster, boulevarder och skådespel som aldrig jag får se.

    Men vad mig bjuds det är helt annorlunda, en frusen ö i havets kalla famn
    Med nakna träd, omvälvd av snö och stormar
    En okänd lik, som lever utan namn!
    Ett folk som sitter här i sina stugor och livet rinner undan år för år
    Här sitter vi som höstens sista flugor och längtar att det åter ska bli vår

    Ty när det våras över havet, solen lyser varm och fin
    Ska jag inte mera elda i våra gamla plåtkamin
    Jag ska dra en suck av lättnad att ej mer på falnad glöd
    Som en blåsbälg nödgas pusta ömsom gredelin och röd.
     skriven av :  Erna Louise Andersson


     
     De andra som också skriver Veckotema hittar du här:
     Anki,Anna, Birgitta,Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

    Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Buu buuu....

    $
    0
    0

        När det kommer till kritan så handlar det om en rätt enkel ekvation
        Om man tycker om Halloween eller inte tycker, spelar egentligen inte alls någon roll
        Jag kom på mig själv att jag börjar gilla den lekfullhet som den här dagen delar med sig av
        Har man lite mindre barn att göra med så rycks man obönhörligt med
        I alla fall jag som inte har vuxit upp riktigt än (och förhoppningsvis aldrig gör det)
       

        I morse när jag kom till barnbarnen såg jag råttor både här och där, i deras hem....
       

       Glada Halloweenpumpor fanns det rikligt av...


        En del hängde och slängde i dörröppningarna


       De hemgjorda gillar jag allra bäst...man kan ju bara inte annat


                             Mitt absoluta favoritspöke ....buubuu


        Jag har burit långa naglar idag, dagen till ära

     
        Massor av "farliga och hemska" masker hängde vi upp överallt. Wilhelm tyckte att vi kanske
        skulle hänga upp så många att taket blev fullt också och mormor var genast med på tåget
        men då drog han  sig ur "för mamma kunde nog bli tokig".
        I och för sig så trodde mormor inte alls på det, hon vet ju att dottern kan vara
        busig hur mycket som helst hon också. Ja, vi lät bli .
        För säkerhets skull.
        Man behöver ju inte utmana ödet fastän man har föräldrafritt ;)


                       Det kanske räckte till i alla fall med alla spöken


       och fladdermöss ?

       Förmodligen.
       Roligt har det varit i alla fall.
     
       Buuu buuu på er!

      Copyright: Karin Eklund, legitimerad barnlekare, Pettas ekologiska
      

    Ögon / Veckans tema

    $
    0
    0
    Ögon är ett ämne man givetvis kan skriva om hur mycket som helst men jag
    tillät mig vara pragmatisk och beslöt mig för att ta en titt på bilderna från Rhodos-resan
    i september, för att se om några ögon hade fastnat på kameralinsen

    Jag blev själv överraskad över mångfalden av ögon jag fann i bildarkivet


        De här ögonen hade jag helt enkelt förträngt!
        När vi var till Gamla stan såldes det glass i ett marknadsstånd som vi gick förbi.


        Ja, vi tågade alla fyra förbi med bestämda steg förutom jag själv då, som stannade lite längre än de andra
        bara för att föreviga både fiskar och fåglar med besticken färdigt nedstuckna i att ta till
        för den hågade glassätaren.
        Jag visste inte då att Livsrummet skulle ha en veckorubrik i november med namnet Ögon.
        
        Jag som i normala fall gärna äter glass kände ingen som helst aptit
        Men skickligt gjorda är glasskonstverken, inte tu tal om annat.

     


                                             Man kan faktiskt få för sig att det finns någon bakom masken
                                             som står där och bara tittar....


                                     En annan dag satte vi oss ner och drack någonting svalkande på en bar
                                     vi vandrade förbi. Solen gassade och det var hett....men inte så hett att jag såg
                                     i syne, för nog är det väl E.T.? Han som ville "go home"

      

                                   På vägen till hotellet träffade vi ofta ödlor som såg ut så här....ögonkontakt?

                

       Utanför vår dörr satt en bönsyrsa på väggen....tur att de inte är större än vad de är.
       Den vred på huvudet i alla riktningar och följde noggrant med var jag befann mig
       Än var jag här, än där för att ta en bild av den.


       En sista bild uppifrån också. Tack bönsyrsan!


       En dag var vi till Symi, en ö i arkipelagen och när vi vandrade längs kajerna kände jag helt plötsligt
       att någon tittade intensivt på mig. Så jag stannade upp för att se vem som höll sina ögon på mig


        Det tog en liten stund innan jag såg det här lilla charmtrollet på sin balkong, mitt i bild på den bilden innan
        den här.


       En stund senare hände det igen, då vi satte oss ner i en restaurang precis vid kajkanten och åt en sallad
       var. Någon såg på mig och slutligen fann jag ögonen jag sökte. På en balkong en bit ifrån låg en
       schäfer och tittade på mig som ......


       matade fiskarna i hamnen, med det vita bröd jag fick till salladen. De hade ögon som hette duga.
       Jag slängde bara en liten gnutta bröd i vattnet och så var de där, hur många som helst
       Det bara "kokade" av dem. Ja, så gick det med mitt bröd, det blev fiskföda men salladen som bestod
       av sardeller, ruccola, parmesan,  tomater och tryffelolja var perfekt rent smakmässigt.
       De andra tre i sällskapet åt grekisk sallad och höll hårt i sina brödskivor av förståeliga skäl, haha....


       Mitt i allt så låg kustbevakningen en liten bit ut och höll ett vakande öga på allt. Vi såg dem varje dag,
       flera gånger, köra runt kusten mot Turkiet. Ett ögonblick senare var den försvunnen...
       Det finns ett uttryck:" Storebror ser dig".
       Så kändes det verkligen.


        Varje dag såg vi hur kråkor runt hotellet, vid stranden och vid poolen inspektera hur "landet låg till"
        Blickarna var riktade mot eventuellt matligt nedfall från solstolar. Konstigt nog så såg alla kråkor
        väldigt " rugguggliga" ut. Lite malätna på något sätt.


       Den här fjärilen fick jag ögonkontakt med. Tror jag.

       Detta får bli mitt bidrag till temat Ögon

        De andra deltagarna som också skriver veckotema är:
        Anki,Anna, Birgitta,Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

        Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Vinterkittling

    $
    0
    0
        För min del börjar det bli en årlig vana eller om man så vill, ovana,
        det här med oförståelsen inför vintern som är på kommande.

        Även om jag vet att vintern ofta gör sig påmind i Allhelgonatider om den inte redan har gjort det,
        så står jag där med häpnadens finger i förvåningens mun varje höst

       "- Men, men....jag tänkte ju  gräva lite till i trädgårdslandet.
         Bara ett par hörn är ju kvar snälla kung Bore! "

     - " Shit happens !" får jag till svar och de mörka vintriga molnen drar in från väster över havet
        Obönhörligen.
        En morgon är marken kall och hård och bilrutorna måste skrapas rena från is
        och jag måste ta vantarna på.
        

        Den japanska lyktan får en frostig dekoration och blir vackrare än någonsin


       I trädgården hörs lövfällningen, ett stilla plopp-plopp och snart är alla buskar och träd vinterkala,
       medan marken täcks och blir till en grann prasslande lövmatta


        Vår nakna häckär inte helt naken längre. Nya skott
        har vuxit upp från rötterna och löven är som brinnande guld med silverkanter då solen skiner


       Sagolikt vackra helt enkelt


                  Den sista vattentunnan måste tömmas och en liten trädgårdsinstallation uppstår, så där bara


        Typiskt nog så blommar höstastern precis i allra sista stund. Så gör den varje år och jag har frågat
        den varför? ."Kan du inte börja lite, lite tidigare?"  Men den gör tydligen som den vill den sköna
        
       


    I brödträdet, fröträdet, fågelträdet eller vad allt vi nu kallar det är det mera fåglar än någonsin
    Maten går åt och vi fyller på. Nu ska det mycket energi till igen


        Prydnadspumporna lyser upp och klarar tydligen kölden hur bra som helst


      Vildaplarna bär fortfarande frukt som märkligt nog hänger med rätt mycket längre än de
      tamare varianterna gör. När de faller ner så har både fåglar och fyrbentingar glädje av dem


        I skogen är svamparna frusna. Vi går våra dagliga motionsrundor och går försiktigt för att inte


       förstöra det vackra på skogsstigarna.


        Maskrosorna har lagt sig till ro


       Jag har åter börjat inta mina nyponvitaminer. Nu är de goda när frosten har gjort sitt
       Konstigt nog så får jag vara rätt ensam om nyttigheterna. Varken rådjur, fåglar eller andra tvåbenta
       tycks vara konkurrenter. Ett enda stort skafferi har jag till eget förfogande...
       Jag tackar för ynnesten och tuggar i mig c-vitaminerna


        Vid strandkanterna är det aningen påfruset men än tar det tid innan isen lägger och den blir gångbar


        Så får jag dagens hjärtliga spontanskratt mitt i allt. En båt upplagd på land har dekorerats
        som om den var en julgran allra minst. Men varför inte? Alla sätt är bra förutom de dåliga.
       Nu hålls presenningen på plats när nordanvindarna tar fart.
       Jag måste nog gå dit när det stormar bara för att se hur det ser ut då..
       Det är ju som en konstinstallation allra minst.


                                 I ödegården nästgårds skimrar dagsljuset till i ett av de gamla fönstren
                                 Vi har nått hemmaknutarna igen, huttrar till en aning i nordanvinden,
                                 släntrar in på gården och går in i värmen.

                                 Det har sin tjusning det här med vintern också

    Copyright:Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Fiber

    $
    0
    0
    Fiber är Livsrummets rubrik för den här veckan och givetvis så tänkte jag genast på bredband,
    något som vi datoriserade människor har stor fördel av.
    Bra prestanda, driftsäkerhet...ja, vad vore vi utan bredbandet idag?

    Sisalsrep håller ihop samt pryder lampskärmen

    Samma sak är det med fiberoptik och belysning.
    Uppriktigt sagt så tänker jag inte på det ordet när jag ser på lamporna här ovan i bild
    Jag tänker mera på utseendet och på växtfibrerna de består av



       Ett strandfynd av konstfiber. Nej, jag tänker inte att oj, där ligger en tross av konstfiber!
       Mina tankar har redan flugit iväg över vågorna. Jag undrar vart fartyget har tagit
       vägen, varför den till synes hela, starka trossen ligger där den ligger, vad har hänt ?
       Så strosar jag vidare över strandstenarna efter en blick ut mot havet, medveten om att vissa saker
       får man aldrig veta. Sen kommer nästa tanke. Borde jag kanske vända om och ta vara på trossen....
       den kan ju vara bra att ha. Någon gång. Man vet ju aldrig...
       Kanske...men, nej, någon annan kan behöva den eller så inte.
      Troligen ligger den kvar där tills vågorna drar den med sig ut i havet igen
       Med tiden så landar den kanske på en helt annan strand


       Så har vi ju kostfibrer förstås och sådana behöver vi mycket av, varje dag.
       Fullkornsprodukter, som grovt bröd, rågbröd, morötter, kålrötter, frukt, bär, baljväxter, kålväxter m.m.
       innehåller kostfibrer som är bra för matsmältningen och hälsan och som bara i sig  kunde vara
       värt att göra ett inlägg på, men jag vandrar vidare i fibervärlden



        Textilier finns av många olika varianter....om jag ger mig på en gissning så är bikinin tillverkad av
        syntetfibrer och resten av kläderna på trädgrenen av bomull
        Ull och silke räknas till djurfiber....
       
        Sen blir det som det kan bli ibland. Jag funderade på om läder är fibrer...och googlade förstås
        Tänk så bra det är med fiber och bredband :)
        Jag hittade en helt annan typ av läder än jag hade räknat med...


       Dagmar Kestner har gjort en prototyp av en jacka och en Puma-sko i pinatex.
       Säkert har hon gjort mycket mera än detta men det var det här jag fann. Istället för läder har Carmen
       Hijosas idé att  tillvarata de överblivna ananasbladen som antingen bränns eller lämnas att ruttna börjat
       få genomslagskraft. Framtidens läder är kanske ett ananastyg av naturfiber.




      Tillsvidare vet jag inte med säkerhet om man kan räkna läder till fibrer....
      Förmodligen inte
      Uppdatering: det var förmodligen och inte alls inte. Olgakatt visste så nu vet jag och ni andra också...


        En morgon när jag stod på balkongen då vi var på Rhodos och tittade ut över havet såg jag någonting
        som sakta kom närmare stranden utifrån havet,
        En rocka, ropade jag glatt men i samma sekund blev jag väldigt tyst...
        Det var ingen rocka utan någons rock
        Fibrer, svarta...förhoppningsvis hade någon sköljt tvätten och vågorna dragit den ut på djupet
        Så vill jag tänka mig det, fastän jag vet att verkligheten kan vara en helt annan
        

       Fibrer omger oss på många olika sätt och om ni vill läsa vad de andra som deltar i Veckans tema
       skriver om i samma ämne så titta gärna in hos dem:
      Anki,Anna, Birgitta,Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Vinter i trädgården

    $
    0
    0

        Det blev en Trumpen dag igår men jag bestämde mig rätt snart för att skaka av mig den
        eländiga känslan av vanmakt som utgången av presidentvalet i USA bjöd på.
        När det ser som mörkast ut så brukar ljuset ta över.
        Nog om detta.

        Vi har ju vårt eget land i trädgården att vara i, dit ingen president eller kung har tillträde,
        annat än skogens i så fall. 
        Nå skämt åsido, här har snön fallit och vi har köldgrader, precis så där lagom mycket
        Det känns tidigt för året men jag minns att snön har kommit för att stanna redan under oktober
        något år . Om den här stannar vet vi förstås inte.


        Det finns färgklickar mitt i allt det vita


                 Jag har länge tänkt plocka den sista prästkragen men är man senkommen så är man


        Kärleksörten prunkar under snötäcket


        Grässtråna tittar upp...så djup är inte snön ännu att de inte klarar av detta


       En liten tita (kanske talltita?)  De är rätt nyfikna av sig de små dunbollarna


        De flesta flyttfåglarna har farit sin kos och stannfåglarna har gott om plats igen ...
        Jag räknar alla fåglar som ett växtskydd, de hjälper oss att hålla skadeinsekter på avstånd
        Noggrann inspektion i fönsterspringor och dylikt görs varje dag, det kan ju finnas något ätbart där
       

        Sparrisen grönskar fortfarande, förvånansvärt nog....men snart lägger den sitt gulnande hår på marken
        Jag ska bara ta bort nätet som håller den uppe


        Jag hann inte riktigt med i år...
        Ett av hörnen i trädgårdslandet är örternas och salvian är bamsestor i år
        Nå, det kommer en vår igen och då får jag börja gräva just här
       
         Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Det började med en fredsduva

    $
    0
    0

        Jag tar mig en timmes tid varje dag om så är möjligt till att städa i mina gömmor på vinden
        NU ska jag äntligen få ordning är tanken, men så händer det där som alltid brukar hända mig
        Jag fastnar. Den här gången hittade jag tre små fredsduvor av konstglas i en ask....och så hittade jag
        två lagom stora tomma askar som kunde vara bra till någonting och så var det som förgjort
        Städningen lämnades vind för våg och ....


        två fredsänglar blev till....
        Askarna kom till användning och fredsduvorna likaså, förutom ett par virkade dukar, lite ull, garn, tyg och
        fjädrar. Framför tv-n igår kväll syddes änglakläder
        Nu har de fått stämpeln Pettas i baken


        Någon gång har jag tovat elva bollar som bara har legat och skräpat i en korg.
        Vips så hände det igen
        Svandunet som jag tog vara på i maj på en klippa vid havet, blev vingar, knappar finns det i mängder,
        lite garn och så påsade jag elva små bollänglar i måndags.
        Uffe kallar dem till  Mac Engels, för han tycker att de ser skotska ut
        Än så länge har de varit tysta så jag vet inte vilket språk de pratar.
        Jodå, påsarna är öppna, de måste ju kunna andas

        Undra på att jag aldrig får ordentligt städat i det här huset
        Allt möjligt blir till allt möjligt och omöjligt
        En liten bit vackert rött sammetstyg ligger här och pockar på uppmärksamhet
        Men jag tittar bort, för jag ska städa lite till om det går.
        Fast å andra sidan så ligger det en glasduva till här...hmmm..
       
        Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Sits

    $
    0
    0

    En åsna kom makligt travande under en dag då det regnade ordentligt. Sadeln var tom

        Sits. Jag "smakar" och funderar på ordet. Jag har gjort det sedan Livsrummet gav oss rubriken

        Just nu befinner jag mig i en sits med huvudbry om ordet sits och hur jag
        tänker använda det.
        Jag bestämmer mig för att göra det bekvämt för mig igen.
        Sån är jag tydligen. Bekväm av mig.
        Det finns en lag som heter minsta motståndets lag och jag försöker vara laglydig så varför inte?😉
     
        Jag har skrattat åt mig själv och alla de bilder jag tog när vi var på Rhodos för två månader sedan.
        Mitt fotograferande har varken haft huvud eller fötter, jag har tagit en bild här, en där, lite grann
        oinspirerat och mycket på måfå men när jag dök in bland bilderna i arkivet hittade jag riktigt
        många sitsar.


                                            Snäckorna befinner sig i en särskild sits
                                            Under den varma tiden
                                            på dygnet är det skönt att söka skugga bakom en grindstolpe
                                            Samtidigt fungerar den sisten som skydd
                                            Fast, vad vet jag om snäckors liv.
                                            De kanske har sammanträde, håller släktträff (sant förstås)


        En dag när vi gick förbi ett litet turisttåg som gjorde en ca 1 timmes runda , slängde vi oss på
        i nästsista sekunden. I sista sekund hoppade svåger och svägerska på samma lilla tåg när de såg oss
        Så vi tuffade iväg på tåget med flera vagnar och många sitsar. Men vad står det där på affischen?


        Tacka för det, vad gäller luftkonditionering! 😃
        Sitter man i en öppen buss så har man en luftig sits


        Det här är också en sits. En korgstol att sätta sig i för att dra andan när sten på sten muras
        Men allt har stannat av för längesen, det finns många sådana byggen på Rhodos.
        När finanskrisen blev ett faktum lade man bara ner allt man hade för händer och gick hem
        En stark känsla av Törnrosa infann sig. Bara finansministern kommer med pengar på sin vita häst,
        så tas mursleven till  heders igen. Men först måste den rätta kyssen till
      

        Här var det lite mera aktivitet på gång bland sitsarna.
        Någon hade dragit ut vattenslangen och kastat ut en matta...


        Man kan sätta sig ner och beundra sin trädgårdstäppa, titta på när allting växer, vattna lite och bara vara


        Varför inte sätta sig ner och beundra havet, njuta av solskenet


     
       Den här bilden har jag visat er förut men den passar så bra in i temat så jag gör en repris
       Men det är en besvärligt sits för det finns ingen sits att sitta på

       De andra som skriver tema i Veckans rubrik hittas här:
      Anki,Anna, Birgitta,Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla


       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    I trådarna

    $
    0
    0

        Sent omsider går jag igenom bilderna jag tog när vi var på Rhodos i september
        och jag måste erkänna att jag har överraskat mig själv när jag ser på dem ....
        Vem kunde väl tro, att jag bär på en dold talang vad gäller infrastruktur av det här slaget? 😉


        Förvisso är ledningsnät av olika slag förhärskande i alla våra länder men sättet att
        dra el och liknande varierar dock, trots gemensamt påbud från EU om hur det ska vara
        eller i alla fall hur det inte får vara.
        Men varför krångla till det? Så kan man också tänka sig att det har tänkts eller så har man
        inte tänkt alls utan bara gjort det man ska göra. Svårare än så behöver det ju inte vara


          För min inre syn såg jag gnistor slår ner i sopkärlen nedanför och en
          enda stor majbrasa av sällan skådat slag uppstå mitt i stan.
          Det kan ju bli kortslutning !
          Vilda fantasier förmodligen, troligen är allt mycket säkrare än vad jag förstår


                                              Mycket fascinerande och intressant


        Här fick jag ett flygplan på bild också
        I  och för sig så har jag många bilder av flygplan. Varje dag avslutades ute på balkongen där vi bodde,
        med att vi alla fyra i sällskapet satt och räknade hem alla flygplan till natten.
        De gick nämligen rakt över oss allihopa på vägen ner, det kändes nästan som att man kunde kittla
        dem på magen allihopa när de flög över hotellet på låg höjd.
     
      
        Konstigt nog så vänjer man sig vid det mesta. T.om. lågt flygande plan.
        På nätterna sov de också, men så snart morgonen randades var trafiken åter i gång.
        Vi trodde nästan att vi skulle få abstinensbesvär när vi åter var hemma, men det har
        faktiskt gått riktigt bra😊 Jag har inte ens tänkt på flygplanen förrän de nu dök upp i bildarkivet.


       Solceller fick jag också med


       Minsta motståndets lag tycks ha gällt när belysningen utanför en restaurang hängdes upp.
       Man kan säkert kalla det för pittoreskt.



        Uppe i knuten finns motivet, det tänkta. Lite annat kom också med i bild


        En liten takrunda hann jag också med


        Det här är vackert...glasbrickorna gnistrade fint i solskenet

    En spik kan vara bra till mycket, t.ex att hålla ett handtag på plats (ps. det är en skruv och ingen spik, en vaken snickardotter såg vad jag inte såg från första början :). Förlåt! )

          Jag sätter punkt här, nu får det räcka med bilder av elnät och liknade dragningar
          Förmodligen blir det flera "städar"-inlägg av det här slaget. Ni kan bara inte ana hur
          många fartyg och flytetyg jag hittade i bildarkivet från de två veckorna i Grekland.
          Jag har i trådarna men so what ? Det kan jag bjuda på!

          Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
         
          

    Bombom...

    $
    0
    0


    När orden inte räcker till, när man inte kan ett språk tillräckligt bra för att
    förklara och berätta som man vill göra det så får man ta till ett språk som alla förstår
    Där jag satt tillsammans med kusken bakom hästen Nicola,
    som drog oss längs strandpromenad och kajer i stadsdelen Yialos på ön Symi, då vi var dit i september
    fattade jag genast galoppen när han, den unga kusken, ville berätta för oss om kriget
    Vi hade just frågat honom om en sak, vad denna sak var för någonting och han försökte säga
    att det var ett minnesmärke från det senaste världskriget som restes år 1949

    Men ordet krig (war) kunde han inte så han sade helt sonika bombom och under
    ruttens gång förbi affärer, cafeér, restauranger och mycket annat
    så blev det många bombom  i samtalet vi förde.


        Det är egentligen den här typen av turistande jag tycker allra mest om, att få ett bra samtal med
        någon som bor på ort och ställe där man är. Det känns äkta i jämförelse med de s.k. turistfällorna som
        inte kan undvikas alla gånger, även om vi försöker gå i krok för dem.
        På sätt och vis så var ju den här lilla hästdragna rutten också en sådan men vi fick en bra spontankontakt,
        Nicolas kusk och jag. Ibland känner man att man känner varandra fastän man inte alls gör det.
        En ekvation som går ihop, jodå! 😀


        Det var det där lilla tåget vi tänkte oss att ta men så hittade jag Nicola och hans kusk
        och tåget fick tuffa på utan oss.
        Min svägerska har svårt att gå på grund av en liten skada i höften, så för att få se litet mera av stället
        tog vi chansen och åkte med hästekipaget istället
        På de knappt tre timmar vi hade till vårt förfogande så hinner man
        inte med att utforska särskilt mycket men litet grann från ovan och med en hästkraft framför
        så räknade vi med att få uppleva lite till i alla fall. Vi hade ätit en lätt lunch tidigare, strosat lite av och an,
        men det fanns fortfarande någon timme kvar av vår tid att göra någonting av.
        Dessutom tvekade jag inte alls i valet mellan häst och tåg och de andra tre
        sade inte emot, de hoppade på och satte sig bakom oss två, som satt på kusksätet.
        Så ville kusken ha det.

    Mattvättarstället

        Kusken var född i Albanien och kom till Grekland/ Symi som 13-åring och nu var han 35 år gammal.
        Han kom igång  med sitt berättande, om än på knagglig engelska, men ändå. Vi förstod varandra.
        Jag ställde bara en enkel fråga om han var därifrån , han frågade var vi var ifrån. Sen flöt pratet på
        som om vi hade känt varandra hela livet.
        Hela rutten pratade han om sitt liv, om föräldrarnas liv och om bombom med jämna mellanrum.


       Ja, han berättade nog vad kyrkorna hette, men, men....byggnaderna blev liksom,
       lite grann, som ett förbi-kommande bara,  hans personliga samtal var och
       gav så mycket mera om hur samhället fungerar just där.
       Han hade en liten son; han jobbade hela tiden, alla dagar i veckan hela året runt
       men var förstås ledig under de stora högtiderna.
       Hans far var i restaurangbranschen, hans mor gjorde precis allt hon kunde göra
       där det fanns arbete tillgängligt. De överlevde på bästa sätt. Arbetslösheten är stor i Grekland
       Någon mor till sonen nämnde han inte alls och jag frågade inte.


       Fem månader i året är det högsäsong på Symi, då kommer många turister hit, sade han. Resten av året
       bor ca 400 personer där bakom ett antal av husfasaderna. Just det, mycket av det vackra är kulisser,
       för att det ska se snyggt ut när turisterna kommer med båten. Bakom kulisserna gömde sig en annan bild,
       kanske inte bakom alla vackra fasader, men bakom många förstod jag.
       Allt är som sagt inte guld som glimmar
     

        Det fanns inget sjukhus där, bara en läkare med mottagning
        ( mitt sällskap påstod senare att de hade sett en ambulans?
        förmodligen hade läkaren en lite större mottagning)
        så när någonting riktigt allvarligt inträffade var det helikoptern som gällde
        för transport till ett sjukhus någon annanstans.
        Varje höst, när säsongen var slut på Symi, reste han till Alexandroupolis där han levde resten av året.
        Han berättade vad han jobbade med där, men jag kommer inte ihåg längre vad det var.
        Minnet är bra men det är kort, bara att konstatera fakta.
        Han tyckte att grekerna är lata, de vill helst bara ha pengar men de vill inte jobba! Jaha, ja!
     



       En fiskebåt hade ledigt för dan. Förmodligen lade den ut till kvällen och fiskade hummer, krabbor,
       bläckfisk och säkert en del fisksorter till.
       Vi märkte att många jobbade natt där det fiskades, kanske en orsak till att de var lata på dagarna ?
       Jag måste ju ta grekerna lite grann i försvar.  Sanningen är alltid relativ.
      

                           Se där! Det ligger lite bombom-grejer där!
                           Vi kom till vägs ände, till utgångsplatsen.
                           Nicola ryggade till lite grann, frustade och stannade mitt i trafiken.
                           En man satt där han inte skulle sitta och kusken ropade :
                           Go away! It´s a horse-parking! Den glassätande turisten såg förskräckt ut ,
                           steg upp och gick sin väg. Nicola var nöjd och ställde sig på sin plats.
                           Ordning och reda ska det vara.

                           Vi steg av, tackade för oss.  Kuskens ögon hade tappat  något av den glöd
                           de hade haft när vi pratade under rutten. Nu återstod att vänta på nästa
                           turist som ville åka med honom. Om någon ville.
                           Vi började sakta gå mot båten som
                           skulle föra oss tillbaka till Rhodos igen.
                           Jag stannade upp och gick
                           tillbaka till kusken och tackade honom en extra gång
                           Han blev glad, riktigt glad och ögonen fick lite av glansen tillbaka igen.
                           Mina ögon med, tror jag, för killen hade gjort min dag!

                           Så snart båten hade lagt ut, såg vi hur alla turistföretagare började plocka undan
                           för dagen. Vi hörde dörrar stängas.. Hoppas att de hade fått sälja bra!
                           Jag hade en ny solhatt på huvudet i alla fall!
                          
                            ps. jag föreslår den som är mera intresserad av Symi att googla på namnet.
                            Det finns många länkar

                           Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
                          

    Grått

    $
    0
    0
    Några namngivna nyanser av grått


    Livsrummets sista veckorubrik för november är Grått.

    Det går en bro mellan svart o vitt som är grå i olika nyanser.

             En grå januarimorgon i år, tittade ett par Teneriffaduvor på oss, där vi stod och väntade på bussen
            
    Grått är alltså en blandning av svart och vitt. Vitt, som är alla färgers moder, fullkomlighetens färg,
    innehåller allt. Vitt är "ljuset". Vi brukar säga att det ser ljust ut, när vi anar en massa möjligheter.
    Det vita förmedlar renhet, oskuld, är lite ouppnåeligt på något sätt och står för öppenhet.

    En vacker falk vilar ut på en grå ställning

        Svart är den andra komponenten i det gråa.
        Svart påverkar oss med sin speciella kvalitet. Svart är en kraft, svart förtätar och gör hårt
        Svart är hemligt och gåtfullt. Vi säger att allt känns svart, när det är som tyngst

    "I mörkret är alla katter grå". Men inte den på bilden, katten är grå ändå.😕

       Så blandas det vita och det svarta och grått uppstår i någon nyans.
        Grått är neutralt, på något sätt opartiskt. Det gråa står mitt emellan det vita och det svarta,
        utan att ta ställning och är liksom diplomaten i sammanhanget.
        Så upplever jag det i alla fall.

    En gammal trappa från medeltiden i Gamla stan på Rhodos


      För egen del tycker jag kanske allra mest om det grafitgråa, den nyansen har en förmåga att
       lyfta fram andra färger i tillvaron men också att lyfta fram sig själv, beroende på bakgrund

    Vid gränsen till Turkiet


       Förmodligen finns det en avsikt med varför kustbevakningens fartyg är grå, de syns kanske inte lika bra,
        kan överraska bättre?

    En grå eminens i ödlornas värld ? Vem vet?


      Grå eminenser hör man talas om ibland, också om gråbröder....

      För några dagar sedan läste jag en rad i ett brev som lät så här: 
    " Jag är nog nu både holmsjuk o lappsjuk o gråledan sväller i själen".
       Gråledan låter verkligen som en leda av värsta slag
     
    Vy över Atlanten på stranden i Funchal

    Santa Maria på väg,  idag är det lättare att vara en Columbus än på den tiden det begav sig.
    Grått är vackert!


        De andra som också deltar i temat är :

         Anki,Anna, Birgitta,Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

        Tack Livsrummet för novembermånads rubriker! De har varit roliga och utmanande.
        Vem som tar hand om december känner jag inte till ännu

       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Här va dä gran! Här va dä gran..

    $
    0
    0

    Wilhelm, 6 år och jag har haft två härliga heldagar tillsammans medan dottern
    har haft annat viktigt för sig.


         För ett antal år sedan såg jag krattan på en soptipp.
         Det gick inte att fara därifrån utan den,
         den talade till mig på det där sättet som bara en kratta kan göra.
         Vad jag skulle göra med den var en gåta, men nu är gåtan löst.

         Med lite knappar och lite annat krimskrams så blev den en gran. 
         Wilhelm har designat och fixat, jag har endast fått vara behjälplig när metalltrådarna
         var svåra att fästa ordentligt på baksidan, men inte mera än så.

         Den skapande konstnären måste ta sig en stunds ryggläge på soffan emellanåt
         för projektet var jobbigare än man kan tro,
         men till slut kunde vi hänga upp granen på ytterdörren.
         Wilhelm tyckte själv att det var den vildaste gran han har sett,
         men tyckte också att den var "ryyschligt" snygg.
         Vilket förstås hans mormor också tycker.
         Den snyggaste av alla snygga. Någonsin

       


                      När konstnären en gång var i gång så klippte han till en annan typ av gran.
                      På frihand förstås. Jag lade mig inte i skapandet men kunde inte vara tyst när
                      guldknappen blev föremål för uppklistring. " Den kan du ju inte använda, du
                      måste ju ha en flat knapp!" . - Den är ju flat, sá Wilhelm och lade den upp och ner.
                      Så där kom mina fördomar på skam.
                      Ett fritt sinne är vad man ska ha, då ordnar sig allt.


       Det blev flera granar, förstås ,men också en palm och ett par tomteträd.
       Jag antar att tomteträden är ihåliga för man ser bara tofsarna på deras luvor


       Det fanns några knappar kvar till små granar att hänga i julgranen när det väl är dags för att ta in
       den riktiga granen.




       Naturligtvis så hör det till att baka pepparkakor när vi är tillsammans den här tiden inför advent.
       Konstigt nog så blev det inte en enda gran-pepparkaka. Måttet var kanske rågat?
     
       Wilhelm är mitt i den där speciella processen som jag tror alla känner igen i sig själv
       Att tro på tomten eller att inte tro på tomten.
       För säkerhets skull fick jag i uppdrag att ta med mig små
       presenter, (han vet ju att jag har en låda med bra att ha-presenter)
       många tomma askar och papper att slå in paket i, den andra dagen.
       Han skulle hjälpa till....
       "Sen kan tomten få dela ut alla mina klappar åt dem jag tycker att ska få klappar"
       För säkerhets skull lade han en present åt sig själv också i en låda.
       Uffe och jag blir utan, för vi visste ju vad det var i paketen 😉 Logiskt!

       Vi packade, donade, klistrade och lade band på och skrev kort. (jag glömde ta bild, tyvärr)
       Hela spiselkransen var full av paket -"så att tomten skulle se dem när han kommer, om han gör det."

       De försvann, kan ni tänka! Vips, så där bara så var de borta!
       Wilhelm spände ögonen i mig och frågade om jag hade tagit bort dem.
       Jag hörde nog inte, tror jag,  för jag pratade om någonting helt annat .
       Tomten hade förstås varit där när vi inte hade haft ögonen med oss.
       Så är det ju.
       Men jag såg att det fanns en undrande rynka i pannan på Wilhelm

       Så oerhört mycket inspiration jag har fått av de här två dagarna.
       Det här lever jag länge på!
       Vi hann inte ens spela datorspel.
       Tänk vad lite knappar och en kratta kan göra!

       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

      ps. rubriken anknyter förstås till visan om Knalle Juls gran  av Taube.

    Arom

    $
    0
    0

    Toves rubrik den här veckan passar utmärkt bra in nu då julen är i antågande.
    Då produceras det kanske mera väldoftande aromer än annars under hela året.

    Men tänk om jag för en gångs skull skulle hålla mig lite kort?
    Jag kunde förstås skriva om pepparkakor, om bröd, mat och mycket mera,
    men den här gången blir det som i Hasses o Tages show, "På jobbet", där Hasse sade :
    " jag säger bara Roger Moore, (vilket tydligen  förklarar precis allt ) .
    Så jag gör likadant, jag säger bara Kaffe.

    När vi köper kaffebönor så handlar det om rätt många kilo per gång
    Försök att föreställa er den ljuvliga aromatiska doften som sprider sig längs vägen från Helsingfors
    och Roberts Coffee ända fram till vår trappa. Chauffören som kör transportbilen brukar
    se både förundrad och salig ut när han kommer med bönorna hem till oss.
    Hela bilen doftar gott av kaffet.

    Innan dess har kaffebönorna redan tagit ett varv via tullen och fastän vi själva inte behöver sköta byråkratin och därmed inte är närvarande i den bemärkelsen, så kan jag ändå för min inre syn se hur tulltjänstemännen
    svävar runt i den ljuvliga kaffearomen, tar några danssteg och hopp, slår ihop klackarna,  kanske ovetandes om vad det är som gör dem "höga"och ovanligt glada och tjänstvilliga.

    De får kanske för sig att de ska vara snälla med hela världen en dag som denna, aromatiskt påverkade som de är. Kundernas ögon tindrar som stjärnor på natthimlen när de går därifrån med sina avhämtade och förtullade paket och med ett lyckligt leende på läpparna.







    Sen är det vår tur att himla med ögonen, vår tur att säga åhåhåhåh......
    innan vi tar oss en kopp nymalet kaffe och bara njuter av den goda aromen och den goda smaken.


    De bönor som vi inte använder i rappet fryser vi ner för att ta upp när så behövs, i lagom dos och så börjar hela den ljuvliga aromatiska processen igen av hänförelse och tindrande ögon
    Vad mera kan jag säga? Nej, just det!

    Jag säger bara kaffe!





    De andra som också skriver om Arom under denna vecka är:

    Anki,Anna, Birgitta,Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt,Tove,  Ulla

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


    Viewing all 1766 articles
    Browse latest View live