Jag vaknade tidigt en morgon med tanken på att jag kanske borde odla frilandsgurka i år.
Ibland känns tanken färdigt bearbetad under natten via drömmarna.
Men redan i sängvärmen tog jag beslut om att det inte blir frilandsgurka i år.
Vad tänkte egentligen tanken?
Jag slog den ifrån mig illa kvickt
Nej, i år ska jag odla växthusgurka....
Och så blir det som det blir ibland när man nymornad ligger i sängen och låter tankarna
vandra sina egna vägar innan man stiger upp.
Det "Stora gurk-kriget" som jag har haft fördelen att vara med om tornade upp sig i minnet.
Nu undrar kanske någon hur ett krig kan vara en fördel att få vara med om?
Ibland är det faktiskt så.
Det är inte alla förunnat att få vara med om livfulla,
hetlevrade människor med mycket temperament och som trots allt förgyller ens vardag
på ett oförglömligt sätt.
Det hela började helt oskyldigt med att jag fick ett erbjudande om att odla gurka på två,
ca 15 meter långa rader i ett större land tillsammans med en manlig granne,
som hade en rävfarm i skogen nedanför mitt hem där jag bodde på den tiden då detta begav sig.
Själv hade han sått gurka på minst tjugo lika långa rader och när hans frön tog slut
återstod två rader och då fick jag möjligheten att använda dem.
Gentilt, tyckte jag och antog erbjudandet, tackade och for till stan och valde ut frön
Allt löpte på som det skulle, gurkplantorna växte och blev fina
Jag fick ihop så mycket gurka på de två raderna att jag t.om. kunde sälja en del av dem
åt min dåvarande makes arbetskamrater.
Men framgångsrik gurkodling kan ge upphov till avundsjuka, misstänksamhet och missunnsamhet....
Jag såg nog den manliga grannens blickar.
De mörknade när han såg på mig där jag låg med rumpan upp i gurklandet och såg glad ut
medan jag sorterade ogräs i en korg och gurkor i en annan
Gurkorna som behövde plockas varje dag för att hålla rätt storlek
och kvalitet "ynglade glatt av sig" och blev många, alltför många för min egen familjs del.
Att han hade börjat kratta jorden runt sina egna rader lade jag märke till
men jag tänkte inte på det hela särskilt mycket.
Han fick ju göra som han ville....
En dag när jag for till gurklandet kom min granne Hilma med mig, bara för att fördriva tiden
lite grann när jag plockade ihop dagens skörd.
Hilma, numera salig och i mitt hjärta kärt bevarad, var en hejare på att lägga in stora gurkor
i sockerlag, ättika, kanel och nejlikor. Gurkorna skulle vara rejält förvuxna, gula i färgen och
nästan oätliga på grund av beskhet.
Då var de som bäst till den omtyckta inläggningen som hon brukade göra.
På mina två rader fanns förstås inte en enda stor gurka; jag höll ju efter varje dag och plockade bort
dem när de var i precis rätt storlek.
![]() |
| Gurkor som dansar vals och mazurka |
Men så fanns förstås de där andra gurkorna, omgärdade av krattad jord.
Vår gemensamma manliga granne som jag delade gurkland med
hann inte sköta om alla sina rader på samma sätt som jag hann med mina två.
Av förståeliga skäl, det är skillnad på tjugo rader och på två rader.
Och han hade många, många stora, förvuxna, gula gurkor i sin del av landet.
Helt perfekta till Hilmas inläggningar
- "Jag tar några ", sa´ Hilma och plockade sitt förkläde fullt.
-" Men, ska du verkligen göra det?"
Jag hade ju sett de mörka blickarna och hade mina skrupler
Den krattade jorden visade också på misstänksamhet. Spår syns i sådan....
- "Ja, han kan ju ändå inte använda dem eller sälja dem.
Jag berättar det för honom när han kommer förbi."
Där stod hon med ett trettiotal gurkor i förklädet och höll i snibbarna
för att de inte skulle falla ut i landet igen.
I och för sig var det ju logiskt, det hon sade. Gurkorna skulle inte kunna användas
och säkert skulle det ordna sig
Sedan åkte vi hem igen när jag hade gjort mitt.
Hilma hade så många gurkor i famnen att jag körde henne ända fram till hennes trappa
Precis när hon steg ur kom den manliga grannen i full karriär i sin pickup så gruset sprättade vida omkring.
En touch av vilda västern kunde anas
Aha, tänkte jag och anade oråd.
Gurktjuven är avslöjad!
Han bromsade in och kastade sig ut ur bilen,
arg som en galen tupp,
"Har du stulit mina gurkor"? skrek han.
"Jag såg fotspåren i landet!"
"Stulit och stulit", sa´Hilma,
ertappad med alla förvuxna gurkor framför sig.
"Jag har tagit hand om sådana som du ändå inte kan använda!"
Sen blev hon topptunnor ilsken och började skrika hon också.
Tydligen kom hon ihåg alla oförätter
som de hade outsagda sedan förr.
Han fick veta att han var född, lita på det!
Bäst att förekomma än att förekommas
Allt drogs upp i ljuset, allt som tydligen hade förorsakat knutna nävar i fickorna en längre tid.
Nu skulle det rensas så luften blev ren som ett nybadat barn.
-" Men är det så du ska ha det så varsågod, här har du dem!"
Hilma stegade fram till hans bil och tömde sitt förkläde rakt på flaket.....Arg som ett bi.
I sin tur tog han upp gurkorna en och en
och började slänga dem med kraft in i Hilmas trädgård under äppelträden
"Han skulle minsann inte ha dem"! ?
Hon kastade dem tillbaka på honom och på bilen så det hördes tydliga splasch om dem då de
gick sönder så fröna sprutade åt alla håll och kanter.
Under tiden gurkorna gick hädan, skrek de alla möjliga och omöjliga otidigheter åt varandra,
kriget trappades upp och de blev argare och argare
Själv stod jag en bit i från och skrattade hejdlöst. Jag kunde inte låta bli
De såg så komiska ut och med tanke på ärendets "allvarliga dignitet" så blev det ännu roligare.
Han avslutade det hela med att slänga sig in i bilen,
göra en rivstart och dundra iväg ner mot sin
rävfarm i skogen.
Hilma stod kvar med händerna i sidorna
och lät som en osande furie i sina glansdagar.
Aningen glad för att på sätt och vis ha fått sista ordet.
Kvar på gräsmattan under ett av äppelträden låg tre gurkor,
de enda som hade överlevt kriget.
Dem kastade hon på hans flak när han körde förbi på vägen tillbaka
Sens moralen?
Ta aldrig förvuxna fula gurkor av någon utan att fråga om lov allra först!
Och vad hände sen?
Efter det stora kriget?
Följande dag kom rävfarmaren förbi med en stor kasse förvuxna gurkor till Hilma
Det var hans vita flagg och önskan om ett "eld upphör".
Men Hilma var inte på det humöret
"Ta du dina gurkor och dra så långt pepparn växer!"
Jag såg åter gurkor vina in i hennes trädgård
Men den här gången plockade hon upp dem
och tog dem tillvara.
Gruffandes någonting för sig själv
medan hon plockade....
Så infann sig freden på jorden igen
och i all synnerhet i gurklandet.
Jag fick till och med beröm för att jag
hade så fina gurkor och prydliga rader.
Och nog hade han sett att det inte var mina
fotspår i hans del av landet.😉
![]()
Rävfarmaren och Hilma drack kaffe med varandra igen, som om ingenting hade hänt.
Så där som de ofta gjorde
Och vi fick alla inlagd gurka senare under hösten. Mycket goda
Ordningen var återställd!
Jag har dock aldrig delat gurkland tillsammans med någon annan
sedan dess.
Det är lugnast så, tror jag.
Men jag är oerhört glad och tacksam för att jag har haft förmånen att ha fått vara med
om dessa människor.
Livet pulserade alltid, det var aldrig slätstruket när man
hade med dem att göra.
Förhoppningsvis håller de frid i sin himmel.
Om inte, så kan det ju vara bra med lite liv där också!
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska Alla bilder i inlägget har jag hämtat/llånat från Internet. Headern är dock min egen bild på mina egna gurkor 😉
