Äventyret framtiden

Nu kanske någon av er rycker till lite grann när ni läser rubriken?
Nej, jag tänker inte alls skriva om gaser och magproblem utan något helt annat...
Vädret börjar påverka, tycks det som.
Ständig sol, ständig blåst, ständigt hett (både dag och natt) tar ut sin rätt.
Tror jag.

Alla björkar är bruna och tappar sina löv, gräset behövs inte klippas alls, för det går av av sig självt

Varför skulle annars damen som kom in genom cafédörrren,
vara rent av oförskämd redan vid
första steget över tröskeln?
Hon kom hit för att klanka på oss, på allt och ingenting.
Nej, vi känner henne inte alls och hon har inte varit här tidigare
Men missnöjd var hon så mycket hon bara orkade vara missnöjd.
Hon hade tydligen satt det i sinnet redan innan...


Det var en gång ett blomland....

-"Bullarna? Är de förr-gårdagens eller gårdagens?"
-"Ursäkta, men vi har alltid dagens."
-"Nå, vad kostar de då?"
- "2 € styck (stora bamsingar, eko).
Fnys och stön, elaka nedsättande blickar blev svaret medan samma blickar
svepte över allt vackert glashantverk som Ritva har gjort. Det dög inte heller...

-"Kan man få gratis vatten då?"
-"Ja, naturligtvis."
Men tydligen dög inte ens det för hon gick ut, tog ett ångande varv via Fyrklövern,
kom in igen och lånade toaletten för att sedan högt deklarera att hon skulle fara vidare.
Det var absolut inget ställe för henne det här...

I bruna nyanser

Tack och lov, tänkte vi . Elaka surtanter avstår vi gärna.
Våra andra gäster skrattade åt "tant-eländet". Lika oförstående som vi, var de också.
Man kan ju inte annat än skratta egentligen men visst är det märkligt att det finns
människor som mår så dåligt att de måste vara elaka ända in i benmärgen
och sprida galla runt sig var de går.
Det måste handla om väderspänningar...för spännande är vädret verkligen nu just.

Tack och lov så är det en på tiotusen som beter sig ohyfsat.
Jag blir bara intresserad över varför en fullvuxen människa bär sig åt som den gör.
Nå, de andra 9999 är så mycket rarare och trevligare att ha att göra med så
ingen mer energi ger jag åt den surtanten, som for iväg i en husbil.
Må solen lysa över henne och ge henne sinnesfrid!
Eller kanske hon behöver bevattning?

En liten ekorrmamma kommer hit och äter sig mätt på frön varje dag

Filip o Filippa Fasan

Nu sitter jag här i sen timme och väntar på regn.
Det har sett regnsjukt ut några timmar redan men nu har molnen dragit västerut...
ett nytt molntäcke är på väg österifrån, så få se hur det blir.
Varma vindar, starka vindar sveper förbi och över oss just nu när mörkret faller.
Vi har fått 16 mm regn sedan 5 maj, det är torrt.
Regndans?
Uffe bad mig just komma ut och titta på molnen som kommer med fart mot vårt håll...
Kanske, kanske...

Copyright:Karin Eklund, Pettas ekologiska

3 mm regn och spännande molnformationer fick vi i går kväll...

Eller rättare sagt så kom hälften av de tre millimetrarna först och sedan resten under natten då
vi hade somnat till Tors hammarslag i söder

   Äntligen får vi säga och känna tacksamhet för. Nu är det åter varmt och kladdigt, solen skiner, men
   en första början är gjord att bryta högsommarhettan. Ett åskväder måste nog ytterligare till innan
   vi får en s.k. normal sommarvärme igen. Men vilken lyx att ha regnvatten att vattna tomater
   och gurkor med idag. De småskrattar så det nästan hörs i växthusen...Ah, himmelskt vatten!

   Andra glada är vinbergssnäckorna som visade sig på gången i morse.
   De har varit "borta" sedan midsommar, då ett litet regn föll .
   Fördelen med torkan är att mördarsniglarna inte har visat sig alls, så nu får jag räkna med bråk..
   Eller rättare sagt,de får göra det, för jag har vässat saxen. Ikväll blir det en rejäl omgång som
   väntar dem om de bara vågar visa sig. Huvuden ska ryka!

Ha det gott alla! Ha det vått alla!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

..många varma vindpustar senare

Ibland blir det inte alls som jag har tänkt mig.
Jag har förstås tänkt skriva blogg och har också gjort det i huvudet ett antal gånger men när jag har satt mig ner framför datorn så har antingen inspirationen flugit sin kos
eller så har jag varit för trött.
Att läsa andras bloggar har bara inte blivit av men snart så blir allt normaliserat igen.

Nu har vi bara två dagar kvar av öppethållningen i sommar.
Märkligt nog så är det så.
Jag tycker ju att vi nyss öppnade med vernissage och plötsligt så
är det dags för folk att komma hit och hämta sina konstverk och hantverk som de har köpt.
I morgon är sista dagen för den här säsongen.

När jag tvättade ett antal av våra arbetsskjortor idag
så insåg jag att nu är det bara att lägga undan dem till nästa sommar.
Många gäster har skrattat åt vårt klädstreck där skjortorna har hängts på tork under sommaren
och undrat om vi har ett fotbollslag inackorderat
I år har det varit skönt att byta skjorta många gånger per dag, så svettigt som vädret har varit.

Den ena efter andra av våra stamgäster har varit här och tagit adjö för i sommar.
Vi blir glada för att de kommer för att säga farväl och vi blir ledsna för att de far.
Tala om dubbla känslor.
Men så är det när sommaren går mot höst igen.
Tranorna ropar bakom grannens hus och det om något är ett tecken på förändring.

Vi har fortfarande torrt i markerna.
Regnet som kom har blåst bort och jag måste vattna trädgårdslandet
nu och då, men inte lika ofta som tidigare.
Nattdaggen ger god hjälp.

Jag skördar bönor, persilja, tomater, gurka, paprika m.m. varje kväll.
Allting mognar mycket snabbt i år, så skördandet är i full gång.
Nå, det är som det är med det, det är bara att anpassa sig efter bästa förmåga.

Ett litet livstecken blev det här!
Vi lever, vi mår bra och så roligt som vi har haft den här sommaren vet jag inte när vi har haft.
Jag har verkligen njutit, jag har haft roligt och även om dagarna blir långa så har det varit
förnöjsamt på många sätt.
Allt har sin tid och det börjar kännas bra att få sätta upp Stängt-skylten för den här säsongen.

Vi är i full fart med förberedelserna för nästa år.
Som vanligt finns det idéer om hur vi kan förbättra och förändra.
Men det hinner jag berätta mera om när nästa sommarsäsong närmar sig.
Som sagt, allt har sin tid.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

När man som vi, har jobbat från tidig morgon till sen kväll under femtio dagar i ett kör,
    så blir man aningen trött rent mentalt.
    Det smyger sig på mot slutet av säsongen. Man blir lite urlakad
    Man är hela tiden på gång, lite i givakt, för att allt ska fungera
så tillfredsställande som möjligt för de gäster som kommer.
    Så när man stänger är man fortfarande aningen på gång, men med bromsarna påslagna
Det gnisslar lite grann innan man har landat ordentligt. Ungefär.
Vi är fortfarande på väg ner till landningsbanan men snart står vi "stilla" igen.

På måndagen städade vi, trimmade gräs som inte har trimmats tidigare på grund av torkan
och eldfaran, men efter det så bara var vi och bara kände efter hur det är att vara ledig.
Vi njöt och åt upp den allra sista glassen vi hade i frysen.

I går tisdag tog Uffe åter tag i trimmern och jag tog tag i trädgårdslandet där jag hade vackert
sällskap. Färgkullan drar till sig fjärilar och andra insekter.

Det blir många bunkar fyllda av grönsaker just nu. Snart är alla bönor skördade, brådmogna som
de är i år, zucchini får vi så vi knappt vet vad vi ska göra med dem alla. Men det är bara angenäma
"bekymmer".
Goda också förresten

   Jag tror att jag aldrig har börjat med att ta upp potatis tidigare så tidigt som jag gör i år, men det är
   faktiskt dags.
   Den långa heta sommaren har gjort sitt, tydligen.

I går tog jag upp potatis till en "gåbortblomma".
   Vi var bjudna till min kusin Mona och hennes man Lasse, till deras stuga i Lemland.
   Det har varit på gång i flera år men vi har aldrig fått till det
   tidigare men nu fick vi det.
   Till det.

    Så skönt det är att landa vid havet.
Om "knuten" i mitten på bilden ligger Ålands hav
    Att vara nära havet är det bästa för både Uffe och mig.
    Då känner jag mig själv som mest jordnära, hur märkligt det än låter

   Några timmar i gott sällskap över en bit god mat, fina samtal, många skratt och att bara vara
   är det bästa. Deras lilla stuga rymmer så mycket fin känsla och stämning.
   Naturligtvis, så goa människor som de är. Det kan inte bli på annat sätt

   På andra sidan viken gick det kossor och betade i lugn och ro på strandängen.
   Idylliskt så det förslog. Så småningom susade vi åter hem efter en fin dag.
   Så mycket man har att vara tacksam för.

   Nu just kokar jag äppelsaft och snart ska det bli potatisupptagning igen
   samt de sista bönorna ska skördas.
   I morgon börjar förberedelserna inför lördagens dopkalas i Gula salen.
   Det rullar på i skön takt.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Fortfarande kläcks det nya fågelungar i naturen....
En liten rund bofinks-dunboll satte sig på gräsmattan och bara tittade sig omkring,
totalt aningslös om "jaktplanen" (sparvhökarna) som far av och an i luftrummet här varje dag.
Där satt den länge och väl, vilket förstås betydde att jag höll mig i närheten
som personlig vakt ett tag innan den
fladdrade vidare i livet; till en början in i den torra schersminbusken.
Sedan såg vi den litet här och litet där men då i och med beskyddande omgivningar.
Tur det, för jag hade annat att göra än att vakta små dunbollar.

I söndags tog vi ner utställningen tillsammans, alla tre (+ ett par makar),
    som har varit med om den.
Min tanke var att jag skulle ta bilder men hur det nu gick till så var jag rätt tanklös...
Kameran kom inte ens med på det "äventyret".
Sedan avslutade vi vår gemensamma sommar med en liten lätt middag, där vi kom överens
om att vi fortsätter ställa ut nästa sommar igen, vi tre och kanske en till (preliminärt löfte)
Vi tre är Gunilla Olsson, Ritva Saloranta och jag. Jag skrev mera här, här och här om det.
    Gunilla gav mig en jättefin sidenscarf som hon har målat själv. Den är så himla vacker att
    det nästan gör ont. Äppel passar också bra den här tiden och i den här trakten.

Nu är jag i tvättartagen. Sommaren tvättas och läggs i låda i väntan på nästa sommar
Alla arbetskläder, alla borddukar, löpare och bröddukar,
allt som har varit i användning i sommar blir rengjort och undanlagt.
Det känns nästan som en liten "helig" tradition vid det här laget ( efter 12 år).

Mycket går i frö just nu. Fröställningar plockas för att användas som eterneller men de flesta står
kvar för att beså sig själva till nästa sommar eller också blir de ett extra frö-tillskott för småfåglarna

Jag fortsätter plocka havtorn. ....

   och ser att pumporna börjar skifta lite grann i färg. Snart är de orangea.
   Ett par ska vi ha och resten får Wilhelm och hans familj ta hand om till Halloween.

   Nu återgår jag till "näringarna" igen. I lördags hade vi ett barndopskalas i Gula salen,
   i söndags tog vi ner utställningen ( väggarna skriker tomhet), igår kom en stor tysk familj hit
   på ett par timmars kaffestund och på torsdag
   avslutar vi säsongen med ett inbokat styrelsemöte här.

   Sedan tar vi det med ro ett tag, Uffe och jag.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Uffe påstår att det är samma liv varje vår när jag sår zucchini.
Jag lär gnöla och stöna, vara pessimistisk och tro att det nog inte blir någon enda liten
zucchini åt oss i år. Och varje år lär det bli samma lovsång när den första plantan visar sig
och ännu högre lär jag sjunga när den första zucchinin/zucchinisen?
spretar sig fram bakom sin blomma

Trots allt, trots torka och ovanligt varmt väder så har vi blivit mera än välsignade när det gäller
zucchinisar ( har ingen aning om hur de ska heta i pluralis)
Jag har givetvis vattnat men det jag också har gjort (säg inget åt EU) är att jag har grävt ner
kompost innan den har blivit kompost. Jag har grävt ner allt organiskt som bara går att få i
ett hushåll för två + ett café på det. En grop här och en grop där runt zucchiniplantorna har grävts
Jord och rabarberblad över allt detta.
Allt för att rötterna ska suga åt sig fukt och näring

Det har visat sig vara ett bra koncept....
Nu gnäller jag av en helt annan orsak. Eller rättare sagt så lär jag zuccha när jag bär in
alla gröna och gula zucchinis i köket.

Om ni minns så slängde jag ut en hel massa frön som var överåriga och "för gamla" att gro.
Ibland bedrar man sig. Även i gammalt finns det gott gry och i år får vi dessutom en zucchini som
ser lite ormlik ut. Det kommer faktiskt många ännu....

    Det blev ett zucchinirikt år i år. Igen. Och vi skriver bara augusti ännu. Här blir det mycket
    zucchande ännu och långa armar av allt kånkande mellan trädgårdslandet och köket
    Faktum är att jag inte ser ledsen ut alls, jag njuter och tar vara på.
   Zucchini kan man laga
    så mycket gott av och den är tacksam att förvara.

    För att inte tala om pumporna som mognar i rasande fart, men så många ska vi inte ha själva.
    Bara ett par, resten får Wilhelm, yngsta barnbarnet, ta hand om till Halloween.

    Nu ska jag sluta upp att zuccha. Ett skönt fotbad väntar.
    Efter det lägger jag upp de rena båda
    med tår på i luften och där ska de få vara länge.
    Jag tänker låta "apostlahästarna" vila ut några dagar,
bara pallra mig till köket för att hämta någon passlig zucchini att gnaga på medan jag
    läser någon bok.
    Vi hörs och vi ses så småningom.
    Ha det bra till dess alla!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
ps. "huvudet" headern, är en gåva jag fick av konstnären Gunilla Olsson när vi
tog ner utställningen för den här sommaren.
    Hon har förstås både designat och målat den underbart vackra sjalen.

    Jag avslutade mitt förra inlägg med att lägga fötterna högt upp i luften och där fick de vara ett tag
    Lite hjälp att få dem riktigt högt upp gav Norwegian ( nej, jag har ingen provision eller några
    reklampengar att vänta ) på vägen till Teneriffa, dit Uffe hade bokat oss redan för rätt längesen

    Jag medger att det kändes lite fånigt att resa till värmen och solen när vi hade det lika varmt
    och soligt här hemma, men nu är det som det är.
    Resan var betald sedan länge och med facit i hand,
så är det bra att koppla av en bit hemifrån, det vet vi båda av erfarenhet.
    Det är så lätt att säga ja, när man ska säga nej, då man är på hemmaplan och
    överallt ser man saker som "måste" göras.

    Flyget blev försenat redan på Arlanda så vi kom fram efter midnatt till hotellet Santa Barbara
som ligger på Golfkusten ( byn heter Pueblo Primavera)
    Vi öbor är vana med att resorna blir långa. Först ska man stiga upp i tidig timme för att hinna med
    morgonfärjan och vidare med bussen till Cityterminalen för att sedan hoppa på nästa buss
som nästan tar en tillbaka till Kapellskär.
På Arlanda får man sedan vänta ett tag och den här gången fick vi
    dessutom vänta drygt en timme i planet innan vi lyfte, men det är som det är med det.
    Resan gick bra och följande morgon åt vi frukost på vår balkong med den här utsikten framför oss.

    Naturligtvis så blev jag genast påmind om trädgårdsarbetet som var ogjort därhemma
    En viss lisa är det för själen att se andra jobba när man själv kan sitta rakt upp och ner på en stol
    och bara titta på utan att behöva göra varken det ena eller andra

    För min del börjar jag varje vistelse på ett hotell vid den här typen av diskar och hyllor
    Nu för tiden finns det ett bibliotek nästan på varje hotell.
    Folk läser och lämnar böcker efter sig
    Det är som rena skattkistan för mig och visst hittade jag böcker att läsa även den här gången
    Några riktiga guldkorn dessutom som gav mig glada förlösande skrattsalvor.
    Det var härligt att få skratta hejdlöst och länge åt en bok (rättare sagt två humoristiska böcker)
    Jag lever länge på dem och skratten de gav mig. ( Jag ska berätta mera, jadå)

Huvudsakligen har vi dock vandrat och sökt oss så nära naturen som det bara är möjligt på
det mycket turistiska Teneriffa.
    Hett och torrt var det där också så det förslog, så utan solhatt
och vattenflaskor hade vi inte klarat av att vandra alls, men det blev,
    mellan 6 km upp till 15 kms vandringar nästan varje dag i alla fall. ( vi var där 14 dagar, varav
    två gick till resorna dit och hem igen) .
    Den allra sista dagen vi var där gick vi inte längre än till receptionen; jag var så trött på solen
    att jag blev som ett trotsigt barn som bestämt sig för att bara vara på balkongen om ens det...
Jag hade fått nog för stunden och började längta hem igen.

    Solmättade så in i Norden (och då solar vi inte) lämnade vi Teneriffa för att ta oss hem
till den här ön som bjöd på en rejäl åskskur i går kväll. ( 14 mm). Tack, tack!
    Den behövdes verkligen.
    Vi tog en liten runda till skogen igår för att se om det fanns svampar
    där som ville bli plockade men icke sá Nicke.
Det var torrt så det knastrade om oss där vi gick fram
    Det enda som jag plockade med hem var bilden på ett par trollsländor som parade sig.

    Vi kom hem till hösten och det känns riktigt bra.
    Fortfarande har vi inte landat helt och hållet, tårna pekar nedåt nu men hälarna är fortfarande
    aningen lätta, fastän jag har tagit tag i trädgårdslandet igen, börjat plocka undan sommarkläderna
och så vidare. Det är skönt att vara hemma igen, trots att vi har haft det riktigt bra medan vi
var borta Nu känner vi oss utvilade för att ta tag i den här vardagen.
    Ett stilla regn faller igen i skrivande stund.

    Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

Vår mening var att fara ut på sjön idag men Uffe är rejält förkyld. Dessutom blåste det
rätt rejält också så det blev en vanlig vardag här hemma på backen istället.
För min del, Uffe låg till sängs och snörvlade, den stackarn.

Minns i november den ljuva september heter det i visan och när mörkret, kylan
och dimman sveper ner över oss senare i höst är det fint att minnas de här dagarna
som är nu.

     Jag passade på att tömma alla krukor och byttor i lilla växthuset.
       Nu är jorden förpassad till jordgubbslandet och krukorna tvättade och lagda
       på sin plats i källaren till nästa vår.
       Det finns många flera som ska tömmas men en sak i taget gäller

    Fast riktigt sant är det inte, för det ena ger det andra. När jag ändå var på gång så vände
    jag en del av trädgårdslandet i förberedande syfte för att plantera om jordgubbsplantorna.
    Normalt brukar jag göra det i augusti men i år får det vara lite onormalt....
    Imorgon är tanken den att jag fortsätter och gör jordgubbslandet klart för i år

Vildvinet är så vackert just nu...

Alla vet vi om att sommaren har varit torrare än torr i år och naturligtvis så har en del växter
strukit med på kuppen. Det gällde att prioritera vad som skulle vattnas och vad som inte skulle...
Till min stora glädje så har en planta av rudbeckian överlevt så framtiden är tryggad för den.
Snart kan jag ta vara på frön så jag kan så nya plantor nästa vår

   Den brinnande kärleken lyser lite här och lite där i trädgårdslandet och jag gräver upp dem,
   för dem samman till samma jordplätt för att ha när våren är här igen. Då ska de få sin rätta plats.

   När jag gick in igen för att förbereda middagen tittade en lite piggare Uffe upp, log och
   sade att "det märks att du får jorda dig igen. Du ser så glad ut..."
   Jag mår bra av trädgårdslandet och att vara mullvad, det är så sant så.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Det är längesen jag hade tid att ta er med till bilmuseet i Malaga.
    Nu är tanken den att jag ska fortsätta med mitt eget veckotema "Vintage" och visa
    er bilar, kläder och annat som finns att titta på där. Senast jag tog er med dit var
    den 14 juni.

    Tiden har bara rullat iväg och rullade gjorde också bilarna på bilden ovan med början år 1923.
    Den till vänster är en Hispano Suiza, spansk bil kallad "Torpedo Barcelona Tourer"
( 4 cyl. 59 hp 3000 cc. Tipo 30)
    Hispano-Suiza var ett spanskt bolag som tillverkade luxuösa bilar men också racerbilar.

    Bilen till höger har jag dessvärre inte några uppgifter om alls. Det är mitt eget fel, jag har
    förlagt dem eller så missade jag dem när jag väl var på plats. Men vacker är den i alla fall
    för att inte tala om "trasorna" som visas på sidorna om och emellan bilarna.

En Packard och inte vilken Packard som helst ....gräddvit och läcker

Passagerarna i baksätet kunde förse sig med drycker om så önskades.

Det är detaljerna som gör det

          Bilen är från 1939, tillverkad i USA ( V12, 175 hp, 7800 cc, Modell Twelve 1708)
          Den kallades för "The White House Car" eftersom president Roosevelt åkte omkring i
          en likadan bil. Kung George VI av England gjorde detsamma. Där satt de i sina bilar
          och vinkade till folket, medan de läppjade på ett glas portvin från minibaren.
Presidenter och kungar måste också ha det bra eller hur?
          De är ju bara människor...

   Uppriktigt sagt så är jag ett litet
   blindstyre emellanåt.
   Eller ett stort.


Men jag såg faktiskt bara räven till att
      börja med och tänkte att det där är ju
      också ett öde.
      Att hänga död över
      axlarna på någon dam

      Det skulle absolut vara mycket roligare
      att springa fritt i skogen på jakt efter
      någonting att äta.
Klänningen lade jag knappt märke till ...

    Nå, nu är räven ju så död den kan vara
    och förhoppningsvis så värmde den
    axlarna på Jacqueline Kennedy
    innan den hemska dagen i november
    år 1963, då president Kennedy sköts
    ihjäl.

Designer var Oleg och den dress hon
hade på sig i bilen den ödesdigra dagen
   var också skapad av honom.

Så långt för den här gången....

   **********************************

Här har vi haft kärt besök under helgen som varit.
Wilhelm har varit här tillsammans med sina föräldrar (som har farit av och an i olika
ärenden).
    Vi har som vanligt haft full fart under galoscherna som det blir när vi träffas, Wilhelm
och jag. Det har förstås bakats en hel del, vi har varit ett varv till skogen för att leta svamp,
men tji fick vi; inte en hatt syntes till, men Wilhelm påstod att han såg en varg. Synd nog
    så missade jag herr Gråben helt och hållet, det skulle ju ha varit fint att få se vargen, men den
    hade tydligen så bråttom och sprang bakom mig in i skogen, påstod W.
    Stora lurviga tassar hade den också...

    Vi har varit på vinden och lekt skattjakt som vanligt. Wilhelm älskar att vara i min ateljé, för
    där hittar han mojänger, smycken, knappar, tyg och hur mycket som helst som han gillar.
Hela eftermiddagen gick han sedan omkring invirad i en lång linneduk från Gullkrona (Pargas)
    och såg ut som en maharadja av något slag med
    en vit sidenduk runt halsen och över huvudet.
    Det blir aldrig tråkigt, jag lovar

   Han fick tre pumpor med sig hem som ska vara på trappan och bara vara vackra, men snart
   ska en av dem få vassa tänder och stora ögon.
   Hoppas de håller ända fram till Halloween.

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

det har jag inte....
Men det är kanske vettigt att vara lite ovettig också

Uppriktigt sagt så har jag gått i stå eller i sin precis så där som kossorna brukar göra
Jag känner att jag vill skriva men vet inte vad jag ska skriva
Jag känner att jag vill fotografera men där är det precis likadant
Motiven är desamma tycks det som och så är det ju.
Så mycket händer ju inte på ett litet ställe (en sanning med modifikation förstås)

Jag står på stället och stampar, hostar och nyser.
Ja, febrar också, som brorsan
sade, när han var liten då han hade feber.
Kanske det är därför allt stampar på stället ?
Förkylningen är orsaken.
Nu är det bestämt att det är så.

Annars så väntar vi på den utlovade stormen Knud just nu
Trädtopparna har börjat vaja oroväckande mycket så något är på gång över havet
Vårvindar friska har blivit höstvindar, mörkret blir mörkare för varje dag som går
Här inne sitter vi och kurar. Jag funderar på olika hantverk som jag ska göra
under höst, vinter och vår inför nästa sommarsäsong.
Sommarn hinner knappt ta slut innan man är igång med nästa sommar.

På Åland är det Skördefest i dagarna tre den här helgen.
Den första dagen har redan försvunnit i väster och jag hoppas att alla som deltar
får sälja riktigt mycket.
I år är det otroligt nog sex år sedan vi var med för sista gången
Hoppas att höstvindarna inte ställer till med allt för mycket elände för alla deltagare

Vi tänker inte fara någonstans utan stannar hemma och ser till att vi blir
fria från förkylningen som golvade oss redan för en dryg vecka sedan.
Lugn och ro är en bra medicin att ta till

Den enda större rörelsen jag tog idag var att gå över Pettas domäner för att se till att ingenting
löst fanns ute som kan ryka iväg när Knud drar in genom grindhålet
Några bilder tog jag samtidigt från en alltmer vissnad trädgård

Nu blir det sticksömnad kvällen ut.
Jag behöver en ny mössa inför vintern.
Den gamla trotjänaren krympte och blev pytteliten
Någon tvättade den i alltför hett vatten.Jag fattar inte vem 😉
men bra är det, för då får jag någonting nytt att sätta på huvudet.

Några ljus har tagits fram utifall att Knud får för sig att ta strömmen av oss
Tankarna går alltid till alla som är på havet/haven.
Sonen finns där, mågen finns där,
men jag tröstar mig med att de är vana med vågor stora som hus
Fast ändå ber jag om några extra skyddsänglar för dem och alla andra där ute .

Håll i er nu när Knud är på farten!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

mormor ! ", tyckte Wilhelm när alla muffins var uppätna.

Jag tillstår att den tanken inte fanns hos mig.
Men eftersom W. är en kille som kommer ihåg
så får pappersformarna stå där han ställde dem i väntan på nästa gång som vi ska baka tillsammans.

Kastar jag dem så får jag nog höra både det ena och det andra om hur man ska spara på miljön.
Så sant så, ägget har talat och hönan lyder.
(Inom familjen kan vi göra så här.)

Klarar formarna en nästa gång så får jag spara dem igen
Helt säkert om jag känner Wilhelm rätt och hans granskande öga godkänner dem.

Det är bra med återvinning och bra att den efterkommande generationen
visar sig ha hållbara tankar om sakers vara eller inte vara.
Mormor ler med hela munnen och blir varm i hjärtat.
Det finns hopp för framtiden.

********************

För det mesta avslutar jag mina dagar med en liten stunds läsning (godnattsaga)
På mitt nattduksbord ligger för tillfället en bok av Jo Nesbö,
en författare jag har hört talas om men
aldrig har läst tidigare.

Innehållet är ibland så hemskt att jag nästan vrider mig av illamående
Vanligtvis så skulle jag ha slagit igen boken och lämnat den vind för våg.
Men inte nu...

Jag var snudd på att göra det, för våldtäkter, mord, tunga droger och ont uppsåt känns inte uppbyggande alls men han har språket.
Det fängslar mig oerhört och jag bara måste läsa varje ord han skriver
Jag tar plats i Harry Hole, den norska polisen och bara hänger med mot alla odds.

Att jag sedan drömmer eländiga drömmar under natten tar jag.
Jag vet att jag är färgad av innehållet i boken, att det är en process i läsandet.
Men boken ska jag läsa till det sista ordet
Jag kan inte annat.
Jag vet också att jag kommer att bläddra fram och tillbaka i den och läsa
några avsnitt igen innan jag slutligen lämnar den vidare till nästa läsare.

Nesböär en skönlitterär deckarförfattare. ( mina ord)
Att beskriva vidrigheter på ett sådant sätt som han gör...
Vidrigheterna är vad de är men mitt i allt detta förmår han ge omgivningen, händelserna
och människorna ett gyllene skimmer.
I allt det förfärliga som sker, så lyckas han ta fram humor, kärlek, närhet,
vänskap, natur och skönhet på ett sätt som får mig att buga av vördnad.
Skriva kan han!

"Varför läser du en bok som du tycker att är så hemsk?" undrade Uffe.
Ja, säg det! Jag kan inte annat, trots att jag beklagar mig för maken.
Nu kommer jag helt säkert att leta efter författarnamnet Jo Nesbö igen
Jag har fått mersmak.

Jag hittade Fladdermusmannen i Pettas lilla antikvariat innan vi for till Teneriffa.
Någon har lämnat den här åt oss.
Tanken var att jag skulle ta den med mig för att läsa under flygresan.
Men jag glömde boken hemma så jag fick läsa alla tidningar i tidningsfacket
framför mig i flygstolen istället.
Många gånger om.

Boken väntade här hemma och snart har jag kommit till slutet.
Det märkliga är att jag kommer att vara glad över att nå slutet,
trots att den har fängslat mig så pass mycket som den har gjort.
Kanske just därför?
Det ska bli skönt att stiga ut ur Harry Holes kropp.
En upplevelse har det varit som heter duga.

Han skriver barnböcker också denne mångsidige författare och allt vad han nu är.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

svarade Wilhelm mig när jag frågade honom hur det är nu när storebror Timothy
inte är hemma längre. ( Han går i skola i ett annat land.)
För W. som alltid har haft storebror runt omkring sig
så är saknaden och tomheten stor.

Så är det för oss alla, förstås, men livet har sin gång och tiden rinner iväg.
Snart blir det höstlov och W. får fara till T. och hälsa på en vecka.
Sen kommer julen, T. kommer hem och firar och så där håller det på.
Snart har skolåret utomlands försvunnit bakom oss och
så smakar glassen förmodligen lika gott igen som den alltid har gjort när storebror har
varit med.

    Men när man är liten så är tiden ofta väldigt lång, det minns jag själv så väl


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    och en hylla full av vackra hattaskar.
Gör man så här vackra askar nu för tiden?
    På bilmuseét i Malaga finns det väldigt många olika hattaskar att imponeras av och njuta av
    för en som jag som är lite grann av ett ask-freak ( nej, jag äger inte många askar alls men ändå)

    Hattar gillar jag också men dessvärre äger jag ingen just nu, om jag inte
    räknar med solhattarna.

    Här på landet är det mössa som gäller, åtminstone för min del
    Men man kan ju ändra sig och man vet ju aldrig vad som händer
    Mitt i allt så får jag för mig att jag ska ha hatt på huvudet

Hattarna på de här damerna kräver sin speciella stil...glitter och glamour handlar det om

Den till vänster gillar jag, både hatt och klänning

Det var nästan så att jag glömde att se på kreationerna med tanke på hur ansiktena såg ut. Blicken drog till ansiktet på skyltdockan om jag ville det eller inte

Rätt snygga eller hur? Klänningarna menar jag förstås

Hur många som helst minglar omkring på golvet

    Den här bilden måste jag bara ta
    En till synes förundrad Uffe tittar på någon som sitter uppflugen på kappsäckar
    ( man kan bli spökrädd för mindre 😉😉 och då tänker jag förstås på den uppflugna varelsen)

   Den här bilen skulle jag gärna ha....
   Om jag har rätt i mina anteckningar så är det en Talbot- Lago. En fransos från år 1938
   6 cyl. 115 hp. 4000 cc. Modell T 23 kallad " The Diva´s Car" p.g.a. att Anthony Lago
   inspirerades av Marlene Dietrich i hennes film " The Blue Angel".

   Ni märker kanske att jag inte är speciellt märkesfixerad, det handlar mera om färgen
   och designen för min del.

Som gjorda för varandra

   Den här Peugeon går ju inte av för hackor den heller. Fransk den också
   Årgång 1937 om man får säga så om en bil med 4 cyl. 63 hp. 2100 cc, Modell 402
   med namnet "Eclipse" .
   Den har varit en av de svåraste bilarna i museét att restaurera enligt infon som fanns

Så här blev denna veckas bidrag till mitt eget lilla veckotema som handlar om vintagebilar, kläder o

annat från bilmuséet i Malaga.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Bilen i headern är en Auburn från USA, årgång 1936 ( 8 cyl. 115 hp, 4600 cc, modell 851,
   kallad Supercharged.

   Snart, snart har jag vänt trädgårdslandet upp och ner :)
   Jag passar samtidigt på att "gröngödsla".
   Om man kan kalla det så när jag hackar ner all blast och annat grönt
   som inte ger någon skörd längre i "diket" som uppstår vid grävandet.
   (kvickrot, åkerfräken, tistlar och annat otygsogräs får ogräskomposten
    i skogen ta hand om)
   Nästa spadtag och rad som jag vänder blir "tak" på det gröna.

   Maskarna får ingen semester i denna jordnära lasagne.

Zucchini- och pumpaplantorna har levererat mängder av gröna blad och stjälkar
som är bra att använda som jordförbättringsgröda.

   Örtalandet i hörnet där skottkärran står är snart tömd på kryddörter. De har fått en ny plats att
   växa på. Bakom kärleksörten kan man skymta salvia och en lite hängig dragon. I morgon fortsätter
   överföringen av örter. Det gamla örtlandet behöver en rejäl uppryckning och nu är det dags att
   göra något åt det hela.

    När jag behöver räta på ryggen så går jag in för att tvätta och lägga in innerfönsterna i butiken.
    Det tar sin tid men det får ta tid för jag har ju bara tid.

    Det är rätt skönt att få undan i sakta mak.
    Förhoppningsvis så blir det inte kallt på ett bra tag ännu.
    Annars blir det bråttom, bråttom, här finns mycket att göra ännu innan jag har allt
    på plats inför vintern.
Snälla oktober, var givmild med lagom värme och vackert väder.
Fast det får regna på nätterna.


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Desoto, USA, 1934. 6 cyl. 100hp, 4000 cc, Modell Airflow

    Ni som har följt min blogg redan i många år vet nog att jag inte är särskilt mycket för glamour
    så här till vardags men ibland tycker jag om "glitter" och vackra saker.
    När det räcker med att betala inträdesavgiften till ett bamsestort bilmuseum med tillhörande
    kläder och tidsenliga andra attiraljer ( ja, jag är åter på bilmuseéet i Malaga) så går det an.
Min börs skrattar lättat, för den vet att det inte finns sekiner i tillräcklig mängd för att köpa
liknande dyrgripar, men "titta kan du" tycker den säkert.
    Och det gjorde jag, lita på det.
Kameran fick till och med spatt och började konstra, säkert för att den fick jobba ungefär
som om den gick på ackord. Den har faktiskt inte blivit helt frisk sedan i februari då vi var
på bilmuseét men så länge den håller ihop så....

Bakifrån

Framifrån

Bilen ovan är en Tatra
Den är från Tjeckoslovakien (Tjeckien) och danad år 1947.
V8, 85 hp, 3000 cc, modell 87.
Jag hade aldrig hört talas om bilmärket Tatra tidigare, trots att det är ett av de äldsta bilmärkena
i världen .Uffe som vandrar runt bilen är mycket mera bevandrad i bilmodeller än vad jag är.
Jag ser mera på utseendet och färgen än på prestanda och liknande saker.
Typiskt kvinnligt har jag fått höra att det är.
Nå, det bjuder jag gärna på.

    Någonstans i bilarnas närhet fanns det hattar i parti och minut att titta på.
    Det skulle vara roligt att få pröva dem men det gick förstås inte för sig, inte ens i smyg,
    för de är rejält inburade i en glasmonter, därav speglingarna i bakgrunden.
    Fjädrar var tydligen på modet ett tag.

En engelsk bil mitt i allt. Allard 1949, V8, 85 hp, 3600 cc, modell M

Kallad Legendary.

I mina anteckningar läser jag att Sidney Allard var en mycket intelligent ingenjör.

Det mest karaktäristiska i hans design var att han placerade stora amerikanska V8 motorer

i lättviktiga brittiska sportbilar, som gav dem mycket kraft .

Hans bilar deltog i olika berömda racertävlingar, bl.a. i Monte Carlo 1952 och i Rally of

Portugal.

    I den här delen av muséet där bilarna ovan stod
    fanns det inte många kläder att titta på

    Men givetvis fanns det en och annan,
    bl..a. den här till höger om texten.

    St. Laurent är "pappa" till skapelsen
    som kallas The rising star men också
    The Black Beauty.

    Det blev alltmera på modet att visa
    svarta modeller och mannekänger och
    St.Laurent var den första designern
    som gjorde det.

    I sammanhanget nämns den afrikanska
    modellen Katoucha Niane.

Jag avslutar veckans Vintagetema med " The French shark"
Den är från 1963, 4 cyl, 83 hp, 1900 cc, Modell DS 19.
    Det är en Citroen förstås.
    André Citroen presenterade en modell liknande denna i slutet av 50-talet,
    som General de Gaulle älskade.

    Som barn åkte jag, om inte ofta, men nu och då en grönfärgad Citroen som grannarna ägde.
    Tillsammans med barndomsvännen Kalle så gungade vi oss fram i baksätet till Kalmarnäs
    och bryggan där hans familj hade en båt som tog oss vidare till Tersö i Slemmern.
    Citroenen fjädrar sig och det barn jag var då upplevde att det nästan var som att åka på en fågel
fastän bilen såg ut som en stor groda.
    God fantasi har jag alltid haft 😁

    En god helg önskar jag er alla!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Vi hade snudd på givit upp tanken på att plocka svamp denna höst efter torkan som har varit men
plötsligt så stod de där "karljottarna",
när vi tillsammans med dottern som
har varit på kärt besök,
tog en liten skogspromenad
igår i strålande solsken.

De var alla i riktigt fint skick, men
vi vet att man ska vara snabb
när de äntligen börjar att visa sig.
På ett dygn äts de upp av skogens
insekter och larver...kanske av någon fyrbent gourmet också.

Vi har ett par ställen vi brukar
hitta dem på, så nu blir det
varannandags besök på vardera stället.
Dit vi var igår ska vi gå imorgon
Chansen är stor att nya stensoppar
( Karl-Johansvampar) har kommit upp.

Idag blev det ingen skogspromenad, det har regnat riktigt fint
I väderleksrapporten sägs det att brittsommaren är på väg, så....
Ja, det ser hoppfullt ut med tanke på svampskogen
Några dagar kanske?

    Skörden från igår bestod inte bara av stensopp. Vi plockade också andra svampar bl.a. sandsopp,
    smörsopp och citrongul slemskivling.

Filip Fasan har vant sig vid den alltmer förfallna halloweenpumpan. Han var aningen bestört över
den orangea "bollen" som låg på matplatsen tidigare, riktigt misstänksam och blängde på den
på behörigt avstånd. Nu har han insett att den inte är farlig alls.

Han och ensamma duvan ( antingen är det Sven eller Svea) är ofta här tillsammans och tycks

trivas i varandras sällskap. Som ni kanske minns så förolyckades den ena duvpartnern

redan under försommaren, sorgligt nog.

Den ligger begravd i Fyrklöverlandet och har fått sin egen malva

Vi har önskat att den ensamma duvan skulle hitta en ny partner åt sig men inte än så länge

och snart flyger den söderut igen. Duvparet har funnits hos oss i många år och vi har alltid känt

en stor glädje när de har återkommit under vårarna.

Livet är föränderligt.

Skönt nog har den ensamma slutat att leta efter sin käresta.

Jag känner mig aningen konfunderad över ett fenomen

Här om kvällen berättades det i Rapport att allt flera personer äter färdigmat, nu mera än någonsin.
Det gjordes intervjuer bland folk på stan ( Stockholm) och de flesta av dem sade att de köper färdigmat så gott som alla dagar om de inte går ut och äter lunch och middag.
I undersökningar som har gjorts så visar trenden att det blir allt vanligare att köpa hem
färdiglagade ( och förpackade) matportioner, oberoende av om man är en eller flera personer
i hushållet. Några av dem sade att de nog tycker bättre om hemlagad mat men att de ändå
köper färdiglagad.

Kokböcker och mattidningar ges ut i mängder, det visas kockprogram från olika länder
i en ständigt strilande ström i tv-n, det skrivs matbloggar, folk går på matlagningskurser.
Internet är proppfullt med matrecept, det är bara att googla

Ekvationen går inte ihop.
Är det den allmänna stressen som har tagit över?
En av orsakerna som lades fram i intervjun som gjordes i tv-n var att man sparar tid
och att det är så bekvämt.
Till vad sparar man tiden?
Vad får man istället, vad gör man istället?
Den bekväma delen kan jag förstå

Men allt det här är så paradoxalt.
Tillika som man lär ut matlagning på så många olika sätt,
desto mindre tycks allt flera låta bli att laga maten själva.
Är utbudet för stort, fjärmar man sig?
Eller är marknadsförarna så skickliga att de lyckas övertyga folk om att köpa
färdiglagad mat? Förmodligen ligger det någonting i detta också.
Vi matas ju hela tiden av reklaminslag av det färdiglagade slaget.

Personligen är jag som kä(r)ringen mot strömmen i det här sammanhanget.
Här gör jag så gott som allting från grunden och
ser till att råvarorna är de bästa möjliga (helst ekologiska).
Och jag tycker inte att det tar mycket tid alls att tillreda mat.

Tvärtom är det rätt så rofyllt att kocka...
Medan potatisen kokar steker jag t.ex pannbiffar, gör en sås och en sallad till.
Allt blir klart samtidigt.
Då har jag varvat ner, tänkt en massa "goda" tankar, fått idéer osv
(onda tankar ska man utesluta för maten blir därefter 😉)
Ok, en fördel är förstås att man tycker om att laga mat.
Jag gör det, jag njuter av det, jag blir lugn av det, för när man lagar mat måste
man vara med i processen.

Jag upplever att jag "sparar" tid på att laga en stor gryta/ en stor soppa
som jag sedan portionerar och fryser ner för senare måltider
( på det sättet fixar jag förstås färdigmat åt oss, men jag vet
hur den är tillagad och på vilka grunder.
Jodå, jag vet att det finns innehållsförteckning på allt som säljs
men jag slipper alla tillsatser om jag lagar maten själv) .
Nu under kallare tider när utetemperaturen är lika låg som i kylskåpet
är det också händigt att lägga grytan på trappan över natten till nästa dag.

Nu vet jag förstås att alla inte har möjlighet att odla sin egen mat,
att plocka sin egen mat, att fiska sin egen fisk, att jaga sitt kött osv. ...
Det handlar inte om det i huvudsak.
I kött-, fisk- och grönsaksdiskar finns bra råvaror att inhandla, många gånger till
specialpris. För även om vi är självhushållande här hos oss
i stor omfattning så behöver vi handla
precis som alla andra människor gör det.

Jag brukar roa mig med att titta på de alternativ som finns både som halv- och helfabrikat i affärsdiskarna. Men det är sällan jag köper någon vara. Givetvis gör jag undantag men det händer sällan. Men helt klart ser man att färdigmaten blir allt vanligare också här på vår ö i havet.

Och funderingarna kvarstår.
Vad använder man tiden till om man inte har tid att laga mat?
Handlar allting om stress och en känsla av otillräcklighet att inte hinna med?
Jag tror det.

Desto mera människan stressar, desto mindre hinner den med sin vardag och verklighet.
Tycks det som.
Jag tänker på en gäst som var på besök hos oss.
Jag dukade fram frukosten, lade upp allt vackert på fat, tände ett ljus och fick frågan varför
jag inte lägger fram allt i sina förpackningar istället? "Det tar ju tid det där! "
- " Men jag har ju bara tid! Kanske jag sparar två-tre minuter om jag inte gör det så här?
Men so what? "
Jag fick bara en förvånad blick till svar.

En annan sak i sammanhanget är förpackningarna som blir över efter en färdigmat-måltid..
Var finns hållbarhetstanken där, miljön?
Vi drunknar ju redan nu i våra sopberg.
Å ena sidan ska vi tänka miljömässigt medan vi å andra sidan gör precis tvärtom.
Den ena handen tycks inte veta vad den andra gör

Nu har jag funderat på det här en stund och ändå har jag inte kommit någonstans
på vägen.
Och alla gör som de själva vill förstås.
Men visst undrar jag vart vi är på väg?

Har någon annan funderingar på detta "fenomen"?

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   Djuren har det tufft nu när allting är så torrt.
   Här om dagen hittade jag en död liten ekorre i vattenbunken vid ena husknuten.
   Det första lätta regnet som kom fyllde bunken till hälften. (taket är stort)
   Och hur den nu bar sig åt den lilla i jakten på vätska, så drunknade den. Troligen kunde den
   inte ta sig upp till kanten.Troligt är det också att den fallit ner från taket
   genom stuprännan rakt ner i bunken.
   Vi hörde ett märkligt svepande ljud på insidan och vi letade efter vad som hade orsakat ljudet.
   Men inte förrän nästa dag förstod vi var ljudet kom ifrån.

   Nu har det gamla kärrhjulet kommit till användning som frälsarkrans.
   En pinne finns att klättra på utifall att en olycka åter skulle vara framme

   Samma sak är det med vattenkannorna.
   De har nu fått krukfat till lock efter att en liten fågel drunknade i en av dem
   i jakten på vätska. Synd att alla skålar och pytsar som vi har lagt ut för alla som rör sig i naturen
   inte hade upptäckts.
   Nu är det väldigt viktigt att hjälpa till med att det finns vatten. Alla behöver vatten.
   Vi fick ett litet regn igår kväll på 2 mm. Ack så ljuvligt men ack så lite

   Idag var allting kruttorrt igen. Vinden torkar ut allting på nolltid.
   Men nu har jag förstått att midsommaren kommer med sedvanligt väder i form av
   hård blåst och regn. Törs jag säga halleluja med tanke på regnet.
   Regn kom, regn kom!
   Man kan dansa runt midsommarstången i regnväder också.
   Vad passar bättre än att sjunga små grodorna, små grodorna då?

   Vid femtiden i morse fick jag ett lätt sendrag i ena foten och måste upp för att få det avhjälpt.
   "- Är du också uppe?" tycktes steglitsarna säga när jag tittade ut genom fönstret.
   Därute var det full fart på ätandet. Många fåglar samsades och icke samsades om frön
   och talgkorv. Nu formligen sprutar det ut fågelungar ur bona..
   ( bilden är lite suddig, men det förstår ju vem som helst att den inte kan bli annat,
    när fotografen inte var ordentligt vaken. Hon hade ju inte gnuggat sig i ögonen ens)
    Jag kröp under täcket igen efter en stund och somnade som ett barn.
    Klockan nio vaknade jag! Så en människa kan sova!

            En myra klättrar på vår kakelugn...
            Uffes myra har använts som väderleksspågubbe en gång i tiden
            Fråga mig inte hur. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att en metalltråd
            har suttit i myrkroppen som har hängts upp under taket. Vid olika väderleksändringar
            har myran rört sig än hit och dit och alltså fungerat som en barometer.
Nu när den har pensionerat sig får den klättra på vår kakelugn.
            Vädret blir som det blir i alla fall.

   Det är tomater på gång!
   Jag som var så sen med att så tomater i år har lärt mig någonting nytt.
   Jag behöver inte alls ha bråttom med att få fröna i jord. I slutet av mars räcker gott och väl

Snart har vi egna slanggurkor. De är på gång!

Nu just ser stora växthuset väldigt luftigt ut.. Om en månad gissar jag att det ser ut som en djungel
där inne. Trenden tycks vara att det ska vara cirkelformat och runda bollar i år.
    Jag köper ingenting till trädgården annat än några säckar eko-jord.
    Det är faktiskt riktigt roligt att ta vara på och använda sådant som man normalt skulle kasta
    bort eller föra till återvinningen. Det mesta får "leva" så länge det går.
    Jag utmanar mig själv på det sättet och försöker skapa något av det som finns tillgängligt.

Nu är det slut på sparrisätandet för vår del. Den får växa sig hög och bli vackert grön....

Den nästsista doftpionen (luktpion) har slagit ut. I år går allt så fort..

    Snart är också doftpionens saga all för i år. Underbart är kort!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   Trots allt och mot alla odds efter sommartorkan, så har vi fått en härlig möjlighet
   att leta matsvamp i skogen. Vilket vi de facto inte trodde ett tag att skulle bli av,
   men vi tog fel.
   Vi har inte hittat stora mängder men tillräckligt mycket
   läcker Karl-Johan (stensopp) för ett tiotal middagar längre fram. Nu är inte svampplockar-
   tiden förbi ännu, om något välsignat regn ännu faller och värmen håller i sig så kan det bli
   några korgar till att fylla med skogens läckerheter.
   Vi tycker om svamp både Uffe och jag.

   Vi har båda konstaterat att det finns väldigt mycket röd flugsvamp i år. Vi har faktiskt inte
   varit med om liknande tidigare. Överallt i skogarna runt omkring oss poppar det upp röda
   vackra svampar. Synd att de inte går att äta men njutbara är det för ögat hur som helst.

Det är förstås onödigt att upplysa andra om att den röda flugsvampen innehåller ämnen som
påverkar nervsystemet. Om man mot förmodan får i sig röd flugsvamp ( hur det nu skulle gå till?)
    så uppstår symtomen ganska snabbt, efter ½- 2 timmar.
    Man får yrsel, blir förvirrad, sänkt medvetande och ibland även
allvarliga kramper. Illamående och kräkningar hör till.
    Symtomen är inte livshotande, men kan
kräva observation och behandling på sjukhus.

   (Röd flugsvamp har varit mycket viktig bland många folkslag, särskilt i Sibirien.
   Svampens hallucigena egenskaper användes i schamanistiska ceremonier.
   De psykoaktiva ämnena går ut i urinen, och ibland kunde resten av stammen dricka urinen från en
   schaman som ätit flugsvamp. En fördel med det var att schamanen i sin kropp till viss del avgiftat
   drogen genom att ta upp de ämnen som orsakar till exempel svettningar och konvulsioner.)

    Människan är en galenpanna; det är bara att konstatera.

    Förr tänkte man annorlunda om den röda skönheten.
    För det första så såg man inte på svamp som mat överlag (nu talar vi om 1700-talet).
    Konstigt nog så ansåg man att röd flugsvamp var en av de få användbara svamparna
    Man kunde bruka den till att ta död på flugor, därav namnet som Linné gav svampen.
Artnamnet muscarius är efter musca, fluga på latin.
    Man lade flugsvamp i mjölk och använde det som insektsgift.

    Senare blev den en symbol för all giftsvamp, men den har faktiskt klassats som en trestjärnig
    matsvamp också, vilket är mycket märkligt.

Under 1800-talets nödår propagerade välmenande myndigheter för svamp bland bönderna i våra nordiska länder. Framgången var måttlig.
Bland storstädernas borgerskap accepterades dock nyheten!! Svamp, givetvis!

Den första offentliga svampexkursionen ordnades på 1870-talet och Frimurarorden
arrangerade en supé i den svenska huvudstaden där man kunde välja mellan bl.a. svampomelett,
stekt och griljerad kremla, vinstuvad yppig ticka och kroketter av pudrad trattskivling.
Men att äta röd flugsvamp var det inte tal om då.
Sådana giftsvampar tålde bara härdade ryssmagar 😜 Sades det.

Svampintresset vaknade till liv när det var brist på mat under det första världskriget.
Det arrangerades svamputställningar där man visade svampbröd, svampsoja, svampboucheér, svampbakelser och liknande. Svampen blev ett ekonomiskt försvar helt enkelt. Man insåg
att man kunde äta sig mätt på svamp och spara pengar (som egentligen inte fanns) samtidigt.

I Sverige beskylldes dock överklassen att lura folket att tro att svamp skulle vara mat för hederliga arbetare, enligt socialdemokratiska medier.
Vid den här tiden började några svampkunniga framföra åsikten att även den giftiga röda flugsvampen gick att äta. Det fanns folk som kryddade maten med en aning röd flugsvamp.
Det hävdades också att två förvällningar om fem minuter gjorde den till en utmärkt matsvamp.

Gunnar Kock, redaktör för Morgontidningen, skrev en mustig svampbok, (1930-talet) i vilken han tog upp 176 matnyttiga svampar, och till dem förde han den röda flugsvampen. Den inordnades i samma grupp av delikatesser som kungschampinjon, vårmusseron och stolt fjällskivling! Det enda som begränsade rangen är ett F inom parentes, vilket anger att flugsvampen kräver förvällning. Svampen har ”en utsökt viltfågelsmak”, skrev Kock.

Den röda flugsvampens matvärde bestyrktes genom en artikel i Svensk Läkartidning år 1938. En läkare hade malt ner 17 flugsvampar och låtit massan stå och dra i koncentrerad sprit. Därefter hade den filtrerats och injicerats i kaniner. Några reaktioner hos djuren kunde inte observeras. Slutsatsen var att röd flugsvamp inte bör ses som en giftsvamp, utan snarast som en välsmakande matsvamp. En professor, tillika svampboksförfattare, skrev att den röda flugsvampen möjligen är giftig i andra länder, men inte i Sverige.

Det händer att röd flugsvamp fortfarande äts med avsikt, men numera är syftet inte att bli mätt utan att berusa sig. Detta ofog startade med hippievågen på 1960-talet. Att vikingarna
gjorde detsamma mycket tidigare lär bara vara en myt. Men det är en helt annan historia.

Apropå röd flugsvamp måste ett varningens ord säges. Den är farlig och bör inte ätas.Ännu farligare är den vita och den lömska flugsvampen. Med dem får inga som helst experiment göras. Dessa arter är livsfarliga även i mycket små mängder. Ingen tillredning kan avlägsna deras gifter.

Ja, så här kan det bli när man vandrar i skogar fulla av röda vackra flugsvampar.
Som vanligt blir jag nyfiken och försöker ta reda på . Det finns egentligen hur mycket som helst
att skriva, men nu har jag redan skrivit alltför mycket om den röda skönheten.
Är ni fortfarande vakna bästa bloggvänner?

Ät den inte! Bara njut av den ändå.
Jag plockar den ibland och använder den som en vacker dekoration på mossa i krukan på trappan.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Det är säkert brukligt nu också och inte bara när jag var barn, att man samlade på glansbilder
Jag vet att det i Sverige kallas bokmärken men vilket som, glansiga är de och var de
Nu när jag åter tar er med till bilmuséet i Malaga känns det nästan som att ta fram den gamla
chokladasken, tömd på godsaker men full av glansbilder.

   Den första glansbilden, glansbilen är en Kaiser Darrin, från USA, tillverkad år 1954
   ( 6 cyl. 90 hp 2600 cc. Modell 161. "Stainless sports car"

     Kaiser står för Henry. J. Kaiser, som kontrakterade designern Howard "Dutch" Darrin
     till att skapa en ny och innovativ modell som skulle ge ett extra lyft åt märket/ "the brand"
     och samtidigt rädda bolaget, som tydligen inte gick så lysande bra.
     Verkligheten blev en annan; den unika bilen var alltför minimalistisk för tiden och endast 435 bilar
   såldes. Den blev dock Amerikas första fiberglas sportbil, vilket betyder noll rost.

   Kanske den skulle ha sålt bättre i våra dagar då vi ofta bekymrar oss för rostiga bilunderreden?
     Nå, allt har sin tid och sin historia.

Kaiser Darrin, samarbetade också med
Jacques Esterel när det gällde kläder.

De kallade det " Den nya vågen",
där tre element tillsammans, mode, design och film,
visade en helt ny livsstil
efter krigsåren,
och som drog med sig oerhörda mängder av fans.

Saint-Tropez, Brigitte Bardot, La Madraque, Byblos, sportbilar, jakter, hippie-chic , nämns
Lite senare även Pink Floyd (1971)
Esterel ( nu för tiden ignorerad) var den mest innovativa i sin generation, med tyngd på att göra modellerna kända på sina catwalks.

Listan på berömdheter
är lång i det här sammanhanget, så lång att jag inte ens orkade anteckna allt.

Men jag fick med Helena Rubinstein, drottningen
av kosmetika,
Johnny Halliday tog del av företaget som Esterel
hade skapat osv.osv...

Esterel gifte sig med Jacques Charrin...viktiga saker
att veta, haha...

Nå, jag fick en bild med av klänningen som Esterel
har designat i alla fall.

Bilen ovan är en Renault ( Frankrike) från 1930.

8 cyl. 100 hp. 4200 cc. Modell TG Nervastella.

Kallad den surrealistiska bilen inspirerad av Salvador Dali.

Ni ser själva varför eller hur? 😉

Den liknar faktiskt på konstnären eller hur?

Modellen var beställd som en jaktbil. Mr. Astor, ägare av Hotel Waldorf Astoria i New York

ägde den här bilen en gång. Vad han jagade berättas det ingenting om däremot

Klänningen invid bilen är gjord av Jacques Heim i samarbete med Renault.

Jacques Heim var en inspiratör i sin tur för Christian Dior.

Så där ja! Så kom vi äntligen fram till en bil som jag hade sett skymten av redan många gånger

i bakgrunden när jag tog bilder av andra bilar.

En Stanley Steamer årgång 1910 från USA, Lokomotivet på vägen.

En av de första bilarna som klarade av att köra 100 km /h.

En Joakim von Anka-bil? Mina egna funderingar bara ....

Det här är väl ändå Farmor Ankas bil?

I alla fall är det en Milburn Electric, 1916 från USA.

Elektriciteten hade kommit in i bilden, i bilen. Modell 22; kallad Brougham".

Helt rätt i tiden sades det. 4000 bilar tillverkades mellan 1915 och 1923.

Sen tog General Motors över företaget.

Till slut i detta lilla vintage-inlägg visar jag hattar, hattar och åter hattar.

Alla lagda i glasmontrar och på grund av detta uppstod en hel del speglingar.

En snygg klänning syns

i en av montrarna.

Nu stänger jag locket för den här gången på min glansbildsask.

Ha en fin måndag alla!

Väderspänningar ?

3 mm

26 millimeter och....

Det tar sin tid att landa

Augustireflektioner

Zucch...ini

Dags att ta ner tårna...

Septembervardag

Ett svep in på bilmuseet i Malaga

Något riktigt vettigt att komma med

" Dom kan vi använda igen.....

"Glassen smakar inte lika gott längre",

Många klänningar, ett par bilar

I spadvändartagen

Glamour

Det ser lovande ut

Matliga funderingar

I torrtid...

Röd skönhet

Glansbilder