Äventyret framtiden

    Min salig far Nils brukade tala om den gula faran när jag var ett barn.
I all synnerhet efter genomläsningen av Stockholmstidningen kom den farandes
    över köksbordet i riktning mot min mor.
Röstläget sänktes och allt blev så klurigt på något sätt för en liten jänta
som spetsade öronen lite extra. Hon hade inte sett någonting farligt och gult men
    att det var allvarligt förstod hon nog. Men som det barn hon var så tog hon det inte
    desto allvarligare än så och något svar på vad den gula faran var, det fick hon aldrig.

Nu vet hon förstås vad som menades men trots att åren har gått och blivit riktigt många
sedan hon satt vid köksbordet med sina föräldrar har ingen gul fara gjort något större väsen
av sig.
    Den kom liksom av sig innan den ens kom igång.

Men nu undrar jag i alla fall om den inte var och hälsade på här för några dagar sedan.
I kommentarsfältet i bloggen ramlade det ner en drös med kinesiska kommentarer.
    Många, många likadana men med olika avsändare.
Så såg det ut i alla fall.
    Jag förstår ju inte kinesiska men vet att det var kinesiska.

    Först förstod jag ingenting alls annat än att jag hade blivit invaderad på något sätt.
    Inte från yttre rymden, men från något håll kom attacken.
    Vid det här laget har jag lärt mig att inte öppna någonting som ser misstänkt ut,
så jag raderade alla kinesiska, rödfärgade kommentarer hejvilt.
    Så blev det lugnt ett dygn.

    Sen kom de igen "kineserna" och samma procedur genomfördes.
    Radera, radera, radera, tömma soptunnan, virusscanna och spara ner inlägg utifall att...
    Tre dagar i rad fick jag hålla på så där och med ens förstod jag att den gula faran
    var här.

Till all lycka blev datorn inte virussmittad eller så men om jag hade klickat
    på avsändarna så vet jag förstås inte vad som hade hänt. Men jag "ströp" fienden
    genast på bästa sätt och rapporterade till Blogger om problemet.

    Sen blev jag arg på Trump, ni vet presidenten!
    " Det är hans fel", sade jag åt Uffe.
    " Han ska inte bråka med Kina för nu bråkar de tillbaka."
     Blogger är ju amerikanskt!

    "Du får skriva åt kineserna och säga att du är ålänning", kontrade maken.
Så långt hann jag aldrig, men det räckte kanske bara med tanken?
Öbor är inte att leka med!

De lade ner. De slutade kommentera
Eller kanske Blogger fick ordning på invasionen?

Uffe, å sin sida, har sedan barnsben hört talas om den röda faran.
Det brukade hans far alltid prata om.
    Och eftersom bokstäverna/tecknena var röda så kanske det inte alls var den gula faran?
De skrev säkert på kinesiska för att förvilla!
Putin kan man ju inte heller lita på.

   Nå, hur som helst så är det ingen fara på taket längre.
   Allt är som det ska vara igen.
   Tillsvidare i alla fall.

    Bilderna har förstås ingenting med farorna att göra. De visar bara att hösten är här
    när den är som allra vackrast.

      Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Fördelen med att vara pensionär är att man kan sova precis så länge man önskar. Om man kan...
Jag har lätt för att sova och vaknar oftast av att småfåglarna vaknar i syrenhäcken utanför vårt
sovrumsfönster. De vaknar när solen börjar gå upp och på det sättet fungerar vi ungefär lika,
de och jag.
Uffe sover gärna lite till, för han hör helt enkelt inte den högljudda morgonserenaden
som väcker mig.
Hans hörapparat ligger på nattduksbordet och sover den med.
När jag svängde benen över sängkanten såg jag att det var snudd på vitt på marken.
Inte helt oväntat, för igår kväll såg månen ut att snart bli trind och rund.
Då brukar nätterna bli kallare.

   Jag drog på mig morgonrocken och satte de nakna fötterna i de vinterfodrade stövlarna, ryckte
   kameran åt mig och gick ut i trädgården som var lika sömntuteaktig som vi tvåbenta också var.
   Älvorna dansade på åkern på andra sidan vägen...
   Närmast i bild ser ni mitt senaste trädgårdsprojekt....det är inte alls färdigt än och jag får lov
   att återkomma till det i ett senare inlägg.

Det finns fortfarande en del att göra i trädgården men i stort sett så är trädgårdslandet
nästan helt och hållet spadvänt. Till vänster väntar pepparroten på att bli mindre och bakom
vinbärsbuskarna i bakgrunden finns ogräs som ska tas bort men sedan får vintern ta hand
resten. Normalt brukar jag ha jorden täckt, men i år har det inte funnits tillräckligt med täcknings-
material. Gräset som har vuxit nu under hösten har varit fyllt av ogräsfrön så tyvärr...
Persiljan lyser grönt i mitten av allt det svarta.

Temperaturen på norra sidan av huset stod på + 2,8 grader när jag gick ut....
Det har inte regnat men nattfukten gjorde sitt för att bilda droppar överallt

Bergklinten vid växthuset har som vanligt fått en ny vår trots att det är höst

   Så brakade det till i buskaget öster om huset och någon "ropade" förskräckt....
   Jag väckte Filip! Han är också en sjusovare tycks det som.
   När jag rundade huset hade han satt sig på den gamla hammockställningen ( som vi använder
   som mattpiskarställe). Där hade han fin utsikt över sina domäner. Är man herre på täppan så...

   Jag gick huttrande in igen och satte på kaffemaskinen. En liten stund senare steg Uffe upp.

   Livet är gott att leva just nu.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Det har blivit en tradition för min del att jag tar skottkärran och drar iväg med den och sekatören,
om inte precis till skogs, så i varje fall till skogsranden som går längs berget ovanför vår tomt,
för att hämta granris och mossa till gravarna inför vintern.
Allhelgonahelgen är först om två veckor men av erfarenhet har jag lärt mig att marken kan
    vara rejält frusen då, så jag tänker vara ute i god tid så jag kan sticka ner grankvistarna i jorden
    utan större möda.

Att vi hade torrt i somras syns bra på berget. Alla småplantor av tall och björk har döden dött...
Nu står de som små bruna monument kvar och lyser på sitt sätt mot den vita mossan

Tänk ändå. Så nära och så olika. Den ena enen är nästan död och den som står tätt intill är
grön och fin. Fukten har inte räckt till åt dem båda. Tur att inte båda dog.

   Som brukligt är kommer jag inte hem enbart med sådant som tillhör naturen.
   Nu ligger plasten som har funnits runt en ensilagebal i vår soptunna. Tryggt och säkert tills
   Kuhlmans åkeri kommer hit och tömmer tunnan.

På vägen tillbaka gick jag genom prasslande lönnlöv. Hösten är vacker så in i baljan
Det är mysigt att stövla på bland alla löv som ligger på marken.

    Vid vårt lider ligger mängder av vackra asplöv.
    Vi har ett större projekt "avliva aspar" på gång sedan våren, Uffe och jag.
    Aspen sprider sig som en löpeld och nu just har den fått grepp om vårt nordöstra tomthörn
    och vi försöker få ett annat grepp om det greppet.
    Krafter möts. Två envisa människor mot en hel drös med aspar och aspslyn.
    Jag antar att vi kommer att få kämpa på länge än men vi är ju envisa båda två så....

Vi barkade många aspträd och mycket aspsly togs bort i våras.

Till en rätt stor del så har vi lyckats bra. Många småaspar har givit upp andan...

och några större dito. Den på bilden är död och gick av när det blåste som attan tidigare i höstas.
Nu väntar en mera handgriplig åtgärd med sågen....Kampen fortsätter helt säkert rätt länge än.
Skam den som ger sig.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Den frågan ställer vi alltid till varandra, min barndomsvän Kalle och jag när vi träffas,
när vi någon gång nu och då får till ett möte, ofta väldigt spontant.
Gärna över en kopp kaffe.
Och så minns vi allt som hände då för ca sextio år sedan.
Med tydlig klarhet.
Tror vi i alla fall.
Så skrattar vi länge och väl och nya minnen dyker upp på nostalgikartan vart eftersom
samtalet fortlöper

Så roligt vi hade, trots att allt var långtifrån en dans på rosor.
Vi är båda överens om att vi har haft en lycklig barndom,
en barndom att vara glad över, även om det fanns berg och dalbanor i vår omgivning.
Hur många som helst.
Barndomen var på sätt och vis rena nöjesfältet.
Dalarna angick inte oss i den meningen.
De gav oss bara extra kraft att ta oss uppåt igen.
Vi dammade liksom av oss och så var vi i gång igen,
accepterandes att livet är som det är.

Vi var barn och de vuxna gjorde sitt för att förskona oss från sina problem.
Åtminstone till den grad de kunde och hade makt att göra det.
Och där de inte lyckades hålla oss undan verkligheten,
inser vi nu senare att bara har stärkt oss.
Är du rädd av dig? frågade Kalle.
Nej, inte särskilt mycket, kontrade jag.
"Nej, vi har ju vuxit upp på Köpmansgatan!!!"
Så skrattar vi hejdlöst igen, ungefär som om vi har kommit på den
gordiska knuten vad gäller livet och att överleva på ett positivt sätt.

"Kommer du ihåg att min farfar alltid ville bråka med mig, reta mig, när jag hade byggt snökoja"?
"Varje dag när han körde ut med sin Duett, så "råkade" han alltid backa i den med ödesdigert
resultat. Jag måste alltid bygga upp den på nytt. Så förbannad jag var", sade Kalle.
Att se Kalle arg som ett bi, lätt antändlig sedan småbarnsåren, var inte något problem alls att minnas.
Sådana var vi båda två och kanske är vi det lite grann ännu, trots att åren har gått.

Det här är nog ingen Volvo Duett men med lite fantasi så kan man kanske få det till en sån 😉

Men är man sin namnes sonson då går det som det går.
K.vattnade sin koja och under natten frös den till hård is.
Följande morgon stod den då lille K. i köksfönstret hemma hos sig och
väntade på att hans farfar skulle göra som han brukade göra.
Mycket riktigt.

Farfar fick åter den där speciellt retfulla glimten i ögat och "råkade" backa på kojan.
Igen.
Men nu sade det klong så det hördes ordentligt, sade K.
som stod och skrattade ont i magen på sig själv.
Han insåg nog att Duetten
kanske råkade få en buckla,
men det var som om det skulle kvitta...
Och kvitt blev hans farfar och han.
Remi kanske man kan kalla det?

Det var slutbackat på snökojan efter det.

Så många härliga minnen vi har K. och jag.

Jag ser framemot vår nästa spontana träff.
Våra äkta hälfter skrattar lika mycket de också om de är med,
skakar på sina huvuden och ler.

Idag var det bara vi två, Kalle och jag, över en kopp kaffe och många skratt.
En fin dag blev det, tack för den!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Så befinner jag mig åter i bilmuséet i Malaga.
    Nå, rättare sagt så var jag där i februari i år men jag har inte visat er allting vi fick se och uppleva
    där ännu, så jag fortsätter ett tag till på mitt eget lilla Vintage-tema.

Nu har vi kommit till den trånga avdelningen. Bilarna står så tätt att det var svårt att ta
riktigt bra bilder. Antingen fick jag med en hel radda med bilar i bakgrunden eller så är det
"gå inte längre än så här"- rep överallt.
Jag tog många bilder, men bara ett fåtal duger att visa upp.

Läcker är den ovanstående bilen av märket Cord ( USA) årgången är 1937
Tekniska data är : V8 125 hp 4700 cc, modell 812 "Sedan" för den som vill veta detta.
Den kallas helt sonika till Westchester.

Bilen räknades till en av de mest visuella, överraskande och avancerade bilarna genom tiderna,
enligt mina anteckningar. Den var för sin epok den mest avancerade , men olyckligtvis så fick
Cord ett väldigt kort ( 4 år) liv. Den stora depressionen tog över och så var den sagan all.

   Vi befinner oss fortfarande i USA men har nu landat i ett nytt decennium.
   Imperial är märket på ovanstående bil, årtal 1956
   Tekniska data V8 280 hp 5800 cc. modell C70, " Crown Limousine"
   " Crowned Heads"är namnet.

   Den här bilen byggdes för välbeställda och högt rankade personer i världen
   Endast 175st tillverkades.
   En av dem tillhörde Rainier av Monaco. År 1956 använde han
   den för att plocka upp sin blivande fru, Grace Kelly, från fartyget som hon anlände med
   från New York

   Den här typen av historiska små berättelser använder museét sig ofta av när de
   beskriver bilarna.
   Egentligen lite ointressant men på ett annat sätt också lite "gulligt".

   Gult är inte fult. Inte i min värld i alla fall. Jag blir glad av gult
   Ford i USA målade i alla fall den här Thunderbird 1 -modellen år 1955 så den syntes ordentligt.
   Teknisk data : V8 193 hp 4800cc.
   Den kallades " Ford flies again" . Rullar skulle jag själv säga
   Och åter lite "dekorativ" historia. En av bilens ägare var Arthur Miller, manuskriftskrivare
   samt en av Marilyn Monroe´s män. De var gifta ett tag med varandra. Viktigt att veta...😉

Åh, titta! Äntligen en klänning!

Den står bredvid en Cadillac (USA) från 1947
V8, 150 hp, 5700 cc modell 62 11
    kallad Transatlantic.

Efterkrigstiden var excellent för märket Cadillac. De var de första amerikanska bilarna
som anlände till Europa efter kriget. Huvudproblemet var att det inte fanns tillräckligt många
bensinstationer när man skulle fylla på bilarnas tankar. De drack 30 liter per 100 km.
I jämförelse kan jag berätta att min lilla Virtanen (Toyota Corolla) tar ca 6 liter på samma sträcka.
Undra på att det inte gick att köra hur långt som helst med en Cadillac om det inte fanns
bensinstationer på betryggande avstånd. För min inre syn ser jag bilar ståendes vid vägkanterna
    när soppan har tagit slut och förare som vandrar med tomma plåtdunkar i händerna för att få
tag på nödvändiga droppar till bilen. Tröstefullt var kanske att det är bra med motion.
    (fast jag tvivlar på att de tänkte så)

   När jag nu är inne på Cadillac-spåret så fortsätter jag där.
   Den ovanstående karamellen är från 1949, V8 150 hp, 5700 cc, modell 62 111
   Kallad "Grandeur".
   Om jag minns rätt så var den här modellen för dem som ville ha komfort och hög klass.
   Modellen på bilden kostade runt 3.497 dollar på den tiden det begav sig. Säkert väldigt
   mycket pengar då.

Så stod den här dressen där mitt i allt bland alla Cadillacsen. Snyggt tycker jag....

   En Cadillac 1959.
   "The Apogee". V8 345 hp. 6400 cc. Modell Eldorado 111

   Nu har vi kommit till den tiden då Cadillacsen
   ( kan man säga så? Jo, man kunde, ingenting farligt hände)
   bättre representerade den amerikanska kulturen, med tanke på storlek.
   Den här varianten
   är 5,7 meter lång, har enorma vingar, sufflett, mängder av krom osv
   Den har mycket av allt helt enkelt.

Den här dressen är också väldigt vackert! Vem som har designat

dressarna är jag osäker på. Någonstans har jag ett minne

som säger Prada? Äh, det spelar ingen roll eller hur?

Ögat kan njuta ändå.

   Pink! Ja, just det! Den färgen symboliserade de amerikanska Cadillacsen under början
   av 1970-talet. Modellen ovan är från 1971, V8 365 hp 8200 cc, modell Eldorado V11
   kallad Pink eller Rosa på svenska.
   Elvis Presley gav en rosa Cadillac till sin mamma som present och så var det igång.
   Kanske inte alla mammor fick en rosa Cadillac precis, men många ville ha sådana
   Det var mycket som var rosa på den tiden. Minns ni?

Behöver jag säga så mycket mera än Glam Rock?

Nu bryter jag mönstret av det här inlägget!

Excalibur är märket på bilen ovan och från USA. Uppriktigt sagt så har jag aldrig ens

hört talas om det, än mindre är att jag nästan bryter tungan av mig.

Bilen tillverkades år 1983, så den är snudd på riktigt modern.

V8 (igen) 155 hp, 5000 cc, modell 1V Phaeton.

När jag läser mina egna noteringar från besöket förstår jag bättre varför jag

inte har "upptäckt" bilmärket tidigare. Bara några få bilar tillverkades nämligen.

En av dem gjordes för hand för Schwarzenegger.

De få som kom till, blev populära hos dem som ville bli sedda.

De kunde visa sitt överflöd, sin rikedom, eller sin goda smak och elegans?

( inte mina ord, utan noterat av museipersonalen, jag bara översätter och återger)

Och visst, när jag tittar närmare på bilen kan jag tydligt se hur Schwarzenegger sitter vid

ratten och ler med stor mun och vita bländande tänder.

Men mera en annan gång.

Nu får det räcka för den här gången.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Det är först nu som man märker av att hösten är på väg mot vintern.
    Det har blivit rejält kallare, med frost på morgnarna ( dock inte här ännu, men på många
    andra ställen på Åland).
Magiskt vackra är solnedgångarna.

    Nu för tiden så ser vi dem inte lika "tydligt" från vår kökstrappa, så som vi gjorde förr om åren.
    Träd och buskar har vuxit sig höga, men likväl så njuter
    vi stort varje kväll när solen går ner.
    Det är inte alls ovanligt att vi går ut på trappan för att titta på det vackra skådespelet.
Vi blir riktigt andäktiga

    ( Nej, jag kan inte såga ner träden, de är inte våra, utifall att någon tänkte så 😉)
    Nästan hela himlen färgas röd just innan solen försvinner i väster (headern)

      Rådjuren börjar dra sig hitåt igen mot matplatsen. Här om morgonen tog jag bild på en
      årskilling utanför vårt köksfönster. Hon har förmodligen förlorat sin mor på något sätt.
      Bilolycka? Jakt? Det vet jag inte. Normalt brukar inte jaktlaget skjuta getter med killingar.
      De skjuter killingarna först om det skjuts. Nå, det där får jag inget svar på, det är bara mina
      spekulationer. Vad som helst kan ligga bakom att hon är ensam, den lilla tjejen.

    Ekorrarna hör till den vardagliga bilden, förstås. En ny kull är här och äter sig mätta.
    De är aningen naiva, för vi kan gå förbi korgarna på riktigt nära håll och prata med dem. De bara
    tittar på oss med stora pepparögon. Sötnosar! Korgarna byter jag med jämna mellanrum.
    Ekorrar och fåglar städar inte särskilt bra efter sig så det samlas en del i botten på "gungorna".

Fasanerna är också här, förstås. Filip struttar på i sitt stora revir och springer mellan alla sina fruar.
Dessvärre så har kycklingarna gått åt. Möjligen finns det bara en liten kvar av alla som fanns
från början. Någon i naturen tycker att de är goda. Sparvhöken? Räven?
Ledsamt nog blev en av fruarna blev överkörd förra veckan. Det gör ont.
Men vi kan bara se till att de har det bra medan de lever.

En vecka framöver lagar jag middag åt våra goda vänner Lutz och Claudia och åt oss själva.
De är här och invintrar sitt sommarställe. De får lägga krafterna på det och jag ser till att de
får energi och kraft att göra det. De drar upp båtar, städar undan, röjer i skogen, slår igen
och så vidare...
Så här har vi gjort under många år tillsammans.
Senare under vår och sommar och tidig höst finns de här hos oss och hjälper oss i sitt ställe,
på olika sätt.
Och under tiden så har vi det trevligt tillsammans med långa kvällssamtal.
Ett bra sätt att umgås på.

   Nu är tiden då det känns extra bra att tända ljus .

   Ha en fin helg alla!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Nu och då brukar jag titta bakåt i bildarkivet och se hur det såg ut för exakt ett år sedan.

Så ock idag.

Det visade sig att idag på dagen är det ett år sedan jag med Uffes vänsterhandsbistånd,

lade den stora, gamla bykgrytan på den gamla stenkvarnen vid vårt grindhål (utan grind och staket)

Bykgrytan har en riktigt gammal historik egentligen, inte bara en ettårig, men i grindhålet har den

bara funnits ett år. För övrigt är den över hundra år, den rostiga skönheten, nu med hål borrade

i botten så att allt överloppsvatten rinner ut.

Att byka i den över öppen eld, blir alltså inte av längre.

Den har gått i pension för längesen från sin huvudsyssla under den tid,

då numera vårt hem och hus var skola för traktens alla barn.

Undrar vad allt den har tvättat rent?

   Så blir det som det blir ibland. Jag blev nyfiken på vad jag själv har tagit för bilder under
   grytans ettåriga "liv" i grindhålet.
   Nästa bild jag hittade i arkivet var från den 25 december (-17), då mörkret föll över byn.
   Att grannarna, både på Mellangårds och Vestergårds är hemma går inte att ta miste på.

    I tallriset i grytan hängde jag gamla lyktor. Numera har de gått hädan via Returdepån.
    Efter några vintriga stormar suckade de till och mörknade. Nej, det gick inte att byta ljus i dem.
    I år blir det något annat som plockas fram ur förrådet som får lysa upp istället.
    Allt har sin tid, även en slinga med plastiga lyktor.

Här skriver vi Tjugondag Knut-18

Julen har sopats ut, de gamla lyktorna
är ett minne blott och granen fick
vara kvar ett tag, placerad i
grytan.

Efter det så blåste det småspik
och sydostliga vindar...
Grytan föll av pinn!

En omöjlighet skulle jag tycka,
men vinden tyckte annat. Lätt som en plätt
sjöng den och så brakade det till i den gamla
rostiga grytan.

Där stod grytan på sniskan, fastfrusen
i marken, ända tills våren åter var i faggorna.

( Vi rymde till Malaga några veckor
så vi såg inte eländet)

När vårens sol hjälpte till att tina bort vintern, fick jag hjälp av Ritva, glaskonstnären att lyfta upp grytan på dess piedestal igen.

Tung som attan var den, fylld av frusen jord.

Tallris och granruska eldade vi upp
när det blev Valborgsbrase-tider.

     Wilhelm var här med sin mamma under Valborg och 1 maj.
     Han placerade sina ballonger i grytan i väntan
     på att fara hem igen.
     Innan hade jag lagt glasflöten och murgröna i grytan som prydnad
   men visst är det mycket vackrare med glada ballonger.
   En idé som jag antagligen tar över.

   I maj hade jag tusensköna, vårlökar och liknande i grytan men ingen bild finns...

   Så fick vi en petunia, kallad Pia Berta Gunilla efter givarna, som har varit helt otrolig.
   Så den har blommat! Så stor den har varit!
   Bilden visar hur den såg ut i slutet av maj.
   Den blev mera än dubbelt större under sommaren.

Igår såg blomman ut så här...

    Allt har sin tid, även om man heter som man heter. Nu har jag inför november
    dekorerat med mossa, murgröna, kärleksört och romersk riddarsporre. Några grankvistar
    också lite grann på sidan om.

    Till julen blir det andra bullar av 😉 Då får grytan ett nytt utseende igen.

    Till historien hör att jag använde grytan i trädgårdslandet ett tag. Jag tyckte jag var så fiffig så,
    när jag planterade pepparmyntan i den. Alla vet ju hur pepparmynta är, man blir aldrig av med
    den. Hur det nu gick till så lyckades jag över förväntan med att ta död på pepparmyntan i
    grytan, fast det inte var ursprungstanken. Den bara dog! En omöjlighet egentligen....
    men innan dödsfallet hade myntan sett till att överleva fröledes medan rötterna förtvinade.
    Pepparmyntan sticker upp lite här och där i hela trädgårdslandet nu istället.
Så tji fick jag.

Så här kan det bli en helt vanlig måndag, när vintertiden har inträtt.
En grythistorik blev till!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Väderleken är vad den är den här årstiden.
Stormen ryter lite mindre än vad den gjorde under gårdagen, då många ställen på Åland
blev strömlösa av och till.

Här klarade vi oss helt och hållet utan att bli strömlösa, fastän elen någon gång "lovade"
avbrott, blinkade och tycktes svaja och gunga, innan den ändå bestämde sig för att stanna kvar.
Jag såg till att ha ficklampan bredvid mig eller i handen var än jag rörde mig i huset; jag vet ju hur ohemult mörkt det blir när strömmen går. Mörkt ute, mörkt inne (men inte i sinnet)

Många har haft flera timmars avbrott och givetvis kan man ha roligare än så.
Men sist och slutligen så är det sådant vi får leva med av och till här ute i havet
Om man ser sig om ut i världen så borde jag överhuvudtaget inte ha skrivit det jag nyss skrev.
Allt detta är som en pytteliten förnäm fis i rymden.

Jag behöver knappast ge några exempel på hur hemskt folk har det på så många olika ställen
p.g.a översvämningar, jordbävningar, terror, krig och gud vet allt.
I jämförelse har vi det mera än gudagott att vara.

Jag imponeras av hur bra mycket fungerar här p.g.a. människors stora välvilja.
Katthjälpen på Åland r.f. har under det senaste veckoslutet fångat ett stort antal av de fyrbenta hemlösa raringarna och låtit kastrera och sterilisera dem.
En veterinär har skött om den sysslan
i dagarna två utan att ta det minsta betalt, en annan har upplåtit sin klinik,
frivilliga hjälpare har funnits runt omkring och skött om allt det andra praktiska .
Efter ingreppen har katterna fått, om inte nya hem, så tillfälliga hem under tiden man letar
efter ett nytt hem åt dem. Och folk ställer upp i den mån de kan.
Folk ger mat och annat till katthjälparna som finns i Mariehamn men som verkar runt hela Åland.

Vi diskuterade också här hos oss om vi skulle ta emot ett par katter, men insåg att vi inte kan det
eftersom vi ofta är på resande fot. Vi älskar katter, både Uffe och jag och känner ett stort ansvar
för att de ska ha bra på alla sätt och vis.Just därför avstår vi. Katten ska ha sin människa.
Däremot tänker vi bidra med torrfoder och burkmat och eventuellt annat som behövs.
Vi drar vårt strå till stacken på det sättet och det känns bra att kunna vara med
på ett hörn på något sätt.

Sen är jag förstås urförbannad på folk som lämnar sina sommarkatter vind för våg när hösten kommer. Synen på katten är fortfarande väldigt låg.
Något borde hända via lag! Dyra böter (pengar) brukar få folk att tänka till.
Jag tänker ta tag i några av mina politikervänner och jama till ordentligt.
Om det behövs så kan jag klösa till lite grann också.

Jag tänkte inte alls skriva det jag skrev, men nu är bokstäverna på plats.
Bilderna jag har använt i inlägget är sådana som jag har "hittat" i oktober-arkivet.

Vem bryr sig om att titta ut på granarna som viker sig dubbla och regnet som drar
förbi i horisontalt läge när man kan minnas hur det har varit under denna ljuva oktober
som nu sjunger på den absolut sista versen för i år

Imorgon skriver vi november.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Så är det fredag igen och veckan sjunger mot sitt slut.
Det är dags att ta tag i mitt eget lilla vintagetema.
Jag vandrar åter på golvet i bilmuséet i Malaga.
Vid det här laget har jag kommit till andra änden av det stora huset där samlingarna finns.
Runt hörnet längre fram på bilden där en jaguar hänger väntar den sista slutrakan
Men rakan är lång. Efter en överblick av det hela så kanske jag är klar lagom till Lucia?
Få se hur det går ?

    Roligt är att flera av er så tålmodigt följer med mig/oss bland all glitter och glamour.
    Det är också en sida av livet och som åskådare är det kanske ännu roligare än
    att vara ägare till all glans. Är man fri som fågeln själv och inte har ett ägaransvar
    är det lättare att njuta av det här kalaset som bjuds att tittas på för den som vill.

   Dagens första bil är en Rolls Royce, from England "you know", årgång 1987
   V8, 200 hp, 6700 cc, modell Silver Spirit
   "The Jet Set Car"

   Kan ni tänka er att ha en bil dekorerad med Swarovskikristaller ? ( Susana Martins står för
   designen).
   Om min lilla "Virtanen", Toyota Corollan, skulle stå och gnistra
   på samma sätt så skulle alla fåglar i närheten få huvudbry och kanske göra allt för att
   få bort kristallerna, med hjälp av både näbbar och klor och slutligen fullständigt
   skita i (läs på) allting.
   Det jag menar är att var och en på sin plats.
   Här hos oss skulle en RR med Swaroskikristaller vara väldigt malplacerad.
   Men där den står är den gnistrande på alla sätt.
   Museét framhåller att en bil av den här valören skulle säkert ha passat Elisabeth Taylor som hand
   i handske och att Michael Jackson skulle ha passat som chaufför åt henne i densamma.

   En syn och tanke jag kan dela, absolut. Där sitter de ju, de goda vännerna!

   Kläderna har de hängt av sig, Michael bakom bilen och Liz Taylor på sidan om ...
   Hennes päls består av tre olika pälsslag, bl.a. mink och panter.
   Pur och ren elegans och en garanterad succé i Hollywood.

Från den ena ytterligheten till den andra 😀

Vad sägs om en fransos vid namn Helicron 2 från 1932 ?
Ja, det är en prototyp, färdig att ta en flygtur ( Ready to take flight)
    Prototypen var skapad av Marcel Leyat efter slutet av det första världskriget.
    Under den tidsperioden var det nödvändigt att återvinna många slags motorer.
    Det finns endast två kända exemplar av Helicron. Det andra finns i Lane Motor Museum
    i Nashville i Tennessee.

En riktig läckerbit är det i mina ögon. Undrar hur det skulle vara att köra den i snöoväder?

Nu tar vi ett hopp ända fram till år 2009 och Solar, kallad Spaceship
Också en prototyp, som är identisk med den berömda SolarWorld No 1, vilken år 2007, vann priset för den vackraste "solar car in the world,
i Australien. Denna är tillverkad i Bochum i Tyskland. Bilen är täckt av solpaneler som transfomerar solljus till elektrisk energi som fyller batterierna.

Smart!

Väggdekorationer kan se ut så här också

Plötsligt så befann vi oss i Star Wars.

Prototypen Aire Comprimido är från 2011

Särskilt vacker är den inte men likväl rätt rolig att betrakta.

Mannen, bakom mannen i mitt liv, gjorde inte mycket väsen av sig på något sätt

Han bara stod där som en stod.

                                             Att fotografera svarta katter och svarta damer
                                             är ingen lätt match alls, men ni kan säkert ana
                                             att klänningen är snygg i alla fall.

Så denn ja, som dansken säger. Så här långt kom jag idag!

Jag önskar alla en skön Allhelgonahelg!

En god väninna vigs till den sista vilan imorgon.
"I kärt minne bevarad käraste Tove, tack för alla fina stunder vi har haft och fick tillsammans! "

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Ibland händer det att vi får besök av det mera ovanliga slaget
I och för sig så är det snart två år sedan det här hände, men av någon märklig anledning
har jag glömt bort att visa gästen
som damp ner här den 1 december 2016.

Jag var så säker på att jag hade gjort det men när jag tittade efter
så märkte jag att nähä, det har jag inte alls gjort ett inlägg om.
    Så nu blir det av istället, sent omsider.

Ormvråken i sig är inte ovanlig alls men vi har varken förr eller senare fått besök
av den så här mitt framför våra ögon som vi fick då.
    Över åkern nedanför oss har vi sett den ryttla och flyga i cirklar i jakt på sork och annat
    men då på högre höjder.

Jag kände mig nästan skurkaktig när jag insåg att den stackars vråken
trodde att den hittade ett lämpligt (blodigt) byte som låg på marken,
men fångsten blev inget annat än resterna av ett granatäpple.
Rådjuren ville inte heller ha den sortens äppel så därför låg det kvar på marken
nära deras matställe.

      Efter en liten stund på marken lättade den och flög till sparvhökarnas pinne.
      Där brukar de sitta nu och då, spanande efter lunch och middag.

      Så gjorde även ormvråken....

Att våra skator tror att de är allra minst örnar har vi nog förstått redan tidigare

och nu vi fick också bekräftelse på det när den ena av dem satte sig mitt framför näbben

på ormvråken med bara en 30-40 cm avstånd emellan dem.

Undrar vad den sade åt ormvråken?

"Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig"?

Så där som man själv ropade då man

lekte" ta fatt" när man var liten, åt den som jagade en.

Aningen dumdristigt tycker jag att det var, för till ormvråkens föda hör bl.a. småfåglar men

den tar också fåglar i storlek med fasan om det kniper.

Kaniner lever också farligt.

(ormar hör inte alls till favoritfödan, trots namnet)

Nu verkade den mest förtrytad över att den bara fick tag på ett granatäppelskrutt

och blev "retad" av en skata.

En stund senare flög den sin väg.

Kanske mot Afrika, för där brukar de hålla till från december fram till mars-april följande vår.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

    Vi har för vana att ta en ca 1 timmes promenad/vandring varje dag om bara vädret är på vår sida,
    vilket det för det mesta är. Att ta sig över stock och sten hör till och då ligger
skogsområdena runt omkring oss bra till för våra motionsrundor.
    Att gå upp och ner i terräng är väldigt bra för Uffe som tränar för
    balansens skull mera än någonsin. Hans rörlighet efter stroken för drygt två år sedan
har blivit mycket bättre och stabilare. Rörelsen är oerhört viktig i det här sammanhanget.
Givetvis så är det bra för mig också som får all rörelse liksom på köpet

Bara början här...korgen blev halvfull

För säkerhets skull tog vi en svampkorg med oss och otroligt nog kom vi hem med den
halvfylld. Mestadels med Karl-Johan ( 5 nov!!!) , några trattisar, en smörsopp och....

fem kantareller. De första för året!
Förmodligen också de sista men man vet ju aldrig.
Den här hösten överraskar.
Trattisar har vi plockat ända fram till nyår tidigare men
inte kantareller och allra minst Karl-Johan.
Och jag som trodde att det inte skulle bli någon påfyllning i svampförrådet
den här hösten.
Men tack och lov så trodde jag fel.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Jag fortsätter lite till på det tidigare inlägget om den oväntade svampskörden.
På vägen hem med svampkorgen mötte vi grannbyns sötnosar som ställde sig
på två ben när de fick se oss...

De var tre "flickor" som var ute och motionerade med sin matte.
Och visst kan man ju smälta som smör i solen när man tittar in i Madonnas milda ögon.

Väl hemma på gården igen såg vi att någonting hade hänt...
Bredvid min bil låg en sparvhök. Död. Troligen hade den flugit rakt in i bilen och brutit nacken.
Antagligen hade den jagat en liten fågel eller en ekorre som klarade sig undan med att
ta sin flykt till under bilen och så gick det som det gick

Jag tog bilden uppifrån på vår kökstrappa...

                Sparvhöken är en väldigt vacker fågel
                Jag tog genast kontakt med Ålands Landskapsregering och
                en av deras naturvårdsintendenter.
                -"Jadå, kom hit med den bara !"

                Nu ska den vackra fågeln bli uppstoppad.
                Vad som sedan händer vet jag inte riktigt,
                men jag antar att någon av de åländska skolorna får fågeln så att barnen
                lär sig hur sparvhöken ser ut.

                Vi har redan tidigare gjort samma sak,
                när en sparvhök flög rakt in i vårt köksfönster och bröt nacken för några år sedan.
                Arma fåglar!
                Jag har klippt ut svarta hökprofiler som jag har fäst på rutorna men tydligen
                skulle det vara bra att ha alla bilfönster "profilerade" på samma sätt också....
                Men då får jag säkert problem med trafikpolisen.

Slemmern, en av havsvikarna som omger Mariehamn syns inte alls i Östra hamnen, allt är vitt, vitt.

Här har varit mera än fullt upp under några dagar.
Jag har varit på flera intressanta möten i stan,
kört dit i tjock dimma och kört hemåt i liknande väderlek
November är ingen dum månad alls i mitt tycke.
Visst mörknar det snabbt på kvällarna men så ska det ju vara den här årstiden.
Utan mörkret kanske vi inte skulle uppskatta ljuset lika mycket som vi gör när det återkommer.
Nu är tid att kura skymning på ett annat sätt än tidigare.

När jag har den här utsikten till vänster om mig på vägen hem har jag ca 2 km kvar att köra...

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

" Tribute"är namnet på dressen ovan. Modedesignern Issey Miyake föddes 1938 i Hiroshima.
Mirakulöst nog så överlevde han atombomben. Han är känd för sina tekniskt och
konstnärligt avancerade plagg och för sina parfymer.

     Den här bilen kallas rätt och slätt för "Alien".
     Det är en prototyp från 2010, tillverkad i Tyskland för bilmuséet i Malaga,
   där jag och Uffe var den 26 februari i år.

     Det speciella med Alien är att bränslet är vatten samt att bilen har en mekanism som bryter ner
     vattnet och konverterar det till elektrisk energi.
     Den energin i sin tur matar ett batteri som sätter igång en propeller som i sin tur startar bilen.
     Jag måste tillstå att jag funderar om jag har läst fel för det låter så otroligt...
     Men tanken är att det här är framtidens melodi. Tillsvidare dock en prototyp.
     Skynda, skynda vetenskapen....

   En annan typ av framtidstro kallades " Hoppet".
   Bilen är en Rosengart, från Frankrike år 1939.
   Den har kört rakt in i "spenaten" och där står den och förstör...
   men hoppet är att naturen tar över.
   Men drömmen om en grönare och renare planet är långtifrån inte löst ännu.

   En grann granne hittade vi precis bredvid den vildvuxna trädgården.
   En jaguar skulle förstås passa bra i den vildvuxna växtligheten, men just den här,
   kallad Conservative, är av plåtmodell, tillverkad år 1946 i England,
   6 cyl. 125 hp. 3500 cc, modell MK IV 3½ litre " Saloon" , lär ha varit mera populär
   på gatorna i Londons finanskvarter.

Bilarna stod väldigt tätt och det var svårt att fånga dem på bild, på det sätt som jag helst hade velat,
men man får göra det bästa av det mesta .
Bentleyn från 1949, också från England, kallades "King of Disco"
( 6 cyl, 137 hp. 4300 cc. Modell Mark VI )
    Här kommer lite grann panter in i bilden, eller rättare sagt i bilen. Säten och annat skinnbeklätt
    bestod dessvärre till stor del av panterskinn. Huu, men så ser sanningen ut
Så skulle det se ut under femtiotalet hos dem som levde nattklubbsliv i London.

Så här kunde någon av
den tidens nattklubbsgäster
vara klädd

Designer var Antonio Cánovas
del Castillo, som också designade
smycken för Tiffany & Co.

    Jag avslutar besöket i bilmuseet för den här gången med lite Flower Power.
    Några målburkar, penslar samt ett fritt och öppet sinne kan förändra vilken Rolls-Royce som helst.
Den här är av årsmodell 1969, (England) 8 cyl. 200 hp. 6200 cc, Modell Phantom VI.

    John Lennon har ett finger med i spelet.
    Han skapade motivet, lite grann psykedeliskt som representerade hippiefilosofin.
    Bilen användes av Beatles på höjden av deras succes. Senare lånade Lennon ut den till stjärnor
    som Rolling Stones och Bob Dylan.

   Nästa gång jag delar med mig från bilmuséet i Malaga visar jag mera kläder.
   Jag har rundat det sista hörnet och har raksträckan kvar till slutet av vårt besök där.
   Men den är rätt lång. Frågan är om det är en tröst eller ...

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Det finns saker som går i repris i ett.
Att föra returvaror till Returdepån är en av dem
Ett till synes oändligt arbete är det.
Idag for vi iväg med en hel drös till depån och nu,
några timmar senare har jag åter börjat samla ihop till nästa resa...
Att vi lever i en förpackningsvärld är ingen överdrift alls.

Samma sak är det med tvätten.
Man hinner bara få undan en stund, glad i hågen att klädvårdsutrymmet är rent och snyggt
Nästa stund är det "ny" smutstvätt på gång igen

Mangeln används inte så ofta längre, men linnedukarna måste alltid ett varv via
den. Jag tycker om att piffa till vardagen med vackert linne på köksbordet, några ljus
och en blomma.

Att baka bröd hör inte till vardagen den här årstiden. Under sommaren bakar jag
många gånger om varje dag, men nu blir det bara när förrådet behöver fyllas på.

Uffe och jag äter inte mycket bröd alls. Bara till frukost slinker
det ner ett par rågskivor för Uffes del, en för min del.
Men istället för bullar så är det lätt att ta fram "ett rundstycke"( som dansken säger)
    om någon kommer på besök.
Då blir det kaffe med smörgås hos oss. (glöm bort det där med kakor här)

   (Under julmånaden brukar jag däremot baka söta saker, inte mycket men några sorter.
Sommarmånaderna räknas inte, caféet är en sak för sig)
   Idag bakade jag en större sats, för att dela med oss av till "vår"äppelodlare.
   Vi har fått två lådor med fallfrukt under hösten av honom och idag när vi ändå skulle till honom,
   så passade det bra att ge honom lite grann av vår "fallfrukt" istället
   som tack för allt det goda vi redan har ätit upp.

   Idag köpte vi tre lådor äppel (Laika) av honom så nu klarar vi oss fram till februari nästa år,
   ungefär.
   Vi äter mycket frukt i den här familjen.
   Andra sorters frukt också förstås, men när det finns närodlade Getaäppel så är det en
   självklarhet att vi ska ha skålen fylld av de goda frukterna.

Till vardagen hör också att titta till gravarna. Inte alla dagar förstås men nu och då.
Mina föräldrars gravsten lutade betänkligt men efter ett samtal med församlingen i Mariehamn,
tog det inte länge alls innan gravgrävaren hade fixat allt vågrätt enligt vattenpass.
" Nu ser det kanske konstigt ut,sade han, men det är de andra gravstenarna som inte är vågräta nu".
Tacksam för hjälpen fick han den lilla slant han ville ha för arbetet.

Mindre vardagligt är det nog
att jag ställer upp som modell.
"Någon gång ska vara den första", svarade jag när jag fick frågan om jag
kunde vara en av modellerna under höstmötet som Folkhälsan o Röda Korset
höll i går kväll i skolan .

Vi var fyra "tjejer" som avlöste varandra
på "catwalken". Jag var den äldsta tjejen. Två plagg var fick vi visa upp. Tyvärr fanns inte möjlighet för mig
att ta bild på de andra modellerna men
en av dressarna jag bar hann jag ta bild på innan allt började. Dress like Marie, visade delar av sin kollektion för alla
som sökte sig till höstmötet.
Roligt var det, mitt i vardagen!

Dagarna går fort, korta som de känns nu när mörkret ramlar över oss tidigt redan under eftermiddagen. Men så är det i november.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Huvudet, headern är en bild som jag tog på gravgården i Mariehamn igår.
Något riktigt vackert måste till även mitt i vardagen.

Hus och hem ( det gula som skymtar fram bakom björkarna)

   men när solen skiner en vanlig novemberfredag, så är det klokaste att bara slänga dessa borden
   överbord.
   Vi var mitt i ett sågande projekt (som jag tänker återkomma till någon dag längre fram),
   men när november bjuder till med ett soligt leende, så gäller det att le tillbaka.
   Så vi tog vandringskängorna på i en hast och snart hade vi lämnat hus och hem bakom oss.

   Vi hade siktet inställt på tranbärsmossarna i skogarna i närheten av oss, så helt planlöst irrade vi
   inte ut i naturen. Vår avsikt var inte att plocka tranbär, vi ville bara se om det fanns några kvar.
   Om det överhuvudtaget fanns några alls efter den torra sommaren som har varit
   Över direkt daggstänkta berg gick vi inte idag, utan vägen gick mera över nygallrade skogsytor,
   upp och ner över stock och gren. Föryngringsytor kallade.

Vi hittade tranbär, men inte många. Någon hade redan plockat bär för vinterns behov och de som
fanns kvar har skogens djur nytta av. Det var inte vår mening att plocka tranbär, men att ha ett
mål att vandra till är alltid roligt. Vi fick den motion vi ville ha, vi fick solen vi ville njuta av.
Och en massa positiva negativa joner 😀
Det räcker gott och väl

   Svamp hittade vi men ingen som vi ens tänkte ta med oss hem.
   "- Det ligger förmodligen en hög med älgpärlor under den",
   sade Uffe som sade att de små med hattar på troligen
   hör till släktet Coprinus.

På nygallrade föryngringsytor hittar man konstverk av olika slag
Det finns alltid någonting att titta på, att förvånas över, att glädjas åt ...att vara arg på också.

    Vi kom fram till landsvägen och vände näsorna hemåt igen medan vi diskuterade
    allt mellan himmel och jord. För det mesta har vi alltid något vi vill prata om, men det händer
    att vi bara är tysta och ser oss omkring. Idag var vi inte tysta ...

   Vid en av granngårdarna växer ett väldigt vackert lärkträd
   Kottarna mot gula barr är verkligen dekorativa.
   Jag blir alltid lika hänförd

    Väl hemma igen efter en dryg timmes solskensvandring tog vi in posten .....( postlådan finns
    på röda staketet) ...

hälsade på fru Fasan som var hemma på gården och pickade i sig nödvändigheter....

...och på lilla Rundöra som såg ut som Joakim von Anka som badar i pengar i sitt kassavalv
Jag är säker på att solrosfrön är rena guldet för ekorrar

I postlådan fanns det ett brev
adresserat till mig från
my Safety.

-"Vad är det för något?"
Uffe log och berättade att han
hade beställt kortet åt mig.

-"Nu kan du lägga det framför
bankkortet i din plånbok!"

Så harmfullt, nu kan ingen
bandit ta reda på, "läsa av"
vad jag har för kontonummer
annat än om de själ plånboken
förstås. Men om jag själv har ordning på den så kan jag
känna mig säker.

Uffe överraskar mig nu och då med liknande omtänksamma gåvor.
Jag sken som solen jag också, förstås.

Ha ett fint veckoslut alla!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Precis, nu är jag där igen på golvet i bilmuséet i Malaga.
Nej, jag är inte där just nu men i minnet och med förstärkning av bilder och ord,
kan ni som läser min blogg, också vara med.
( för övrigt var vi där den 26 februari-18, så det har redan gått ganska lång tid)

   Jag börjar veckans vintage-inlägg med en Rolls Royce (engelsk) från år 1932
   ( 6 cyl. 25 hp 3700 cc. modell 20/25 HP " Shooting Brake)
   "The Hunting Car"
   Det var en tradition bland den brittiska aristokratin att beställa den här modellen av Rolls-Royce
   till sina jaktturer. Träkroppen gav en rustik och charmig look. Den hade t.om. en enorm succé
   i de engelska sällskapen i de brittiska kolonierna, bl.a. i Indien där man i all synnerhet jagade tiger.
   ( suck ja, min kommentar, den fanns inte i informationen)

Jag nämnde tigerjakt men det förekom också en annan sorts jakt, nämligen på Jaguarer, på bilarna

Den här ovan kallades "The black cat" när Jaguar i England introducerade modellen

i Londons salong ( år 1948). Alla visste att det var en säljande hit och i så stor skala att

företaget inte hängde med i efterfrågan. Man fick vänta upp till två år om man ville köpa

en "the black cat". Den på bilden är från 1954 ( 6 cyl. 160 hp. 3400 cc, Modell XK 120 Roadster.

Bara filmstjärnor som Clark Gable eller Humphrey Bogart hade möjlighet att få en.

Klänningarna är designade och skapade av en viss Yves Saint Laurent. De hör till den

s.k. Afrikanska kollektionen från slutet av 1960-talet. Den i fristående bild ovan, var extraspeciell

och dekorerad för hand med etniska afrikanska motiv och unika material som fossiler och

snäckor. Han kallade den till Jaguar så därför har den placerats vid the Black Cat.

    I Tyskland beslöt Ferry Porsche, Ferdinands son ( lite släkthistoria hör alltid till i åländska
    sammanhang så man ska veta vems flicka eller pojke någon är) , att bygga en lättare och
    mera kommersiell bil än den första 356. (Troligen Ferdinands) Ferry följde den reklam som Max
    Hoffman, Porsches agent i USA gjorde. Riktigt hur det hela egentligen gick till kom jag inte
    underfund med, men en myt uppstod i alla fall om bilen, så att flera tusen såldes, huvudsakligen
    i USA. Ja, precis, bilen kallas "The Myth".
    ( 4 cyl. 60 hp. 1600 cc. Modell 356 A "Speedster" )

Italien måste förstås också få synas i det här sammanhanget med Alfa Romeo från 1948.

( 6 cyl. 95hp. 2500 cc. Modell 6 C 2500 "Sport" )

"So Much Class"

Alfa Romeo var ett stort racermärke som producerade vackra bilmodeller som vann

"skönhets-tävlingar " som the Villa d´Este och the Oporto år 1949.

Bl.a. Ali Khan och den egyptiske kungen ( king Faruq) ägde varsin Alfa Romeo.

Om jag säger Dior så behöver jag kanske inte säga så mycket mera?

Med ett par Diorskapelser måste en Ferrari finnas ( de samarbetade på något sätt)

Ferrari är också ett italienskt märke. Bilen är från 1956.

( V12, 240 hp, 3000 cc. Modell 250 GT, Speziale")

"The Cavallino Rampante".

    Idag avslutar jag med en Mercedes från år 1955 ( Tyskland)
    ( 6 cyl. 212 hp. 3000 cc. Modell 300 SL)
    " Gullwing- The Legend".
    Man kan ju tro att Gullwing vill ut och flyga när den har sina dörrar, vingar uppe och liksom
    viftar fart på sig själv eller hur?

    **************************************

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Jag tror på det här med att bygga broar mellan människor och olika kulturer
Det växer vi alla på.
Nej, jag tänker inte gå in på integration och liknande nu.
Av den biten får vi hur mycket som helst av via massmedia och sociala nätverk varje dag.
Nästan för mycket, för risken är stor att man sätter dövögat, dövörat till
om man hela tiden blir matad med samma sak.
Många gånger också helt utan reson.

Istället för att bygga broar så river man dem när någon inte har samma s.k. "rätt"åsikt
som man anser att alla i en demokrati ska ha.
I ett demokratiskt samhälle ska det finnas rum för allas åsikter, annars är det inte demokrati.
Att dela folk i onda och goda är förkastligt.

Jag mår dåligt åt samhällsklimatet som har uppstått.
Så mycket onödigt hat det finns bara för att man inte vill förstå och inte vill diskutera.
Istället uppstår argumentationer i det oändliga om vem som har rätt och vem som har fel.
Jag tror att allting är rätt, det är bara lite outrett ännu men låt det ta sin tid.

Bron mellan Dånö och Långö i Geta

Mångfald är aldrig fel, det är bara vägarna/broarna dit som kan vara kringliga,
krångliga och krokiga.
Min egen devis är att jag vill behandla andra människor som jag själv vill bli behandlad
och om var och en tänker så så tror jag att ett viktigt bygge redan är på gång.
Därmed inte sagt att det är den enklaste vägen, men man kan inte utgå ifrån att man är
den enda saliggörande i vår värld. Vi är många som har åsikter.
Vi är många brobyggare, men det kommer att ta tid innan vi når det andra brofästet
nu när hela världen tycks vara på vandring eller söker sig bort från krig och oro.
Och det måste få ta tid både för brobyggare och för alla som ska ta sig över broarna.
Allt måste få sin tid.
Rom byggdes inte heller på en dag.

Det här blev en del klurigheter som jag inte alls hade tänkt mig.

Men tankarna ramlade ner, förmodligen😉 från ovan,
när jag tillsammans med Uffe sågade ner
( hamlade) de två askar som mera eller mindre har blivit särskilda fågel- och ekorrträd här hos oss.

Ibland kallas de till brödträd av förekommen anledning. Brödfrukter hänger ner från kvistarna och längs stammarna för att tillgodose de bevingade och besvansade varelser som tillhör gården.

Det händer oftast under sommartid då caféet har öppet.
Gårdagsgammalt bröd som inte har blivit nedfryst i tid ger fåglar och djur en liten extra kick i vardagen.
Oss människor också som har nöjet att se på
när brödet går åt i olika ställningar.

Vi har sedan lång tid tillbaka bestämt oss för att
askarna inte ska få bli alltför höga.
Det blir mörkt framför vårt köksfönster.
Tidigare hade vi en bamsestor gran där som vi tog bort för flera år sedan.
Ekorrarna trivdes, men vi fick så mörkt, så mörkt här inne hos oss.

När granen blev så hög och stor att den var en direkt fara för huset om den skulle falla
en stormig höst, så gick det som det gick.
Den sågades ner , höggs till ved och ljuset återkom.
När den ena ger sig av blir det rum för andra och
plötsligt så tog askarna över och dem försöker vi som sagt hålla i lagom storlek.

Ni ser kanske bron som går mellan träden? Bilden är mörk för att vädret är mörkt. November! ...

Nu var det dags igen att ta tag i de uppåtsträvande stammarna.
Uffe dirigerade arbetet och jag sågade, ibland uppflugen på en stege
Det tog inte länge att få ner allting, inte länge att släpa bort allt ris som uppstod heller, men
två slanor lämnades kvar när vi märkte att de var tillräckligt långa för att bli broar mellan
träden/trädstumparna.

Nu har vi fixat övergångar för ekorrar och sittplatser för fåglar.
En viss egoism finns förstås också inblandad i det hela.
Vi räknar med att få se en hel del roligheter utanför vårt fönster
Kanske någon fin bild också tillkommer.

En del återstår vad gäller brobyggandet. Fästena ska förankras, bindas ordentligt
och omgivningen ska bli förskönad på något sätt.
Men det får ta sin tid.
Till gagn för djur och till gagn för människa.
Här ska alla ha det bra!

Ha det bra ni också!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Ibland blir det inte alls som man har tänkt sig.
Och så blir det så himla roligt också, fast det förmodligen inte alls var meningen.
Jag kommenterade ett inlägg på facebook. En fb-vän hade delat en
artikel från Land.se om julen, där det stod att den infinner sig /påbörjas allt tidigare för varje år som går

Helt snällt funderade jag på om vi skulle fira midsommar i april, påsk i januari när vi nu ändå börjar med julen redan i oktober, äter fastlagsbullar/semlor och lussekatter för fulla muggar redan nu.
Varför har vi så bråttom? blev min sista fundering i kommentaren.

Så kom ett svar!
Både fb-vännen och jag blev kallade för gnälliga puritaner och det var då jag fick så roligt.
Ja, det har verkligen givit mig skrattsalva på skrattsalva som jag inte har kunnat hålla tillbaka.
Jag är alltså en gnällig puritan!
Tänk så mycket man får lära sig om sig själv som man inte känner till.
Ni förstår väl att nu blir jag kallad till gnällig puritan titt som tätt, retfullt.
Uffe har roligt han också.
Vi blev så glada båda två.
Vi är tydligen väldigt lättroade i vår familj.

Jag tar förstås inte åt mig i ordets rätta bemärkelse och när jag nu har läst in mig på vad puritan egentligen är så inser jag att det är rätt lång väg dit för min del.
Det gäller att lägga sig i träning här utifall att jag får för mig att bli som jag lär ska vara ;).

Nej, jag tänker inte älta det här särskilt länge så den som vill och inte vet, vad en puritan är så kan läsa mera här.
Jag som inte ens hör till kyrkan, gärna tar ett glas vin någon gång, dansar naken i månsken och har allmänt trevligt i mitt liv och mitt sätt att leva kan ju inte annat än att skratta, vilket jag har gjort många gånger denna dag.
Jag tror inte att det var så tänkt men så blev det i alla fall.

Sen kan man förstås ha funderingar om varför man i en diskussion om julens föränderlighet rent tidsmässigt måste ge tillmälen, rent personliga,
när det istället kunde tillföras något annat vettigt till diskussionen.
Undrar vad den kvinnliga kommentererskan skulle ha sagt om jag hade kallat
henne för bjäbbig hipsters i min tur?

Nej, det gjorde jag inte, det hör inte till i en vanlig hövlig diskussion att ge varandra personliga tillmälen.
Inte annars heller för den delen.
Man kommer ju helt från ämnet på det sättet.
Men min dag har varit riktigt rolig och jag kommer säkert att skratta åt att jag är
en gnällig puritan många gånger om ännu.
Kanske jag är det när det kommer till kritan?
Jag har förmodligen bara inte förstått det själv, haha...
Och då blir det ju extra roligt.

Dessutom fick jag någonting att blogga om samtidigt. Så allt är bara positivt.

Idag har det varit halt som attan.
Vi måste ut på vägarna i ett ärende till Eckerö och
än slank alla hit och än slank alla dit precis som räven på den glatta isen.
Det var riktigt skönt att komma helskodda hem igen.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En bil i min färg ( må min gröna bil inte läsa detta)

Jag tycker om just den här röda färgen på bilar

Bilen som sådan är av det italienska märket Maserati, årgång 1950

( 6 cyl. 75 hp 1500 cc. Modell Ag 1500)

Kallad "Playboy´s Car".

De fyra Maserati-bröderna var racerentusiaster. Den här modellen blev introducerad

i Geneve år 1947. Endast 61 exemplar tillverkades .

Den på bilden köptes av prins Vittoria Massimo di Roccasecca, en medlem av

en av de mest aristokratiska familjerna i Rom.

Dressen till höger i bild heter Rom och om jag har förstått det hela rätt så är Valentino

upphovet till den.

   Nästa märke på museéts "catwalk" för bilar är en Aston Martin från England.
   Årsmodell år 1961.
   ( 6 cyl. 240 hp. 3700 cc. Modell D B 4)
   Kallad " the Gentleman".
   Modellen inspirerade filmmakare som gjorde filmerna om James Bond.
   Alla filmstjärnor drömde om att få köra en Aston Martin.
   Just ask Sean Connery! (enligt infon )

   Tyvärr har jag inte lyckats "ta fram" klänningen som Louis Féraud skapade så att den kommer
   till sin fördel.
   L.F. blev känd för sina chica cocktailklänningar som blev storfavoriter hos många
   framstående skådespelerskor, som Ursula Andress, Claudia Cardinale, Sophia Loren,
   Jeanne Moreau och Juliette Gréco.

Jag vandrar vidare på muséets golv till bilen bredvid "James Bond-bilen"

En dyr men stilfull fransk Delahaye från år 1952 står där.

( 6 cyl. 152 hp. 3500 cc, modell 235)

Bilen på bilden är en riktig äventyrare. Den "krossade" Afrika från Kapstaden till Algeriet

på 10 dagar, 5 timmar och 15 minuter. Totalt 14.299 km ( på femtiotalet, märk väl)

Klänningen till höger i bild har Jacques Fath skapat och givit namnet Elite.

J.F. var en av de mest promierade talangerna före andra världskriget.

Han fick bl.a. skapa bröllopsklänningen, som prins Aly Khans berömda fästmö, Rita Hayworth bar,

när hon och prinsen gifte sig.

Jag funderade en hel del på den här skapelsen och ville egentligen pröva den tillsammans med

Uffe men förbjudet stod det på lapparna. Undrar om man slår ihop skallarna när man sätter

sig ner? Två personer från varsitt håll. Vad tror ni?

    Nu har jag nästan ändrat mig igen vad gäller färgen på bil. Den här kunde jag också tänka mig att
    ha. Brilliant kallas denna Aston Martin från 1952. (Engelsk)
    ( 6 cyl. 105 hp. 2600 cc. Modell DB2)
   Den första prototypen av denna DB2 visades i Le Mans år 1949 och försäljningen började ett år
   senare på the NY Motor Show.

    Äkta sport, kallas Jaguaren från England, tillverkad år 1952
    ( 6 cyl. 160 hp, 3400 cc. Modell XK120 Coupé)
    Den här blev en stor hit.
    Dess feminina och sensuella linjer gjorde den till en stor favorit hos kvinnor.
    T.ex Ingrid Bergman och Lauren Bacall kom på fall....( jag bara måste rimma lite där)

   Nästa Jaguar är från 1961
   ((6 cyl. 265 hp. 3800 cc. Modell E-Type Serie 1)
   Av någon anledning kallas den till från Beatles till Rolling Stones
   Den introducerades i Geneve år 1961 som en imponerande modell.
   År 2008 nådde den toppen på listan som den vackraste bilen genom tiderna ( Daily Telegraph)
   Enzo Ferrari sade att det var den vackraste bil han någonsin hade sett.
   Vad tycker ni?

   Kläderna står Yves St. Laurent för. Success in 1962- benämnda

   Till slut i denna veckas inlägg från bilmuséet/ mitt eget lilla Vintagetema, passar jag på att ge
   ett tips på hur man kan dekorera en fälg, Nu när julen nalkas så kanske det
   kan inspirera någon att ta vara på fälgar som kanske bara ligger och skräpar någonstans i knutarna?
   På med allt glitter som finns i gömmorna och så upp på väggen med konstverket!
   Det kan bli precis hur fint som helst!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Det här har ni aldrig varit med om på den här bloggen tidigare
men någon gång ska vara den första.
Nu blir det lucköppning här ända fram till julafton!
Jag bävar en aning för mitt påhitt, för ett påhitt/infall är vad det är

Jag (jul)städar i bildarkivet och tänkte att jag ska plocka en bild här och en bild där
innan de raderas för evigt och göra en julkalender av något slag samtidigt.
Det här är inte alls förberett.
Utan mera en plan på ett planlöst sätt, hur nu det egentligen går ihop?
Jag räknar med att det ska gå, optimist som jag är.

Barnbarnet Wilhelms dörrprydnad för två år sedan. Den finaste gran jag har varit med om.

Jag kommer själv att bli överraskad varje dag beroende på vad som hittas i arkivet
Ok, jag gör innehållet men från dag till dag....
och det kan betyda precis vad som helst.
Det blir kanske inte ens julbetonat men jag ska försöka få till det i den riktningen i alla fall.
Jag vet inte själv vad som faller mig in och vad jag hittar på

Hoppas ni vill hänga med på mitt eget lilla äventyr i juliga tider!
På lördag den 1 december lägger jag ut den första luckan.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Den gula faran ?

Oktobermorgon

Söndagspyssel

Kommer du ihåg?

Veckans avstickare

I slutet av oktober

En grytlig historik

Månadens sista dag

Ytterligheter

Ormvråk

Oväntad skörd

En liten fortsättning

"Alien" , Jaguarer och Flower Power.

Vardagligt

Det finns så många borden...

Plåt, hjul och kläder i vackert skick

Brobygge

Förfelad verkan

På bilmuséet igen

Introduktion